You are currently browsing the tag archive for the ‘hungerspelen’ tag.

BATTLE ROYALE
av Koushun Takami

Femtonårige Shuya Nanahara går i en klass med 42 elever. Några är hans bästa kompisar, andra har han knappt pratat med — och vill han överleva måste de alla dö.

De lever i en totalitär stat som sett många upprorsförsök. För att hålla invånarna i schack har regimen börjat med ”Battle Royals”, tävlingar till döden där bara den sista överlevaren kan vinna. Och det är ungdomar i skolåldern som väljs ut…

Shuyas klass får ingen chans att förbereda sig. Efter att först ha drogats vaknar de upp i ett främmande rum och får snabbt läget förklarat för sig av sin spelledare (obs, effektfull kickstart på D&D-äventyret också). De befinner sig på en ö. Alla har utrustats med halsband som hjälper spelledaren att spåra dem, och om de försöker lämna ön kan han spränga halsbanden i luften.

Personligen har jag två favoritregler:

  1. Ön är uppdelad i zoner som en efter en kommer att bli dödliga att beträda. Eleverna tvingas alltså att förflytta sig hela tiden och kommer långsamt att fösas ihop på en allt mindre yta.
  2. Vapenutdelningen är slumpad — har du tur får du ett maskingevär, men du kan lika gärna få en gaffel.

Bokens karta över Battle Royale-ön.

Många elever tillägnas egna kapitel och det är spännande att se hur de lyckas. Alla hanterar situationen olika, från de som skälvande kryper ihop i sina gömställen eller drabbas av vansinne, till de som formar vänskapsgrupper och försöker tänka ut ett sätt att lura systemet på. Eller de som börjar mörda urskiljningslöst… Med så många karaktärer har Takami stort svängrum för att testa olika scenarion. Det är blodigt, psykoligiskt och kort sagt riktigt tufft.

Mycket mer ska man däremot inte förvänta sig. Den politiska bakgrunden verkar mest finnas till för att rättfärdiga storyn och Battle Royale lyfter sällan blicken från de tre S:en spänning, splatter och social dynamik. Är man ute efter annat än ren underhållning är det här fel bok. Om man däremot, likt mig, spontant tänkte ”ameen gu va kul!” när man hörde att den handlar om skolungdomar som massakrerar varandra kommer man garanterat att gilla den. (Huruvida man även borde överväga terapi låter jag bli osagt.)

Battle Royale kräver att man köper en del ologiskheter. Femtonåringarna är till exempel grymt bra på att skjuta prick med pistoler och det finns ett antal halvtöntiga kärlekspassager som bara inte passar in. Lite som en standard-action från Hollywood, med andra ord.

Men till den viktiga frågan: Kan man läsa både Hungerspelen och Battle Royale? Måste man välja? För det är väl egentligen samma bok, va?

Öhm… nej. Collins och Takami må dela samma grundidé, men de lägger fokus på helt olika saker. Vi har ett stycke politisk ungdomsbok och ett stycke småsplattrig våldsskildring — de flesta vet vilken variant de personligen skulle föredra, men jag ser inga som helst problem med att läsa båda. Gnäller man för att den ena är lik den andra kan man lika gärna gnälla på att Twilight är lik Dracula.

För er som är intresserade av Battle Royale: Grattis, ni har en del att välja på. Den finns i bok- manga- och filmform. Jag skulle rekommendera boken eller mangan, beroende på vilken upplevelse man är sugen på. Boken är bra, men klockar på strax under 600 sidor och blir riktigt långdragen framåt slutet. Mangan går snabbare framåt men har förstås inte samma djup — och det är avskräckande svårt att skilja de 42 svartvita mangaeleverna från varandra (de har även ändrat en del i handlingen). Filmen är traumatiserande halvdålig.

Batoru Rowaiaru (1999)
Battle Royale
Översatt av Yuji Oniki
Utgiven av Haikasoru 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: As the bus entered the prefectural capital of Takamatsu, garden suburbs transformed into city streets of multicolored neon, headlights of oncoming cars, and the checkered lights of office buildings.

Annonser

Just nu läser jag Battle Royale.

På min bok sitter ett klistermärke som lite diskret påpekar att boken är
THE ORIGINAL SURVIVAL GAME!

Gissar att den suttit där sedan Hungerspelen blev populär, ungefär.

Originaltitlar: The Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay
Svenska titlar: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt
Serie: The Hunger Games (Hungerspelen)
Författare: Suzanne Collins
Betyg: 5, 3 och 3 (av fem möjliga)

Världen som vi känner den har gått under. Stora delar av jorden ligger under vatten. I ett kolgruvesamhälle i Appalacherna bor Katniss Everdeen med sin mor och lillasyster. Det är ett hårt liv – sedan fadern dog i en gruvolycka när hon var tolv har Katniss agerat brödvinnare i familjen. Alltid med hotet från Hungerspelen hängande över sig.

Samhället är ett av tolv distrikt tillhörande den känslokalla diktaturen Panem. Varje år lottar regimen fram 24 barn – en pojke och en flicka från varje distrikt – som ska delta i Hungerspelen, årets stora tv-satsning. På bästa sändningstid tvingas barnen döda varandra. Bara ”vinnaren” tillåts överleva.

Men när Katniss blir utvald är det ingen som anar vilka konsekvenser det kan komma att få…

Min första tanke när jag hörde talas om Hungerspelen var att konceptet lät snarlikt det i Battle Royale – den japanska boken, mangan och filmen där en skolklass dumpas på en ö och får tre dagar på sig att döda varandra (för om mer än en person lever när tiden gått ut sprängs alla i luften). Det står däremot snart klart att Collins har en helt annan approach till ämnet än den som finns i Battle Royale. Där den japanska föregångaren mer handlar om blod, inälvor och lite mänsklig gruppmentalitet tar sig Hungerspelen en närtitt på medias makt i diktaturens händer och, ja, mänsklig gruppmentalitet.

Inte sååå mycket blood-‘n’-gore alltså, men mycket mörkt och otrevligt ändå. Och sånt gillar ju jag.

Faktum är att jag avgudar det. Hungerspelen är läsning som både värmer och förfärar, men framför allt det senare. Collins målar skickligt upp bilden av det auktoritära samhället och skriver trovärdigt om både lidande och glädjeämnen i distrikten. Det är svårt att inte dra paralleller till vår egen värld och vrida sig av obehag vid jämförelsen. Svårt att inte må dåligt över hur människorna i huvudstaden (läs: västvärlden) frossar i mat och överflöd, medan barn svälter ihjäl ute i distrikten.

Det är alltså vad jag tycker om den första boken i trilogin. De andra två tänker jag inte ägna riktigt lika många ord åt. De var bra. Och så klart intressanta om man vill veta vad som händer Panem och tillhörande distrikt efter första bokens hungerspel. Men det blir en del upprepningar och ibland känns storyn tillrättalagd (men fy!) och man rycks ur illusionen och inser att, jaha ja, det var ju en ungdomsbok jag läste. Vill man slippa sånt trams fungerar det utmärkt att läsa bara första boken, som är relativt fristående och har ett lagom öppet slut.

Några avslutande ord om seriens huvudperson, Katniss.

Förutom bokbloggar följer jag en rad debattbloggar, främst feministiska sådana (t ex Lady Dahmer och Flatfeministen Fanny). Något det pratas en hel del om är bristen på dåliga förebilder för unga tjejer. Man menar att kvinnliga förebilder alltför ofta är rika, snygga och äckelperfekta på sann übermensch-nivå. Försvinnande få är mänskligt felbara eller bara halvsnygga.

Tillåt mig därför att presentera Katniss Everdeen – en bra dålig förebild!

Hon har dålig självkännedom. Är tjurig och snarstucken och inte speciellt socialt begåvad. Och det tar bokstavligen talat timmar för dem i sminket att få henne presentabel inför tevesändningarna. Samtidigt är hon en i grunden reko person som värnar om sina närmaste, även om det blir fel ibland. Nej, hon är inte en speciellt sympatisk huvudkaraktär, men på något sätt är det just det som gör att man sympatiserar med henne.

Det och att hon är en jävel på att skjuta pilbåge.


Katniss. Dock efter timtal i sminket.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3