You are currently browsing the tag archive for the ‘joe abercrombie’ tag.

RED COUNTRYred country
av Joe Abercrombie

Jag är ganska säker på att Red Country , rent objektivt, är ungefär lika bra som Abercrombies böcker brukar vara — den kännetecknas trots allt av samma bistra humor, samma bleka utsikter, samma sorts moraliska förfall… Men för mig bara funkar det inte. Fyra hundra sidor in och jag är så uttråkad att jag till slut ger upp.

Problemet är lättidentifierat: Jag, personligen, är mätt på Abercrombie nu. Fem långa romaner har jag hängt med — och vilka tider det har varit! — men det börjar kännas som att han upprepar sig. Han är liksom inte en författare som förnyar sig speciellt mycket, utan det här är, på gott och ont, precis samma grej som alltid.

Nope, tack för allt Abercrombie, men nu drar jag vidare till nya jaktmarker. Ny fantasy, nya författare — TIPS!?

(PS: Den här webcomicen blir man förstås liite sugen på att läsa: First Law Comic.)

Red Country
Utgiven av Gollancz 2012
Serie: Fristående uppföljare till Abercrombies tidigare böcker
Betyg: 2/5

Så börjar boken: ‘Gold.’

Annonser

THE HEROESThe Heroes UK2
av Joe Abercrombie

Det här är Abercrombies femte bok i samma fantasyvärld, och det känns som att komma hem <3

Vi är tillbaka uppe i the North och det blir många kära återseenden med gamla karaktärer. (Att The Heroes skulle vara en fristående bok är en sanning med viss modifikation — jag tror att man får ut så mycket mer av det här om man har läst författarens tidigare böcker.)

Hela boken utspelar sig inom loppet av endast tre dagar så tempot är högt, och språket är i vanlig ordning fullt av inbyggd humor. Det här är helt enkelt Abercrombie Deluxe; allt det han är bäst på och inget annat bjäfs.

Jag är helt såld, som ni märker. Sträckläste ut boken på rekordtid, fånigt glad över att Abercrombie bara tycks bli bättre och bättre för var bok jag läser (jag var ju inte helt såld på honom i början). Jag ser egentligen bara ett problem med boken: HUR i hela friden ska Abercrombie någonsin kunna följa upp den?

Allvarligt talat. Nu har han skrivit fem böcker, alla grundade på — om vi ska vara ärliga — samma koncept. Och The Heroes är väldigt uttömmande. Inte så att jag ledsnar, men så att det i alla fall känns som att allting måste vara sagt nu. Väl?

The Heroes
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ‘Too old for this shit,’ muttered Craw, wincing at the pain in his dodgy knee with every other step. High time he retired. Long past high time.

BEST SERVED COLD0575082488
av Joe Abercrombie

Best Served Cold är en rättfram historia om Hämnden med stort H: Sju personer är ansvariga för att ha tagit allt från Monza, och nu ska de jävlarimig dö.

Precis som i First Law-trilogin bjuder Abercrombie på ett mörker och en humor som går hand i hand. Det är rått, brutalt och skrattretande och ingenting blir någonsin som någon har tänkt sig.

Jag tycker spontant väldigt bra om samtliga karaktärer (även om jag inte nödvändigtvis gillar dem). Monza själv är förstås stentuff: tidigare ledare för en ökänd armé av hyrsvärd och, ja, kvinna — behöver jag säga mer? Eller jo, förresten, det kan vara värt att påpeka att hon inte bara är en Stark Kvinna, utan faktiskt rymmer mer djup än så.

Till sin hjälp i den här hämndorgien har Monza en brokig skara udda figurer. En alkoholiserad föredetting till soldat, en opålitlig giftmördare och hans lilla elev, en barbar från norr som är på tok för långt hemifrån och en exbrottsling med en underlig besatthet av siffror och nummer.

Det hela påminner om ett väl uttänkt rollspelsscenario. Gruppen har ett tydligt gemensamt mål — att döda alla på listan i den ordning de är uppskrivna — men mycket händer på vägen och inte ens för Monza känns allt så enkelt efter ett tag. Abercrombie har lyckats riktigt bra med karaktärsutvecklingen och jag märker hur jag kommer nära karaktärer som jag i början inte alls trodde att jag skulle bry mig om.

Best Served Cold utspelar sig i samma värld som First Law-trilogin men är helt fristående, vilket bara är en fördel. Den kortare berättelsen får ett helt annat fokus, en större närvaro, och i det här fallet passar det storyn perfekt. Jag gillar den bättre än trilogin. SKÖNT med en fantasyförfattare som inte skriver trilogier bara för att!

Best Served Cold
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The sunrise was the colour of bad blood.

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

…det är väl för fan ingen fråga?

Klart böcker ska översättas! Inte för att jag personligen har några problem med att läsa på engelska, utan för att det helt enkelt är förbannat trevligt med översättningar för översättningarnas egen skull. (Och sen är jag ju rätt dålig på polska till exempel.)

Händer det dig ibland att du läser engelska böcker, bara för att hela tiden fundera ”hmm, undrar hur man skulle översätta det dääär…” eller ”haha! schysst ordvits – men kommer den att fungera på svenska?” Jag gör det hela tiden!

Nu i och med min c-uppsats har jag ynnesten att få läsa lite engelska original och svenska översättningar parallellt, vilket man ju sällan gör annars. Jag läser Assassin’s Apprentice och Mördarens lärling av Robin Hobb, The Blade Itself och Det lockande stålet av Joe Abercrombie och Harry Potter and the Philosopher’s Stone/De vises sten av J.K. Rowling.

Och jag är överförtjust.

Över hur duktiga alla översättare är.

Jag läste The Blade Itself på engelska när den kom och imponerades över Abercrombies rakt-på-saken-sätt att skriva. Han har en väldigt vacker såväl som barsk engelska. En stämningshöjare jag måste säga att översättaren Mats Blomqvist helt och hållet lyckats återskapa på svenska. Trots att svenskan helt saknar motsvarande dialektala drag till hur Abercrombies karaktärer pratar! Är inte det imponerande vet jag inte vad som är det.

Blomqvist har dessutom ändrat en del av namnen på karaktärerna, och helt ärligt föredrar jag faktiskt hans översättningar framför Abercrombies original i många av fallen. Töntiga Rudd Threetrees som jag aldrig förstod mig på blev indianskklingande Rudd Treträd, och Karg är ju helt klart ett grymmare adjektiv att heta än Grim. (Däremot funkar Tul Duru Thunderhead helt klart bättre än Tul Duru Åskmoln.)

Att Eva-Fries Gedin, som översatt Harry Potter, är ett geni behöver kanske inte ens nämnas? Det är väl ändå ganska etablerad kunskap hos alla under 25 att hon gjort ett bra jobb. Återigen ser vi ju det där problemet med att engelska dialekter inte har några svenska motsvarigheter, vilket gör att karaktären Hagrid låter som en helt annan person på svenska. Men å andra sidan passar ju hans svenska ”dialekt” till hans personlighet, så det är väl inget att gnälla över?

Ylva Spångbergs översättning av Robin Hobb är möjligen lite mer svårsmält. Åtminstone på namnfronten. Coola Molly Nosebleed blir till… Molly Blodknoppen! Nej vet du vad… Och låter verkligen Regal lika töntigt för engelsmän som Kunglig låter för svenskar?

Hur som helst är det spännande att läsa och jämföra – en upplevelse jag rekommenderar!

Titlar: The Blade Itself, Before They Are Hanged & Last Argument of Kings
Svenska titlar: Det lockande stålet, (inga fler översatta i skrivande stund)
Författare: Joe Abercrombie
Betyg: 4/5

I grunden bygger The First Law-trilogin på typiskt lökig, heroisk fantasy. Frontpersonen är en överstark barbar från norr som överlever allt. Han tvingas slå sig ihop med nån PUG-grupp för att utföra någon typ av magiskt quest eftersom det håller på att dra ihop sig till krig. (Krig! I en fantasyvärld! Den var du inte beredd på, va?)

På pappret låter det alltså stereotypt, men i verkligheten är det en helt annan grej. Abercrombie har en enorm fingertoppskänsla när det kommer till att tråckla ihop spännande karaktärer och fnissframkallande dialog, och han ironiserar öppet om genren han skriver inom. Han har ett språk som är lika poetiskt som barskt och en sorts bister humor som träffar mitt i prick för mig. 

Krigsskildringarna i bok två är ett bra exempel på vad Abercrombie gör rätt. Egentligen handlar nästan inget om själva striden, utan det som dokumenteras är arméns väg till striden — hur de får släpa på kungens dubbelsäng i ek; hur de glömde ta med sig smeder för att laga hästskor och trasiga svärd; hur kungens son tillåts fatta taktiska beslut trots att han saknar erfarenhet i fält;  hur de tar med sig horor och bönder och barn men inte mat eller kläder eller svärd. Förvirringen är ständig och till och med den mest erfarne krigare kan råka snubbla och slå sig. När han skriver om sånt är Abercrombie grymt skönt.

Serien blir tyvärr sämre bok för bok. I bok tre verkar Abercrombie helt ha glömt bort att han brukade förhålla sig ironiskt till genrenormerna och blir (ironiskt nog?) ganska stereotyp. Ett stort störningsmoment är att sista boken inte känns slutförd. Det saknas liksom information, som om ett gäng kapitel kom bort. Vad var det tänkt att jag och seriens huvudpersoner egentligen skulle lära oss av det hela? Att trots allt inte förvänta oss för mycket av heroisk fantasy?

Hur rekommenderar man första boken i en trilogi när man själv inte vill läsa om den tredje?

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser