Nostalgins brutala makt

Någon annan än jag som läste I morgon när kriget kom-serien som barn? Denna underbart spännande berättelse om hur Australien helt oväntat kastas in i ett krig, i vilket ett gäng ungdomar kämpar för att överleva, samtidigt som de spränger en massa skit i luften. Jag var helt såld på böckerna när jag var liten och spenderade hela sommarlov med att leka att Sverige var invaderat.

Jag har en kompis som var precis lika förälskad i serien som jag, och vi såg precis filmatiseringen tillsammans. Den kom ut först förra året, en sisådär tio år för sent, men jag lovar att vi pep av förtjusning hela vägen igenom. Inte för att filmen är överdrivet bra egentligen, utan mest för att nostalgi är en fruktansvärt mäktig kraft.

Filmens upphottade huvudpersoner + en tillmesad Robyn på högerkanten

Något förlägen har jag insett att jag fortfarande avgudar allt det jag avgudade som elvaåring (förutom möjligtvis Dragonlance). Smaken må förändras med tiden, men nostalgi skänker ett visst rosenskimmer som gör att man lätt fortsätter att tycka om sådant man en gång börjat gilla. Handen på hjärtat – hur många av oss skulle egentligen betala Nintendo för att streama in Super Mario Bros till Wii:et, om spelet kom ut för första gången nu? Nä, just det.

Förresten! Du får gärna hålla utkik åt mig efter del två i serien; När natten är som mörkast. Har du den med omslaget på bilden nedanför är jag intresserad av att köpa den.

Böckerna jag är intresserad av.