You are currently browsing the tag archive for the ‘kallocain’ tag.

AMATKA115638
av Karin Tidbeck

Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.

Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.

En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!

Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.

Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:

  1. Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
  2. Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.

(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)

Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.

Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.

Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.

Böcker lästa:
67 lättlästa böcker
26 romaner
14 noveller/kortromaner
serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 48% av samtliga böcker skrevs av män, 46% av kvinnor och 6% av mer än en författare
  • 57% av alla författare var brittiska, 17% amerikaner, 11,5% svenskar, 7,5% kanadensare, 1,5% tyskar och 1,5% ryssar. Kvarvarande 4% delas mellan en japan, en österrikare, en australienare och en rysk-amerikan

I år har den lättlästa litteraturen fortsatt ta mycket plats, vilket syns i statistiken — nästan alla lättlästa böcker jag har läst skrevs av britter (och av ett jämlikt antal män och kvinnor).

Mycket av det lättlästa var bra, vilket har gjort det så mycket bittrare att det mesta jag läste på fritiden inte alls lyckades imponera. Det blev mest treor i betyg i år, och flera böcker lade jag ifrån mig för att aldrig plocka upp igen. Trist läsår, 2012.

Bäst
Störst intryck gjorde Lord Dunsany och Marlen HaushoferThe Charwoman’s Shadow var fantasy innan fantasy ens fanns och Die Wand väckte många blandade känslor. Jag förälskade mig även i The Name of the Wind, även om jag inte kände mig lika entusiastisk över del två i serien.

charwandwind

Annars var det tyvärr så att jag läste väldigt få bra böcker, och många av de böcker som var bra (Svavelvinter, Kallocain, I Am Legend) lämnade trots allt inte något större avtryck.

Sämst
The Steel Remains
av Richard Morgan råkade jag visst slänga i pappersåtervinningen. Kanske lite taskigt, för den hade nog varit helt okej (eller riktigt bra) om jag inte förläst mig på stereotypisk fantasy för längelängesen. Annars var Asimovs sci fi-deckare Dömd planet rätt trist, och svenska Nene Ormes och hennes Udda verklighet var i alla fall inte min inkörsport till urban fantasy.

Bästa idé
Jag fullkomligen älskar tanken bakom Chris Woodings lättlästa bok Pale. När kommer en vuxenbok på samma tema?

Litterärt nyårslöfte inför 2013

  • Lyssna på massor av ljudböcker när jag simmar med min nya, vattentäta mp3-spelare!

Läste Helenas bokhylla och hittade en lagom ansträngande måndagsutmaning som kommer från Bokugglan.

Så här gör du: Gå till din bokhylla. Till den översta hyllan, längst till höger. Räkna till den 34:e bok. Om hyllan tar slut så fortsätt till hyllan under och om du inte ha 34 böcker, så börja om från ett. Ta ut boken. Fyll i formuläret här under.

Titel: Kallocain

Författare: Karin Boye

Bläddra till sida 68 och skriv första meningen på rad 13: Gör er i alla fall resfärdiga.

Sista ordet på sidan 97: typ

En sak som finns på framsidan: Ett citat ur boken: ”Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.”

Tredje meningen i hela boken: Under påverkan av drogen avslöjar människor sina innersta hemligheter.

Det första ordet du såg på sidan 33: hata

Vad tycker du om den här boken: Att den är riktigt bra skriven och intressant. Jag lånade boken av min kompis Jenny i början av hösten, men äger alltså numera ett eget exemplar som jag fyndade på Bokbörsen. Till synes oläst också, till både min glädje och bedrövelse. Vem var det som inte ville läsa?

Det blir nog svårt att slå chocken jag fick när jag kom till sida två i Kallocain och upptäckte att huvudpersonen var en (*le gasp*) MAN!

Där hade jag liksom suttit och stirrat mig blind på ett ljusrosa omslag med Karin Boye på, och så är huvudpersonen man. Vilken jävla grej.

KALLOCAIN
av Karin Boye

Kemisten Leo Kall arbetar på ett sanningsserum.

I den totalitära Världsstaten står invånarna redan under konstant övervakning, med filmkameror i sina hem och vakande ögon bland kollegor och familj. Kalls serum — kallocainet — ska bli den slutgiltiga triumfen för övervakningssamhället. Nu återstår bara att testa det…

Själv är Kall en övertygad medsoldat. Men ju fler personer han testar sitt kallocain på, desto mer förtvivlar han. Är människor verkligen så eländiga? Så falska och rädda och fyllda av tvivel? Hur Kall än försöker värja sig börjar försökspersonernas hemligheter att fräta på hans övertygelser.

När jag läser Kallocain kommer jag genast att tänka på 1984, en annan dystopiklassiker som följer samma formel: läsaren lär känna ett totalitärt samhälle genom ögonen på en man, som sedan börjar tvivla på sagda samhälle. Jag gillar båda böckerna skarpt, men Kallocain är helt klart snäppet vassare.

Framför allt beror det på att det är Leo Kall som är huvudperson. Jag blev, sanningen att säga, lite överrumplad när jag insåg att han inte gick runt och kände sig olycklig och missanpassad hela tiden, som verkar vara brukligt i dystopier. Istället har han fräckheten att vara relativt nöjd med livet. Det skänker ett nytt slags obehag åt berättelsen, eftersom man på många sätt förstår hans förhållningssätt till överstaten, och på så sätt kommer i kontakt med en lite obekväm sida av sig själv. Den sida som kanske, trots allt, skulle låta en anpassa sig till grava missförhållanden till den grad att man nöjer sig.

Många intressanta frågeställningar dyker även upp kring kallocainet, men de är svårformulerade och riskerar dessutom att spoila boken, så jag undviker dem i den här recensionen. Vet dock att de finns där!

Kallocain är snyggt berättad och tappar aldrig i tempo eller angelägenhet. Egentligen är det synd och skam att man alls ska behöva förklara något om boken, för det är en modern svensk klassiker som förtjänar att läsas minst lika flitigt som 1984, Brave New World eller Animal Farm.

Kallocain
Utgiven av Albert Bonniers Förlag 1958
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många — om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den — eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3