You are currently browsing the tag archive for the ‘komo’ tag.

Böcker lästa:
33 romaner
16 noveller/kortromaner
10 serieromaner
ljudböcker
lättläst
3 icke-skönlitteratur
(74 totalt)

Bloggstatistik

Bloggstatistik2

(övriga = 2 kanadensare, 2 ryssar, 2 fransmän, finlandssvensk, 1 kinesamerikan och 1 fransk-iranier, samt 1 med författare från olika länder)

Bloggstatistik3

Årets inofficiella tema
Det bara blev så: i år läste jag svenskt. Och allt var BRA. Eller, faktum är att svenskarna var helt fantastiska i år. Kolla bara:

2013 var året då Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skrev färdigt Nyckeln, det fenomenalt värdiga avslutet på Engelsfors-trilogin. Det var också året då Anders Fager blev min nya husgud efter Jag såg henne idag i receptionen, och jag läste böcker av Hannele Mikaela TaivassaloKarin Tidbeck och Pontus Joakim Olofsson och bara svimmade av lycka över hur bra allting var. Heja Sverige!

bäst svenskt

Roligaste boken
Ännu en svensk bok — En man som heter Ove, givetvis. Vi lyssnade på ljudboken under en långresa, mamma, jag och tonåriga lillebror, och vi skrattade så att vi grät (ibland grät vi för att den var sorglig också), och nu har vi massvis med interna skämt som vi går runt och slänger oss med. Fantastiskt bra bok av Fredrik Backman, klart värd hypen!

Tråkigaste boken
Stephen Kings
gamla skräckklassiker It, där han berättar exakt (!) samma berättelse två gånger på raken. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på Det.

Årets besvikelse
Jag hade hört att Sebastian Fitzek var så bra — Tysklands mest hyllade thrillerförfattare! — men för mig floppade han totalt. Visst skriver han bra, men efter att ha läst både Psykbrytaren och Die Therapie börjar jag ana ett jobbigt mönster, för han pajade båda böckerna på precis samma sätt — med dåliga slut som diskrediterar resten av boken.

Årets två bästa böcker
Nej, det går inte att välja. Så förtjust som jag blev i Red Seas Under Red Skies av Scott Lynch har jag inte blivit i en fantasybok sen jag var typ tolv. Grymmaste feel good-känslan under samtliga 628 sidor, och jag blev hopplöst förälskad i allt och alla. Men Nyckeln var också en riktig toppenbok, efterlängtad som den var. Jag låg uppe till tio i sju en morgon för att läsa ut den, no regrets.

En oväntad favorit
På semestern hittade jag Paul Bokowskis novellsamling Hauptsache nichts mit Menschen i en bokhylla med kvarlämnade böcker, läste och älskade.

Bästa nya bokbloggen
I år, som alla år, har jag börjat läsa några nya bokbloggar. Mina två favoriter bland dessa är utan tvekan Fantastisk Fiktion, en bloggare med superb smak som recenserar så bra att jag blir grön av avund (speciellt när böckerna är dåliga, hähä) och Smutstiteln, bokbloggen med legogubbar, tyska torsdagar (eller försök till dem, i alla fall) och det oslagbart bästa namnet + slogan på en bokblogg någonsin. Tack för i år!

Förra årets nyårslöfte
”Lyssna på massor av ljudböcker när jag simmar med min nya, vattentäta mp3-spelare!”

Utvärdering: Eftersom jag sa upp mitt gymkort redan i januari (…) gick det väl sådär med den tanken. Däremot har jag faktiskt satsat en del på ljudböcker i alla fall och har lyssnat i både skidspåret och i bilen, såväl som på diverse promenader. Sju stycken hann jag med, vilket är en klar förbättring från tidigare års 1, 0, 2 och 2 (varav tre var jobbrelaterade *host*).

Litterärt nyårslöfte inför 2014

  • Blogga bättre! I år har bokbloggandet fått släpa efter och jag har en hel bunt orecenserade bokstackare som förtjänar uppmärksamhet. I löftet ingår att jag ska ägna januari åt att komma ikapp med recensioner på böcker som känns viktiga, och sedan se till att inte hamna efter igen. Känner mig pepp!

GOTT NYTT ÅR!

KOMOkomo
av Pontus Joakim Olofsson

Kattarina Krasznapolski är läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Fast det är inte sant, egentligen är hon en av patienterna…

Hon har varit med om något, ett trauma, men knaprar piller för att glömma. Nu har det gått så långt att hennes förmåga att skapa nya minnen har gått förlorad i pillerdimman. Och plötsligt inser hon att hon vill minnas.

Hon har fått en gåva, en KoMo, en liten tankeläsande skrivmaskin i form av en insekt. (Vem fick hon den av egentligen? För inte kan det väl ha varit…?). Kanske kan KoMon hjälpa henne reda ut tankarna.

Hur förklara min kärlek till KoMo? Det är en till en början smått surrealistisk berättelse, med en huvudperson som inte kan minnas ens vad hon gjorde sidan innan. Stämningen blir ibland snudd på obehaglig eftersom det inte känns som om man kan lita på någon — kanske allra minst Kattarina själv.

Handlingen utspelar sig i framtiden, vilket bidrar till läsarens osäkerhet; man vet ju inte vilka regler som gäller. Och Olofsson är inte den som skriver någon på näsan, så även om en hel del har hunnit hända med tekniken och politiken är det inte mycket som förklaras rakt ut. Det mesta flikas istället snyggt in i förbifarten, som självklarheter för Kattarina. Ett mindre exempel är att det (naturligtvis?) inte är standard att äta kött längre:

Jag försäkrar mig om att de håller de vanliga rätterna noga separerade från köttalternativen innan jag beställer en låda med vårrullar och två portioner nudlar med sötsur sås att ta med.

I takt med att Kattarina minns mer av sitt liv blir världen större även för läsaren. Själv var jag så förtjust i Kattarinas minnesproblem i början att jag gruvade mig lite för hur resten av boken skulle bli, men det hade jag inte behövt göra, för Olofsson gör det till en sömlös övergång som bjuder på många nya glädjeämnen. Att den svenska författaren har valt att försätta handlingen i Schweiz — ett icke-EU-land mitt i EU — är förstås ett högst medvetet drag.

Det finns faktiskt så många saker jag gillar med KoMo att min recension snart riskerar att bli tämligen osammanhängande. Så tillåt mig göra en lista!

Bokmalande älskar: det schweiziska, det polska och det turkiska; vardags-science fiction och städrobotar; framtidspolitik; psykologi, identitet och nervösa sammanbrott; suspekta vetenskapliga projekt; väl valda namn på karaktärer; artificiella intelligenser; weltangst; svensk science fiction som faktiskt är bra skriven; fina, fiiina KoMo (jag vill ha en!) och, så klart, Styxx sedvanligt supersnygga bokomslag med svärtade kanter.

Baserat på antalet punkter i ovanstående lista du själv gillar, eller inte gillar, kan du säkert avgöra ganska exakt hur mycket du kommer att uppskatta KoMo.

KoMo
Utgiven av Styxx fantasy 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Bredvid mig ligger en man som kallar sig Jasper. Han frågar mig saker som jag inte kan svara på.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3