You are currently browsing the tag archive for the ‘krabbans gång’ tag.

Nu har jag inte bara läst ut utan också recenserat alla böcker i årets 3 på 3-utmaning från Pocketlover. Mitt tema var tysk samtidslitteratur och jag läste:

Det var ett mycket bra tema och jag kan rekommendera alla böcker för den tyskintresserade, även om jag själv inte blev överförtjust i alla. Böckerna var väldigt olika varandra, men att läsa dem så tätt inpå varandra uppdagade många beröringspunkter de delade vilket förhöjde läsupplevelsen för varje bok — temaläsning borde man kanske ägna sig åt oftare? Samtliga böcker råkade även utspela sig under eller relatera väldigt starkt till andra världskriget, så det känns definitivt som om jag har fått en bättre förståelse för hur samtidstysken kan se på kriget.

Annonser

KRABBANS GÅNGkrabbans gång
av Günter Grass

Så var den utläst! Den där sablans hand-skrivna boken som jag ville kasta ifrån mig redan efter första sidan och aldrig någonsin se röken av igen.

Den blev bättre.

Låt mig börja med att berätta om ett skepp, Wilhelm Gustloff, ett tyskt passagerar-fartyg som sjönk 1945 efter att ha träffats av ryska torpeder. Aldrig hört talas om det? Då är du inte ensam. Men från och med nu vet du att det är, på riktigt, den värsta fartygskatstrofen i världshistorien, där över 9000 människor dog, varav hälften var barn. (Som jämförelse kan nämnas att Titanic hade cirka 2000 passagerare. Totalt.)

Berättarjaget i Krabbans gång är den numera medelmåttiga journalisten Paul som föddes mitt under Wilhelm Gustloffs förlisning. I hela sitt liv har han fått den natten återberättad för sig av sin mor — en riktig personlighet! — som anser att det är hans förbannade plikt att skriva om den bortglömda katastrofen. Själv är han mycket tveksam. Hur klokt vore det egentligen att, under rådande politiskt klimat, försöka lyfta fram ett gammalt skepp, namngivet efter en nazistprofil? I likhet med många andra tyskar är han mer bekväm med att låta det förflutna vara.

Men så en dag när han klickar runt på nätet hittar han en neonazistisk sida som hyllar Wilhelm Gustloff (mannen och skeppet). När han väl har sett den kan han inte låta bli att gå in dit läsa, om och om igen. När judesignaturen ”David” plötsligt dyker upp och börjar kommentera på sidan skruvas stämningen upp. Paul följer spänt händelseutvecklingen, samtidigt som han tänker tillbaka på sina egna upplevelser, historiska fakta och allt hans mamma berättat för honom. Och är det förresten inte något som är lite bekant med internetsidans grundare…?

Bokens titel, Krabbans gång, syftar på dess något speciella berättarstil, som likt en krabba kilar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och mellan fakta och prosa. Det är ett ganska krävande sätt att berätta en historia och det tvingar fram ett långsamt lästempo, något som kanske inte uppskattas av alla — gudars vet att jag, som gärna läser snabbare än jag hinner tänka ibland, hade svårt att vänja mig vid det.

Trots att jag upplevde den som rätt seg slutar det ändå med ett övervägande positivt omdöme för boken, som, bara man ger den tid till det, kilar fram och tillbaka över en enorm spännvidd känslor och teman. Internetforumvinklingen på nazismen känns ju ganska så aktuell… Dessutom blev jag nog lite småkär i moderns minst sagt överväldigande personlighet. På baksidan av boken står det att hon är med i författarens ”Danzig-trilogi” också, men det har jag faktiskt inte orkat kolla upp alls. Nu får det vara nog med Günter för ett tag…

Slutligen vill jag bara kort nämna den svenska översättningen av Lars W. Freij, för den är alldeles förträfflig. Vilket hästjobb till bok! Speciellt imponerad är jag över hur han lyckas fånga tonen i mammans språk. Hon pratar utpräglad dialekt hela vägen igenom, och inte en enda gång känns det krystat eller fel, utan bara helt och hållet klockrent.

(OBS! Den här boken ingår i 3 på 3-utmaningen 2013, där jag läser modern tysk litteratur.)

Im Krebsgang (2002)
Krabbans gång
Översättning: Lars W. Freij
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2003
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”Varför först nu?” sade någon som inte är jag.

Nej, jag har inte kommit en mening längre i Krabbans gång.

Men jag läste den här artikeln om Günter Grass i DN, där han sågar Facebook och alla som använder det (speciellt sitt barnbarn).

Och allt jag kan tänka är: Herregud, han HANDSKREV den sabla boken!

På riktigt.

Respekt.

Har jag precis börjat läsa Krabbans gång, bok nummer två i Tre på tre-utmaningen (amen förlåt att man tjuvstartar). Så här börjar boken:

”Varför först nu?” sade någon som inte är jag. Därför att mamma gång på gång … Därför att jag den gången, när skriket svävade över vattnet, ville skrika men inte kunde … Därför att sanningen knappt behövde mer än tre rader … Därför att först nu …
Alltjämt har orden besvär med mig. Någon som inte tål några bortförklaringar naglar fast mig vid mitt yrke. Redan som ung grabb, sade han, hade jag ju, flink med orden som jag var, blivit volontär på en Springertidning men klarat mig helskinnad ur högerkurvan, lite senare hade jag i ”taz” vispat ihop en massa artiklar mot Springer, varpå jag övergick till att förfärdiga knapphändiga notiser som legoknekt på nyhetsbyråer, och under långa perioder som frilans hade jag komprimerat allsköns pinfärska varor till rätt format: allehanda dagsnyheter. Dagligt allehanda.
Må så vara, sade jag. Men en sådan som jag har ju inte lärt sig något mer än det. Om jag nu måste börja avveckla mig själv kommer allt som gått galet för mig att bli inskrivet i en fartygskatastrof, därför att jag, därför att mamma den gången var höggravid, därför att jag över huvud taget lever bara av en slump.
Och strax är jag återigen i tjänst hos någon, och till en början får jag lov att bortse från det lilla jag som är mitt, ty den här historien tog sin början långt innan jag blev till, för mer än hundra år sedan, närmare bestämt i den mecklenburgska residensstaden Schwerin, som utbreder sig mellan sju sjöar, finns dokumenterad på vykort som Staden mellan vassarna och kan visa upp ett mångtornigt slott, en stad som till det yttre förblev hel trots kriget.

Och det bara fortsätter så. I tvåhundrafemtio sidor till. Sida upp och sida ner med text jag måste kopiera över till min blogg för att ens begripa. (Å gud å gud vilken tur att jag inte köpte boken på tyska.)

Jag ser två möjliga slut på detta:
1. Jag hatar Günter Grass för resten av mitt liv och VÄSER när någon nämner hans namn.
2. Jag blir djupt förälskad i den fantastiske Günter Grass, startar en fanclub* och dränker mig slutligen i Östersjön efter att ha kommit till insikt om att jag aldrig någonsin kommer att få läsa en så bra bok igen.

Det finns potential för båda, liksom.

Önska mig lycka till?

*Om man googlar ”Günter Grass fanclub” är första träffen en forumtråd där man diskuterar huruvida Grass är antisemit ”eller bara ärlig”.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser