You are currently browsing the tag archive for the ‘lev grossman’ tag.

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

Annonser
Titel: The Magicians
Författare: Lev Grossman
Betyg: 5/5

Quentin Coldwater är en mycket intelligent ung man; han går i specialklasser för begåvade ungdomar och spås ha en lysande framtid.

Själv är Quentin totalt likgiltig inför detta, med den sortens apatiska tyngd bara en tonåring förmår uppbåda. Han ser inte någon mening med något. Han tycker sig ha knäckt livets kod, och funnit livet vara en besvikelse. Och varför ska man då plugga? Skapa kontakter? Andas? Han drömmer sig gärna bort till fantasivärldar, där hans barndoms favoritböcker om det magiska landet Fillory (tänk Narnia) står i centrum. Om det ändå funnits magi på riktigt…

Så visar det sig att magi faktiskt finns på riktigt och Quentin får till sin stora glädje börja ta universitetslektioner i ämnet. Äntligen ska hans liv få mening! Men det dröjer förstås inte länge förrän även magin blir till grå vardag och med vardagen kommer missnöjet krypande tillbaka. Gång på gång tvingas Quentin fråga sig ”är det här allt?”

The Magicians är en cynisk men samtidigt underhållande bok, och den är mycket snyggt skriven. Grossman utnyttjar förekomsten av magi brutalt. Han visar att det inte är det minsta magiskt med magi om den finns på riktigt — och speciellt inte om man placerar den i händerna på ett gäng desillusionerade tonåringar som vet att de borde, men inte riktigt orkar, oroa sig för vad de ska göra efter skoltiden.

Är det här allt? Det är en uråldrig mänsklig fundering som vi grundat världsreligioner runt, och ett ständigt återkommande ämne inom skönlitteraturen. Vill man läsa en enda bok som hanterar ”Meningen med livet” som ämne tycker jag att man kan satsa på The Magicians.

Annonser

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3