You are currently browsing the tag archive for the ‘liv strömquist’ tag.

HUNDRA PROCENT FETTstromquist-liv-hundra-procent-fett
av Liv Strömquist

Förra året kärade jag ner mig totalt i Liv Strömquist när jag läste hennes seriealbum ”Prins Charles känsla” och ”Einsteins fru” — vilket politikhumoristiskt snille!

Därför var jag så klart tvungen att läsa hennes första album, Hundra procent fett. Det är feminism, anti-konsumtion och klassanalys, och ja, man känner igen sig. Gillar man nånting annat Strömquist har gjort så gillar man det här.

En del grejer känns lite återanvända. Det mesta som handlar om feminism till exempel finns i vidareutvecklad form i de två ovannämna albumen, så har man redan läst dem kan Hundra procent fett emellanåt kännas lite tunn — men det är ju ens eget fel eftersom man läser albumen i fel ordning, haha.

Har man läst Strömquist förut är det därför roligast när hon pratar om helt andra saker, som tredje världen, bananrepubliker och människohandel (saker jag nu önskar att hon ville skriva mer om).

Om du inte har läst några album av Strömquist föreslår jag att du gör det, pronto.

Hundra procent fett
Utgiven av Ordfront Galago 2012
Betyg: 3/5

Annonser

Jag vet att det är lite tyst här på Bokmalande just nu. Men det är bara för att jag testar en nygammal, skitspännande grej.

Jag lånar böcker. På bibliotek.

[Utrymme för lämpligt imponerade flämtningar.]

Gått på bibliotek, det har jag då alltså inte gjort sedan jag flyttade hemifrån och fick egna bokhyllor. Men nu har bokhyllorna fått utrymmesbrist och min plånbok har, eh, motsatsen till utrymmesbrist. Så jag tänkte, what the hell, biblioteket, gamle vän!

Förutom det faktum att mitt typ femton år gamla lånekort fortfarande fungerar… så är det roligaste med min biblioteksrenässans hur mycket den påverkar vad jag läser.

Läsande som gynnas av ett lånekort:

  • Ljudböcker, helt plötsligt lyssnar jag på dem. Jag har aldrig någonsin känt mig sugen på att köpa en ljudbok, men med fri tillgång till dem har min nya hobby snabbt blivit att ”gå… nånstans”.
  • Äldre böcker, massor av bra författare har dem. Såna som man kanske prioriterar bort när man köper böcker, eftersom författaren i fråga har skrivit nyare grejer. Men på mitt nattduksbord ligger nu både ”Hundra procent fett” av Liv Strömquist och ”Svålhålet” av Mikael Niemi. Hade nog tyvärr aldrig hänt annars.
  • Otympliga böcker, fula böcker och aslånga serier. Seriöst, vem vill ha fula åbäken hemma i bokhyllan? Och vem köper första delen i ”Wheel of Time” och hoppas på det bästa? På mitt bibliotek har de lyckats klämma in hela Gaimans ”Sandman”-serie på en enda stackars överbelastad hylla — lätt att jag ska låna den! (Sandman, inte hyllan. Se citat av Mark Twain nedan.)

Jag är också allmänt chockad över att bibliotek nu för tiden är så moderna. De har liksom internetsidor. Och man kan logga in där och låna och reservera böcker hemifrån. ”Den vill jag ha och den vill jag ha och den vill jag ha”, klick, klick, klick — och så skickar de snälla bibliotekarierna ett sms när man kan komma och hämta boken. Lite som ”Varor från Adlibris AB hämtas på Affären du annars aldrig går till”, fast utan fakturan.

Man kan till och med komma med önskemål om vilka böcker ens lokala bibliotek borde köpa in. Konsumentmakt! Hittills har jag önskat mig två böcker — ”Fred så gyllene” av Stefan Hagel och ”Svulten” av Hannele Mikaela Taivassalo. Återstår bara att se om de köper in någon av dem.

4 citat om bibliotek:

”När det ligger staplar av böcker överallt i mitt bibliotek, på golvet, i stolarna, o.s.v., så beror det på att det nästan är omöjligt att låna bokhyllor.” – Mark Twain

”Bibliotek är bättre på att hjälpa dig genom perioder utan pengar än pengar är på att hjälpa dig genom perioder utan bibliotek.” – Okänd

”What is more important in a library than anything else – than everything else – is the fact that it exists.” – Archibald Macleish

”You want weapons? We’re in a library! Books! The best weapons in the world!” – Doctor Who

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

EINSTEINS FRU
av Liv Strömquist

Eftersom jag nyss recenserade ett annat album av Strömquist orkar jag inte skriva någon vettig recension av Einsteins fru, annat än för att säga I read it I loved it and please make more.

Kort sagt är skillnaden mellan albumen att Prins Charles känsla höll sig till en enda fråga, medan Einsteins fru består av många små sketcher med olika teman. Det blir en skön blandning av smygrasism i svensk film, kända artisters hatbrott och vår syn på djurrättsaktivister – och självklart är det förbannat roligt.

Min personliga favoritdel är nog när Strömquist ondgör sig över vår tendens att vråla ”men titta djuuuuren gör det, så det är visst naturligt!” så fort det dyker upp en bögand eller två. För varför behöver vi ett DJUR för att rättfärdiga just manlig homosexualitet? Varför inte andra mänskliga beteenden när vi ändå håller på?

Eftersom albumet saknar ett tydligt övergripande tema känns det inte lika angeläget som Prins Charles känsla, utan mer som en rolig grej. Men roligt är det, och efter en omläsning av båda albumen kan jag konstatera att Einsteins fru faktiskt har ett högre återläsningsvärde. Om och om och om igen kan man läsa om det. Så det ska jag ta och göra nu. Tjing!

Einsteins fru
Utgiven av Galago 2008
Betyg: 5/5

PRINS CHARLES KÄNSLA
av Liv Strömquist

När prins Charles gifte sig med Diana frågade reportrarna om han älskade henne. Han svarade att han gjorde det, ”whatever love means”.

I seriealbumet Prins Charles känsla tar sig Liv Strömquist an kärleken. Med stöd i diverse forskningsrapporter skärskådar hon kärleken och parförhållandet och driver skoningslöst med våra mest uppfuckade normer och könsroller. För sig är ämnet egentligen djupt tragiskt – ändå går det inte en sida utan att man måste skratta.

För visst är det ganska absurt? Här uppfostras pojkar och flickor generellt sett olika och begåvas med vitt skilda värdegrunder – och sedan förväntas vi ändå som vuxna ingå i livslånga, exklusiva förhållanden med varandra. Inte undra på att folk skiljer sig.

Men kärleken är oss kär och ibland gör Strömquist mig lite upprörd. Som när hon envisas med att kalla mitt parförhållande för en moderiktig social konstruktion som är jämförbar med organiserad religion – och sedan har mage att motivera sitt påstående. Maken till fräckhet!

(Obs! Bilden är från Einsteins fru, ett annat av Strömquists album.
Google hade inga vettiga bilder från Prins Charles känsla,
och mitt eget exemplar är utlånat till min gamla whisky.
)

För mig var Prins Charles känsla en rakt igenom underhållande och upplysande läsupplevelse. Hon är en fantastisk dramaturg, Strömquist. Trots att ämnet är så stort och komplicerat känns varje ny tanke hon introducerar naturlig och leder vidare till nästa poäng på ett till synes självklart sätt – och utan att vare sig allvaret eller humorn försvinner.

Utgiven av Galago 2010
Betyg: 5/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser