You are currently browsing the tag archive for the ‘mix förlag’ tag.

AMATKA115638
av Karin Tidbeck

Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.

Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.

En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!

Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.

Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:

  1. Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
  2. Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.

(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)

Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.

Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.

Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.

VARMA KROPPAR
av Isaac Marion

R är en zombie. Han minns inte så mycket av hur han var som människa, annat än att hans namn började på R, men eftersom han var hyggligt välklädd när han dog gissar han att han måste ha varit ”affärsman, banktjänsteman eller mäklare, eller nån ung praktikant på väg in i branschen”.

Han försöker att inte stöna så mycket eller släpa benen efter sig, och kanske tänker han lite mer än zombierna runt omkring sig också, det är svårt att säga. Men så en dag vänds hans icke-liv (oliv, haha) upp och ner när han får för sig att rädda en människa i stället för att käka upp henne. Vad ska hända nu?

Varma kroppar är en udda fågel i zombiegenren, berättad utifrån en zombies eget perspektiv. Det är lätt att sympatisera med R, där han hasar runt på en flygplats, åker upp och ner i rulltrapporna och undrar över meningen med icke-livet. Det är inte en bok för puritaner — Marions zombier kan både prata och köra bil. Hjälpligt.

Ett övergripande tema i boken är Meningen med Livet. Julie, människan R räddar, funderar också mycket över det. Hon kommer från en stor betongfästning där det mesta är krass verklighet och ingenting tillåts vara vackert, roligt eller bara onödigt. Ja, R har ta mig tusan roligare i sina rulltrappor än människorna i boken har. Så varför lever de?

Jag gillar Varma kroppar, det är en cool bok. Eftersom det finns en kvinnlig huvudperson har de förstås lyckats knöka in en romans (nekrofilin i det hela bevärdigas tyvärr inte med en tanke) och jag har oh-så-svårt för kärlek och romantik i böcker att det närmast är ett handikapp. Här passerar det ändå relativt smärtfritt eftersom romansen spelar en viktig del i händelseutvecklingen, men jag får ända jobbiga Twilight-vibbar.

Twilight-vibbarna kan förstås bero på filmaffischen.  I filmen, som kommer nästa år, har R transformerats till en rufshårig pojkspoling med munktröja.

Munktröja, ja. Av någon anledning gör den lilla detaljen mig så outsägligt ledsen. Allt annat kan jag acceptera, bara inte tröjan. Min R är stiligt klädd (se citat ovan), och så himla svårt hade det faktiskt inte varit att slänga på honom en skjorta och ändå göra den tänkta målgruppen till viljes genom att, ja inte vet jag, riva sönder den på taktiska ställen och liksom hunka till den lite?

Men se filmen, det ska jag definitivt göra.

Warm Bodies (2010)
Översatt av Kristoffer Leandoer
Utgiven av Mix Förlag 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Jag är död, men det är inte så farligt. 

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3