Neil Gaiman gör dataspel

10 mysrysare lagom till jul

GOTHIC!: TEN ORIGINAL DARK TALES
samlade av Deborah Noyes

Tio noveller av tio författare där den gemensamma nämnaren är gotik.

Överlag är det trevlig läsning där de flesta av novellerna håller god kvalitet, men många glömmer man ändå bort i samma sekund som de tar slut. Hos mig var det bara en av novellerna som lämnade ett bestående positivt intryck, medan två av dem — Caitlin R. Kiernans och Neil Gaimans(!) — faktiskt var så upprörande menlösa att jag kommer ihåg dem på grund av det. Övriga sju noveller är olika grader av ”hey, rätt schysst!”

Överlägset bäst är Watch and Wake av M. T. Anderson. En minst sagt olustig historia som utspelar sig i en skruvad parallellvärld till vår, där häxor stjäl de dödas ansikten. Skickligt berättad och weird som tusan. Den ska tydligen utspela sig i samma värld som något annat Anderson skrivit, vilket förstås gör att jag nu är nyfiken på hans övriga författarskap.

Annars finns här flera noveller som kort och gott är bra.  Morgan Roemar’s Boys och Writing on the Wall är båda av ett mer klassiskt spökhistoriestuk och lagom mysrysliga för stunden. Samlingens inledande novell Lungewater är stämningsfullt berättad och egentligen riktigt bra, men styper på mållinjen eftersom den inte leder någonstans.

Det fanns element jag gillade i Stone Tower och The Prank också, även om jag i ärlighetens namn inte minns vad det var längre eftersom det var så länge sedan jag läste samlingen nu. I The Prank måste det i alla fall ha varit protagonisten jag tyckte om, eftersom hon är en våldsam problemtonåring utan förskönande egenskaper (en mycket förskönande egenskap i mina ögon).

Sammanfattningsvis är Gothic! kanske en samling man överlever utan, men bra för det. Kom ihåg att ta er en titt på Watch and Wake om ni gillar weird fiction.

Nu blev jag inspirerad, så jag skrev en dikt med gotiskt tema:
(och så här enkelt kan du också göra det)

death deserved
what have you wrought?
a cloud of betrayal as affections scream.
once we experienced heaven
childlike and untainted.
but your desire died a sickening vision of pain –
tears follow love, follow darkness,
love ground to dust
in a burst of sorrow,
 I reject you

Gothic! Ten Original Dark Tales
Utgiven av Candlewick 2004
Betyg: 3/5

Populärt dravel

 Titel: Neverwhere

 Svensk titel: Neverwhere

Betyg: 3/5

Författare: Neil Gaiman

Jag förstår mig inte riktigt på Gaimans storhet, måste jag erkänna.

Ständigt och jämt läser jag nya böcker av honom och intalar mig själv att jag borde älska dem, men gör det aldrig någonsin. De är alltid läsvärda, men lämnar aldrig något bestående intryck annat än besvikelse.

För rent teoretiskt består en Gaiman-bok enbart av en massa saker jag tycker väldigt mycket om. Ta Neverwhere här till exempel. Fantasy i en galen parallellvärld till London, med skruvad humor, bestialiska mord och så många smarta ordlekar att sidorna bågnar under dem. Teoretiskt sett den bästa boken i världen.

Men så rullar de vanliga problemen upp. Det börjar alltid med att jag ledsnar på huvudpersonen cirka tre sidor in i boken – oftast är de halvgnälliga, deprimerande och/eller helt utan personlighet. Skitirriterande. Sen ledsnar jag bara ännu mer när Gaiman för umptielfte gången kastar in denna halvgnälliga britt i en helskruvad miljö fylld till bredden av knäppa karaktärer som mest bara flimrar förbi. Lite Alice i Underlandet, lite LSD-tripp, lite som faktiskt berör och fastnar.

Egentligen borde jag spara mig själv besvikelsen och helt enkelt sluta läsa Gaiman, punkt. Men Anansi Boys står i hyllan och ser fin ut och mitt psyke har redan börjat sin övertalningskampanj som säger att ”det här! det är Gaiman-boken du blivit utlovad! det är den alla snackar om! kom igen nu, Gaiman är ju värsta grejen!”

Men om Gaiman verkligen vore värsta grejen hade jag väl för fan tyckt om att läsa hans böcker.

 

Bokens första mening: The night before he went to London, Richard Mayhew was not enjoying himself.

Senaste boklistan

Så har vårterminen börjat, och i samband med den glädjen över att få läsa skönlitteratur på skoltid.

Litteraturdelkurs i Engelska B, blir det. Här är böckerna jag ska läsa:

• Jane Eyre av Charlotte Brontë
• The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
• To Kill a Mockingbird av Harper Lee
• A Passage to India av E.M. Forster
• The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne
• Wide Sargasso Sea av Jean Rhys

Inte fantasy direkt, men hey, lite annat ska man läsa också. Har redan påbörjat Jane Eyre och den verkar onekligen bra (trots att alla jag pratar med om den säger att den är dödligt långtråkig… vi får väl se).

Passade även på att beställa lite böcker närmare min egen boksmak – delvis i hopp om att uppfylla mitt nyårslöfte från föregående inlägg:

• Blood of Elves av Andrzej Sapkowski
• Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (science fiction-dystopi!)
• Anansi Boys av Neil Gaiman
• Das Perfum av Patrick Süskind (på tyska!)

S is for So-so

Titel: M is for Magic

Författare: Neil Gaiman

Betyg: 2/5

Helt ok novellsamling av Gaiman. Alla noveller bygger kring väldigt intressanta koncept – hur skulle det se ut om Månaderna satt och språkades vid vid en lägereld? hur skulle Humpty Dumpty te sig som en deckare? – men de utvecklas aldrig riktigt till mer än bara intressanta koncept. Idéerna är helt enkelt mycket mer spännande än resultatet någonsin blir.

Bäst gillade jag Troll Bridge, om en liten pojke som går ut i skogen och träffar trollet som bor under bron. En rätt skrämmande historia om barndomens rädslor och vuxenlivets besvikelser. Sämst var How to Talk to Girls at Parties, som jag inte ens förstod.

Snygg är boken i vart fall.

Och hey, det här är mitt 100:e inlägg på bloggen. Woot.

Jordens undergång har aldrig varit roligare

Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch

Svensk titel: Goda omen

Författare: Neil Gaiman & Terry Pratchett

Betyg: 3/5

I Good Omens får vi träffa ängeln Aziraphale och demonen Crowley och vara med om deras förtvivlade kamp för att rädda Jorden undan från Apokalypsen. Den bibliska apokalypsen alltså, komplett med Antikrist och Apokalypsens fyra ryttare. Problemet är bara att Aziraphale och Crowley blivit ganska förtjusta i Jorden under de senaste århundradena (även om 1400-talet var något av en besvikelse) och helt enkelt inte står ut med tanken på att tillbringa resten av sina liv i antingen himmel eller helvete. Vad göra?

Boken är skriven 1990, men när har den någonsin varit mer högaktuell än i dag? Mitt bland alla allvarliga, postapokalyptiska skildringar som är så populära nu är Good Omens som en uppfriskande fläkt. Boken är underhållande från den första sidan till den sista – och vad annat ska man förvänta sig när två författare i klass med Gaiman och Pratchett slår sig samman?

Av de två måste jag nog säga att Pratchett är min favorit, även om jag mest läser Gaiman nu för tiden (jag har redan läst det mesta Pratchett skrivit). Därför var jag något förvånad när jag läste efterordet och fick reda på att alla de partier jag uppskattat mest med boken – första halvan, Apokalypsens fyra ryttare – var Gaiman huvudansvarig för, medan Pratchett stod för de partier jag inte gillade speciellt mycket (Agnes Nutter, Adam). Mer cred till Gaiman alltså. Där ser man.

Bättre tänkt än genomfört

Boktitel: InterWorld

Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves

Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Klockrent av Gaiman

Boktitel: Stardust

Svensk titel: Stjärnstoft
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 4/5

Stardust är ett 200-sidigt litet guldkorn i bokvärlden.

Allt börjar i den lilla staden Wall i England, där invånarna i generationer vakat över den mur som gett staden dess namn. Vad som finns på andra sidan? Nädu, sånt pratar man inte om. En dag smiter en ung man igenom för en dag, och nio månader senare hittar han en bebis på sitt trappsteg. När den lilla pojken växt upp och ser en stjärna falla bakom muren följer han i sin faders fotspår… men får, milt sagt, vara med om mer.

Stardust är barnfantasy och den är vuxenfantasy, på en och samma gång. Det kryllar av tomtar, enhörningar och älvor, men likväl finns det sexscener och begär och onda karaktärerna som klyver små söta djur med köttyxor. Det är en medveten parodi och en medveten hyllning till klichéfantasy — sekunden du börjar känna igen dig och tror att du vet vad som ska hända härnäst… har du fel. Riktigt smart skriven, och den första boken av Gaiman som jag verkligen kan säga att jag älskade förbehållslöst.

Filmen är förresten hur mysig som helst den med.

On another note! Stardust innehöll en scen som jag inte kunde låta bli att koppla till en bok som heter Stormchaser (författare: Paul Stewart och Chris Riddell). Stormchaser går ut på att huvudpersonen är ombord på ett flygande piratskepp som jagar stormar för att utvinna energi ur blixtarna. I Stardust träffar huvudpersonen ett gäng pirater på ett flygande skepp och jagar stormar med dem för att utvinna energi ur blixtarna. (Stormchaser skrevs senare av de två böckerna).

Släng dig i väggen, Djungelboken!

Originaltitel: The Graveyard Book

Svensk titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Kyrkogårdsboken börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan Kyrkogårdsboken och Djungelboken).

Det är ett privilegium att få läsa Kyrkogårdsboken, av tre anledningar:

1. Karaktärerna. Folk har begravts på bokens kyrkogård sedan kelternas tidsera. Med andra ord har Gaiman kunnat utnyttja hela Englands historia i sitt persongalleri, vilket leder till en hel del roliga detaljer. Sen dyker det förstås upp läskiga monster, och de är verkligen underbart anskrämliga, med sin förkärlek till att sörpla upp kroppsvätskorna ur gamla kistor.
2. Språket. Hela vägen igenom är språket väldigt lekfullt. Gaiman ägnar sig åt olika ordlekar och drar sig inte för att introducera nya spökkaraktärer genom att berätta vad som står på deras gravstenar.
3. Illustrationerna. Att Dave McKean har illustrerat hela boken gör den knappast sämre. Bilderna bidrar med mycket känsla och får till och med min billiga, häftade pocketbok att kännas lite lyxig.

American Gods

Originaltitel: American Gods

Svensk titel: Amerikanska gudar
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Shadow släpps från fängelset, bara för att få veta att hans fru och hans bästa vän precis dött i en bilolycka. Det är då han möter en man som visar sig vara den amerikanska inkarnationen av Oden, den mytologiska asaguden. Shadow blir nu Odens personliga livvakt i det kommande kriget mellan de gamla gudarna (Anubis, Vishnu…) och de nya gudarna (Internet, Television…)

Ni måste ju hålla med om att det låter som ramverket till en helt galet cool bok. Och början av boken är också helt fantastisk; full av överraskningar och ”wtf!?”-moments. Men medan jag fortsatte att läsa fick jag känslan av att jag tyckte om American Gods mindre än jag kanske borde ha gjort. Som om jag borde ha tyckt om den mer än jag gjorde. Kanske var det bara för att jag läste den över en så lång tidsperiod att jag glömde bort delar av historien (det hände rätt ofta att jag tänkte ”eh, va? vem var det nu igen?”). Men kanske var boken helt enkelt inte lika bra som jag fortfarande vill att den ska vara.

Hur som helst så är konceptet med gudarna väldigt intressant. Alla som delar min kärlek till religiös mytologi kommer att upptäcka massvis med roliga små detaljer. Och på tal om rolig så är Gaiman det, helt oförmodat. American Gods är inte direkt skriven för att vara humoristisk, så jag uppskattar att Gaiman ändå tog sig tid att smyga in små skämt och roliga kommentarer, här och där.

Men kapitlen är på tok för långa.
Åt helvete med det.