You are currently browsing the tag archive for the ‘norstedts’ tag.

BRODECKS RAPPORTbrodeck
av Philippe Claudel

När jag fick den här boken av min pappa sa han: ”Läs bokens första mening. Då kommer du att förstå hur bra den är.”

Det visade sig stämma, så här lämnar jag lite utrymme för den som vill scrolla ner och läsa första meningen längst ner i det här inlägget. Bra, va? Läs boken nu.

För den som möjligen behöver övertygas lite mer:

BRODECKS RAPPORT utspelar sig i en icke namngiven liten bergsby på fransk-tyska gränsen efter andra världskriget. Brodeck, mannen i titeln, har återvänt hem till sin familj efter sin tid som koncentrationslägerfånge. Han var en av två män i byn som blev utpekade som annorlunda när soldaterna kom.

Brodeck är trots det glad att vara hemma igen. Han för ett stilla liv med familjen och skriver sina rapporter om väder och växter och livet i byn – kanske finns det någon i storstan som läser rapporterna när han skickar in dem, han vet inte så noga, ibland får han betalt.

Så sker ett mord. En man i byn, en nyinflyttad främling, blir nerstucken på byns värdshus av en mobb eniga om att han var alltför konstig, alltför annorlunda, ett hot. Och Brodeck begår det ödesdigra misstaget att kliva in på värdshuset just som det här har hänt. Efter viss förvirring bestäms det att Brodeck måste göras medskyldig. Han ska skriva en rapport, bestämmer de andra männen, där han rättfärdigar mordet. En rapport som förklarar för pamparna inne i storstan att byborna faktiskt inte hade något annat val än att döda främlingen.

Åh så bra skrivet det är. Så fruktansvärt skickligt skrivet om intolerans och rädsla, så klaustrofobiskt och vackert på en och samma gång. Och så obevekligt. Claudel låter det mesta utspela sig under ytan och nästan ingenting sägs rakt ut – precis som den här typen av saker fungerar i verkliga livet, tänker jag – och känslan av hur bedrägligt lugnet är och hur alarmerande hotfull stämningen växer sig blir bara starkare och starkare allteftersom boken obevekligt rullar framåt.

Nej, det är ingen upplyftande läsning. Men ändå poetiskt vacker på många sätt. Brodeck är en tänkare, som vandrar i bergen och filosoferar om betydelsen av allt från ord till rävar. Han har vänner också, och hans kärlek till dottern är lika ljus som hatet är mörkt. Brodecks rapport tvingar läsaren att konfrontera inte bara människans ondska, utan även människans godhet. En modern klassiker.

Le Rapport de Brodeck (2007)
Brodecks rapport
Översättning: Lars Erik Sundberg
Utgiven av Norstedts 2009
Betyg: 5/5 – läs för fan *slår boken i huvudet på*

Så börjar boken: Jag heter Brodeck och jag hade ingenting med det här att göra.

EXPEDITIONENexpeditionen
Bea Uusma

Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.

Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.

En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.

”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.

Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:

Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.

Nu slutar Nils att skriva till Anna.

Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.

 

Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.

KÄRLEKEN
av Jonas Gardell

Jag var tonåring på 00-talet, vilket betyder att min största rädsla vid sex alltid har varit att bli gravid. (På min tid betydde könssjukdomar typ klamydia.) Vidare kändes homo- och bisexualitet som en rätt mainstream grej. I våras läste jag i DN att homosexuella numera är den minoritets-grupp som är mest accepterad bland svenska ungdomar.

Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” (del 1 av 3) är en resa tillbaka i tiden, men en resa som för mig känns betydligt längre än den är. Det är 80-tal i ett Sverige där homosexualitet sedan en tid tillbaka inte längre klassas som en sjukdom. Två unga män, Rasmus och Benjamin, försöker hitta sin väg i livet — och de hittar varandra.

Men på 80-talet fick man inte ”typ klamydia”. Man fick hiv.

”Hur vet man någonsin när det avgörande sker? Det som inte kan göras annorlunda. Det som stakar ut en ny stig som man inte kan vända tillbaka ifrån.
nnnSom när kärlek uppstår.
nnnEller smitta överförs.”

Allt det som händer i boken vet vi ska hända, redan innan vi börjar läsa. Vi vet att Rasmus och Benjamin kommer att hitta varandra och vi vet att det inte kan få ett lyckligt slut. Ändå läste jag boken i ett enda svep, fullständigt absorberad.

Gardell stavar domedag med sina ord. Han berättar om frigörelse, han berättar om kärlek. Men hela tiden med undertonen av död. Jag har läst flera intervjuer med honom där han berättat att han har sett det som sin plikt att beskriva hur det var — och vem är väl mer passande för jobbet än Gardell, som kan beskriva dynamiken människor emellan så bra.

En sak i boken gjorde mig däremot uppriktigt arg, och det är när Gardell börjar prata om de lesbiska kvinnorna. Visst tänker han helt rätt i att han måste nämna dem, men som han nämner dem! Det han mer eller mindre säger är att de lesbiska kvinnorna hade det rätt gött förr. De var inte heller accepterade, men ”det var ju inget konstigt med två kvinnor som levde ihop som kompisar”, så därför kunde de smyg-lebba bäst de ville och slapp helt undan det sociala stigmat och all ångest som är förknippad med att vara homosexuell man.

orly

 

 

 

 

 

 

Men förutom det är det här en mycket bra och intressant bok.

Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
Del 1 i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar
Utgiven av Norstedts 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Augustidagen har passerat utan ett moln på himlen, men genom de tillslutna fönstren på isoleringen tränger inte sommaren.

HAR MAN INGET LIV FÅR MAN KÖPA ETT
SOM ALLA ANDRA
av Jonas Gardell

Tjuvläste i affären.

Twitter-korta observationer om vår samtid med gardellsk humor. Kul!

Dyrt för det lilla, men läses gratis på Åhléns.

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra : samlade visdomsord 2010-2011
Utgiven av Norstedts
Betyg: 3/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3