You are currently browsing the tag archive for the ‘Noveller’ tag.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

  
 
Titel: Spår i snön
Författare: Jonas Karlsson
Betyg: 4/5

Spår i snön är en liten, liten novell i en liten, liten bok – men den gör ett stort intryck.

Den norrländska landsbyggden.

Knirrande snö och pragmatiska människor.

Men också en olustig stämning, som växer sig starkare och starkare…

Med små medel får Karlsson mig att rysa och undra. Och att sympatisera – med den lille pojken som alla rynkar pannan åt, han som hellre pysslar än spelar fotboll och som det nog är något fel på, kan tro.

Det gjorde liksom ingenting att jag listade ut slutet innan det kom. Vägen dit var kort och intensiv och väckte fler känslor än de flesta romaner kan stoltsera med under sina hundratal av sidor. Dags att läsa fler noveller?

Spår i snön är en av fyra mininoveller från bokförlaget Novellix.

 

 

Novellens första meningar: Spåren i snön var som gjutformar i marken. Konserverade negativ av fyra skor. Två stora. Två små.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Titel: ICH BIN EIN BIBLIOTHEKAR!
Författare: Christer Hermansson
Betyg: 4/5

 

I den här boken får vi stifta bekantskap med en till ytterligheten timid bibliotekarie, som hamnar i blåsväder när biblioteket han jobbar på får en ny och reformtokig chef – hur ska han klara sig?

Rent spontant tycker jag att Ich bin ein Bibliothekar är en riktigt charmig liten bok/novell. Oväntat kort är den och rätt absurd. Man kan nästan känna kultvibbarna vibrera i luften under läsningen.

Jag blev först lite besviken på att den inte innehöll mer, men inser nu mer och mer eftersom jag inte kan sluta tänka på den att den kanske innehåller precis tillräckligt lite. Kan ni låna den på biblioteket (150 spänn som adlibris tar är ett rån) rekommenderar jag den varmt.

Värt att nämna är förresten också att boken är väldigt snygg. Det syns inte alls på bilden, men den är det.

Titel: M is for Magic
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 2/5

Helt ok novellsamling av Gaiman. Alla noveller bygger kring väldigt intressanta koncept – hur skulle det se ut om Månaderna satt och språkades vid vid en lägereld? hur skulle Humpty Dumpty te sig som en deckare? – men de utvecklas aldrig riktigt till mer än bara intressanta koncept. Idéerna är helt enkelt mycket mer spännande än resultatet någonsin blir.

Bäst gillade jag Troll Bridge, om en liten pojke som går ut i skogen och träffar trollet som bor under bron. En rätt skrämmande historia om barndomens rädslor och vuxenlivets besvikelser. Sämst var How to Talk to Girls at Parties, som jag inte ens förstod.

Snygg är boken i vart fall.

Och hey, det här är mitt 100:e inlägg på bloggen. Woot.

Mitt nya kvällsnöje är att plöja mig igenom en två-tre noveller sisådär av H.P. Lovecraft. Att köpa Necronomicon* var utan tvivel en mycket bra idé. (Dessutom kostade den bara 164 kr på Adlibris. Fast jag ångrar lite nu att jag inte köpte den dyrare, inbundna utgåvan).

Jag kommer definitivt inte att recensera novellerna individuellt (i så fall hade det blivit 37 recensioner och jag hade blivit känd som ”Lovecraft-bloggaren”) så det blir väl någon typ av sammanfattning av samlingsvolymen istället. När jag läst ut den om ett par hundra år.

En Lovecraft-dikt, så länge!:

Night Gaunts

Out of what crypt they crawl, I cannot tell,
But every night I see the rubbery things,
Black, horned, and slender, with membranous wings,
They come in legions on the north wind’s swell
With obscene clutch that titillates and stings,
Snatching me off on monstrous voyagings
To grey worlds hidden deep in nightmare’s well.

Over the jagged peaks of Thok they sweep,
Heedless of all the cries I try to make,
And down the nether pits to that foul lake
Where the puffed shoggoths splash in doubtful sleep.
But ho! If only they would make some sound,
Or wear a face where faces should be found!


*Necronomicon: The Best Weird Tales of H.P. Lovecraft: Commemorative Edition.

Titel: The Voyage
Författare: Katherine Mansfield
Betyg: 4/5

Jag är ju vanligtvis inget större fan av noveller, men The Voyage tog mig med storm. Bara fåtalet sidor kort suger den genast tag i läsarens intresse. Med ett detaljrikt men ändå smidigt språk imponerar Mansfield stort som författare. Jag kommer absolut att läsa mer av henne.


Titel: A Scandal in Bohemia
Författare: Arthur Conan Doyle
Betyg: 2/5

Sherlock Holmes i all ära, men i A Scandal in Bohemia förlitar sig Arthur Conan Doyle liiite för ofta på osannolika sammanträffanden. Osannolika sammanträffanden av typen ”oj, hon jag skulle spionera på rusar iväg för att gifta sig preciiiis när jag kommer till hennes hus, och jag får vara vittne till bröllopet!”, eller ”om jag ser till att nån klår upp mig utanför hennes hus… ja, då bjuder hon in mig och plåstrar om mig, och tycker inte att det är konstigt om jag sedan försvinner utan att säga hej då!”  Sherlock, du borde vara smartare än så…


Titel: The Withered Hand
Författare: Thomas Hardy
Betyg: 2/5

Bra novell med lite för många frågetecken.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3