You are currently browsing the tag archive for the ‘postapokalyps’ tag.

…så har ni väl inte missat Discoverys survivalserie The Colony?

Tio personer ska överleva i en uppbyggd postapokalyptisk värld; hitta mat och vatten och försöka att inte slå ihjäl varandra på kuppen.

I säsong ett hittills har de byggt två generatorer, en dusch och en eldkastare(!) och för tillfället jobbar de på solkraft.

Jepp, de är släkt med MacGyver hela bunten och du och jag skulle spontant lägga oss ned och självdö av skam i deras närhet.

Svensk titel

Betyg: 2/5

Uppföljaren till Metro 2033 – mycket kreativt namngiven Metro 2034 – kommer precis som sin titel inte med mycket nytt.

Huvudpersonen är visserligen ny – en äldre, mycket sympatisk man kallad Homeros på grund av sitt filosofiska sinneslag – men vi får även återse Hunter. Precis som i förra boken dyker han upp som någon slags mystisk mörkrets soldat och, precis som med Artiom, tvingar han på vaga grunder ut Homeros på en resa med oklart mål.

Tekniskt sett känns boken bättre skriven än sin föregångare. Gluchovskij undviker nu töntiga dues ex machina-utvägar, karaktärerna känns mer stabila (eller, i Hunters fall, fascinerande instabil) och det där ständigt återkommande filosoferandet över allt och inget som Gluchovskij älskar känns faktiskt riktigt tänkvärt från stund till stund.

Vilket ju gör det tråkigt att boken i stort sett inte handlar om någonting alls.

Storyn går i grund och botten ut på att en epidemi utan bot snart kommer att bryta lös och att människor snart kommer att dö som flugor. För att förhindra att det händer behöver Hunter – och av oklar anledning även Homeros – resa till Polis och snacka med nån. Sen händer lite grejer till och boken var slut. Jaha ja.

Personligen hade jag nog hoppats på någon form av utveckling. En utveckling i stil med att metroborna tog sig upp på ytan och försökte leva där, alternativt letade sig djupare in till den andra metron, som de i första boken antydde låg under den de lever i. Eller hittade fler överlevande, eller stötte på ”de svarta” igen, eller vad som helst egentligen.

I stället har Gluchovskij alltså valt att stanna kvar nere i metromörkret och bygga en ny berättelse i samma andra i samma miljö. Och det fungerade väl sådär.

Titel: The Road
Svensk titel: Vägen
Författare: Cormac McCarthy
Betyg: 5/5

 

Välförtjänt Pulizer-pris, det här.

Jag ska hålla mig kortfattad, eftersom de flesta redan läst The Road för längelängesen. Det är väl bara att erkänna att det gick segt för mig i starten med den här boken. Jag läste första sidan kanske sex gånger, suckade och började läsa en annan bok i stället. McCarthy har ett eget språk och det tar ett tag att vänja sig vid det.

Jag finns här för att försäkra andra tvekare om att det är värt det! När jag efter bara några sidor vant mig vid det var språket förstås bokens största tillgång. Meningarna är vackra, målande och mycket mycket slagkraftiga. Jag var faktiskt tvungen att flera gånger lägga ifrån mig boken en stund… för att något i boken grep tag så i mig att jag faktiskt behövde ett ögonblick till att bara sitta och grunna över det.

Marsch iväg till biblioteket med dig!

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3