You are currently browsing the tag archive for the ‘recensioner’ tag.

I går utsågs vinnaren i tävlingen Hatchet Job of the Year.

Priset gick till den recensent som skrivit den mest dräpande recensionen under det gångna året. En minst sagt rolig tävlingsidé som den brittiska e-tidningen The Omnivore står för. Utöver den humoristiska (eller förkrossande, om du är en av de recenserade författarna) har The Omnivore också en mer seriös baktanke med tävlingen — de vill, i en värld som svämmar över av bokbloggare, lyfta fram den professionella litteraturkritiken igen.

Vinnaren blev Adam-Mars Jones, som i sin recension av Michael Cunninghams By Nightfall lyckas peka ut så många malplacerade hänvisningar till litteraturkanon att det hela bara blir pinsamt. Länk till recensionen.

Såg att Metro 2034 kommit ut på svenska nu! Hurra!

Själv var jag lite pretto och läste den redan i våras (tyska översättningen) och recenserade den här.

Sedan dess har jag väntat tålmodigt… inte på boken, utan på att alla andra bokbloggares recensioner ska börja trilla in. För av någon anledning är recensioner på böcker man redan har läst de roligaste – inte sant?

(Amen läs klart nån gång nu då så att jag kan stilla min nyfikenhet!)

Titel: Röd skymning
Författare: Fredrik Lindblom
Betyg: 3/5

 

Kort sammanfattat handlar Röd skymning om den föräldralösa Theresa, vars högsta dröm är att bli soldat och att hämnas sina döda familj. Genom lite tur, ett par sammanträffanden och en hel del ränkspel får hon snart mer makt än väntat.

Rent designmässigt är Röd skymning en mycket vacker bok. Fantasyberättelsen går hand i hand med sjutton mangaaktiga färgbilder, som försänker allt i ett passande sagoskimmer. Boken är därtill utrustad med ett så kallat bibelsnöre, vilket jag personligen är en stark förespråkare av – viva la bibelsnöre!

Dessvärre är något av det första man lägger märket till när man öppnar boken språket. Närmare bestämt att språket har alltför många uppenbara brister. Lindblom strör kommatecken omkring sig som om de vore konfetti och dialogerna känns inte sällan stapplande onaturliga. ”[N]är jag och Hillevi stod ansikte mot ansikte på Suspirias slätter, talade hennes intensiva silverögon inga lögner”. Vem pratar så?

Emellanåt blir också karaktärernas handlande obegripligt. Vid ett tillfälle överraskar en karaktär huvudpersonen, varpå huvudpersonen blir skrämd. När hon vänder sig om och ser vem det är kastar hon sig i famnen på personen och kramar om honom. Men de möttes för första gången tidigare samma dag, och allt han gjorde var att ge henne en guidad tur runt en byggnad. Hon blir senare jätteledsen när han dör och räknar vid flera tillfällen upp honom som en person hon varit nära i livet. När då?

Å andra sidan… så fastnade jag snart i berättelsen. För trots att en del saker irriterar går det inte att undkomma att det är en mycket speciell saga Lindblom berättar. Den börjar relativt klichéartat med den föräldralösa flickan i medeltidsvärlden, men utvecklas i några oväntade vändningar åt ett betydligt mörkare håll. Ju längre in i berättelsen man kommer desto mer särskiljer sig Röd skymning från annan fantasy, på ett högst tilltalande sätt.

Jag vill även påpeka att språket tycks bli betydligt bättre senare i boken. En del småmissar finns fortfarande, men det är ingenting man stör sig på.

En sista sak är värd att nämna, och det är hur snabbt det går att läsa boken. Allting sker i ett rasande tempo och det är svårt att inte låta sig svepas med och läsa bara e t t kapitel till

Sammanfattningsvis är Röd skymning en klart läsvärd bok, för berättelsens skull. Språket och vissa händelser kan till en början vara svåra att smälta, men berättelsen utvecklas efterhand till något av en unik upplevelse. Vågar man kanske till och med hoppas på fler böcker av samma slag?

Bokens första mening: Bortom horisonten steg en mörk och kraftig rök mot skyn.

Titel: Monsters: A Bestiary of the Bizarre
Författare: Christopher Dell
Betyg: 2/5

”Titta vilken fin bok jag har. Den har FJÄLL!”

…har jag antagligen sagt till de flesta jag känner vid det här laget.

Den fjällbeklädda boken i fråga är ett bestiarium, fullt av bilder på de monster människor i olika tider varit övertygande om existerade. Det är lätt att glömma bort, men monstren i kanten på gamla kartor finns ju där för att folk trodde på dem. På riktigt, alltså.

Författaren Dell kommenterar bland annat den romerske biologen Plinus, som med stort allvar beskrev Indiens bergstrakter som en hemvist för satyrer och andra monstruösa korsningar mellan människa och djur.

Sådana detaljer utgör de absoluta höjdpunkterna i Monsters: A Bestiary of the Bizarre. Dessvärre innehåller boken inte speciellt många sådana höjdpunkter.

Faktum är att boken över huvud taget inte innehåller speciellt mycket text – Monsters är framför allt en bilderbok. I den finns inte mindre än 161 olika monsterrelaterade konstverk, från olika länder och tidsepoker. En del är vackra, medan andra är rakt igenom bisarra eller obehagliga.

Sättet bilderna presenteras på i boken hade kunnat vara mer genomtänkt. Det har gjorts alltför omständligt att ta reda på vad bilderna föreställer. I stället för att informationen står skriven precis under bilden är den förpassad till olika(!) register längre bak i boken, som man måste bläddra fram till. ”På sida si och sida så ser du den här och den där bilden, som föreställer det här”. Suuuuuck. Efter halva boken gav jag upp och tittade på bilderna utan några förklaringar.

Personligen hade jag gärna sett mer text – mer berättarlusta! Men det är tydligt att Dells kärlek är riktad till bildmediet. När han ”tvingas” skriva är han sparsmakad med detaljerna och tycks mest slänga ur sig lite monsternamn på måfå. Få monster ägnas mer än en menings värde av uppmärksamhet. Det är ett intressant ämne han skriver om, så varför inte göra det på riktigt?

En annan möjlig utväg hade varit om konstälskaren Dell helt låtit bli att skriva någon text. Att han i stället låtit bilderna tala för sig själva.

Som det ser ut nu uppstår ett olustigt mellanting. Texten säger både för mycket och för lite samtidigt. Den tvingar en att bli intresserad, men tillfredsställer aldrig nyfikenheten ens litegrand.

Bättre böcker i ämnet finns säkert.

Fast det förstås – min bok har ju fjäll.

Originaltitel: The Girl with Glass Feet
Svensk titel: Flickan med glasfötter
Författare: Ali Shaw
Betyg: 5/5

 

Jag börjar det nya året med en riktig diamant till bok. Vemodig och vacker är Ali Shaws berättelse om en flicka som sakta håller på att förvandlas till glas.

Att läsa Flickan med glasfötter är som att vandra in i en dröm. Berättelsen är en utsökt mix av verklighet och fantastik, av känslomässigt djupdykande, livsfilosofi och underliga företeelser. Jag skriver det här precis efter att jag lagt ned boken och upplever fortfarande att hjärtat slår lite, lite mer entusiastiskt än vanligt. En varm rekommendation.

Det måste understrykas och inte bara berättelsen utan även språket i boken är genomgående vackert. Och så rikt på bilder att man ofta måste stanna upp och föreställa sig det författaren skriver. Nu läste jag inte boken på originalspråk utan på svenska, men det är onekligen ett mycket fint arbete översättare Lisbet Holst har utfört. Jag har till och med fått lära mig några nya svenska ord, som ävja, concertina och ramponera. Tack för dem!

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Titel: Röda rummet (nationalupplagan)
Författare: August Strindberg
Betyg: 5/5

 

Att skriva en recension av Strindberg känns som ett dödsdömt företag. Det kan väl knappast finnas någon svensk författare som är mer omskriven än han är.

Därför tänker jag nöja mig med att konstatera att jag tyckte väldigt, väldigt mycket om Röda rummet. Mycket läsvärd, mycket tänkvärd. En klassiker som åldrats med värdighet.

Boken på bilden (som var den jag läste) är för övrigt nationalupplagan . Förutom Röda rummet innehåller den även en epilog till Röda rummet, som Strindberg skrev men aldrig godkände som del av boken. Själv gillade jag epilogen, men jag kan förstå om han inte ville ha med den då den helt ändrar tonen i berättelsen. Vad man än tycker om den kan den ju vara värd att läsa!?

Hur som helst är det en bok jag gärna rekommenderar. Personligen är jag nämligen hur glad som helst över min läsupplevelse. Till alla er som aldrig kommer att orka läsa den på grund av det gammaldags språket säger jag bara som Strindberg: ”Olycklige I om I inte behagen vara lyckliga!”

Titel: Plato and a Platypus Walk into a Bar… Understanding philosophy through jokes
Författare: Thomas Cathcart & Daniel Klein
Betyg: 3/5

 

Plato and a Platypus Walk into a Barär precis som den låter; nördrolig.

Man skulle kunna se boken som en slags crash course i filosofi. Författarna förklarar olika filosofiska koncept som metafysik och existentialism på ett lätt och ledigt sätt – med hjälp av en herrans massa skämt.

Det är en väl lyckad mix av allvar och humor. De flesta skämten är simpla och du har antagligen hört dem förut. Cathcart och Klein tar däremot dessa vardagliga skämt till en helt ny nivå, genom att visa de djupa, filosofiska tankar skämten i grunden bygger på (host).

Det är knappast en bok som ger dig världsomvälvande insikter, men den är bra mysig.

Titel: Neuropath
Författare: R. Scott Bakker
Betyg: 3/5

 

Hejsan hoppsan. Här trodde jag att jag skulle få läsa en skräckbok, och så visade det sig vara en deckare. Vilken miss! Jag som har så ohyggligt svårt för deckargenren och alla dess klichéer.

Som tur var så visade sig Neuropath vara en väldigt bra deckare. I vad som verkar vara en halvt om halvt dystopisk, näraliggande framtid tvingas huvudpersonen – småbarnsfar och psykolog – att hjälpa polisen förstå sig på en specifik mördare.

Det blir en hel del psykologsnack, där den yttersta frågan är huruvida vi alls har någon kontroll över våra egna handlingar. Finns den så kallade ”fria viljan”, om allt vi gör bestäms av elektriska impulser i hjärnan? Är vi individuella personligheter, om allt som krävs för att vi totalt ska ändra personlighet är en yttepytteliten förändring i hjärnan? Hur bevandrad författaren faktiskt är i neuropsykologi vet jag inte, men skriva om det på ett intressant sätt kan han!

Jag läste just en hög andra recensioner av Neuropath och alla tyckte visst att den var skitäcklig och läskig. Det tyckte inte jag, så jag är väl okänslig eller nåt. Ni är varnade.

Skulle mycket gärna se Neuropath som film – jag tror att den skulle göra sig hur bra som helst på bioduken och generera en garanterad femma! Och är du en sådan där underlig person som tycker om deckare får du gärna omtolka min trea i betyg till en femma.

Titel: ICH BIN EIN BIBLIOTHEKAR!
Författare: Christer Hermansson
Betyg: 4/5

 

I den här boken får vi stifta bekantskap med en till ytterligheten timid bibliotekarie, som hamnar i blåsväder när biblioteket han jobbar på får en ny och reformtokig chef – hur ska han klara sig?

Rent spontant tycker jag att Ich bin ein Bibliothekar är en riktigt charmig liten bok/novell. Oväntat kort är den och rätt absurd. Man kan nästan känna kultvibbarna vibrera i luften under läsningen.

Jag blev först lite besviken på att den inte innehöll mer, men inser nu mer och mer eftersom jag inte kan sluta tänka på den att den kanske innehåller precis tillräckligt lite. Kan ni låna den på biblioteket (150 spänn som adlibris tar är ett rån) rekommenderar jag den varmt.

Värt att nämna är förresten också att boken är väldigt snygg. Det syns inte alls på bilden, men den är det.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3