You are currently browsing the tag archive for the ‘roadside picnic’ tag.

En sista sammanfattning så är jag klar med 2012.

Längst ner i varje bokrecension här på Bokmalande kan man läsa bokens första mening(ar). Det är information jag har med för att jag tycker att det är kul — inte för att jag inbillar mig att det säger något alls om hur bra boken är.

Snygga inledningar förtjänar helt enkelt sitt alldeles eget erkännande.

Här är de tre bokstarter som inspirerade mig mest 2012:

Jellicoe Road av Melina Marchetta:
Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

Roadside Picnic av Arkadij & Boris Strugatsij:
”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”

”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

Varma kroppar av Isaac Marion:
Jag är död, men det är inte så farligt.

ROADSIDE PICNIC
av Arkadij & Boris Strugatskij

Roadside Picnic är en riktig sci fi-klassiker, men kanske mest känd som boken som inspirerade till filmen Stalker. Som kanske mest är känd som filmen som inspirerade till datorspelsserien S.T.A.L.K.E.R.. Fast numera är Stalker möjligen mer känd som filmen som inspirerade till boken Metro 2033. Som också blev ett spel. …Hur som helst kan man nog sluta sig till att det finns något här som engagerar…?

Jorden har fått besök av utomjordingar. Visserligen bara en gång och det var ingen som såg dem — men de platser de besökte har för alltid förändrats, ungefär som om de terraformerats med en annan planets fysiklagar i åtanke. Underliga, rent livsfarliga händelser utspelar sig i dessa ”zoner”, och de har alla spärrats av för mänsklighetens säkerhet. Men de som bor i anslutning till zonerna kan inte undgå deras påverkan. Forskarna vallfärdar förstås dit, men de få barn som föds lider av olika mutationer och det uppstår snart en svart marknad för utsmugglade utomjordiska artefakter.

Precis som allt annat zonrelaterat är de här artefakterna i närmast obegripliga och det är förstås strikt förbjudet att föra med dem ut ur zonerna. De som ändå försöker kallas stalkers. Redrick Schuhart är en stalker som får höra ryktet om den ultimata artefakten, en artefakt som kan uppfylla önskningar…

Okej, det om Redrick är alltså själva huvudintrigen och allt annat är bara bakgrundsstory. Men ärligt talat är det ju den som är intressant. Bjud mig på en kanna te så kan jag sitta en hel kväll och diskutera olika teorier om vad det var för utomjordingar och vad syftet var med deras Tellus-drive by. Inramningen är både unik och fantasieggande, så jag förstår precis varför Roadside Picnic blivit en klassiker. Men det är inte heller så svårt att förstå varför den återuppfunnits i andra format med nya handlingar — Redricks berättelse engagerar faktiskt inget vidare.

Bokens namn kommer för övrigt från en av de de mer knäckande teorierna om varför utomjordingarna kom till jorden. Teorin går ut på att de aldrig ens lade märke till mänskligheten. Att de bara slog sig ner för en stund, som människor på picknick, och sedan försvann lika fort igen utan att lämna annat efter sig än skräp. Skräp som mänskligheten sedan förundrats över på samma sätt som en skata som hittar en kvarglömd plastmugg.

Piknik na obochine (1977)
Roadside Picnic
Översättning Antonia W. Bouis
Utgiven av Gollancz 2007
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”
”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

I AM LEGEND
av Richard Matheson

Året är 1976 och Robert Neville är, såvitt han vet, den sista människan på jorden. Han har barrikaderat sig i sin villa — bränt ner grann-husen, startat vitlöksodling i garaget.

Utanför samlas vampyrerna varje natt

(”Kom ut, Neville!”)

och han tar en whiskey till och försöker, försöker intala sig att det fortfarande finns en mening med att leva.

Glöm Will Smith. Bokens Robert Neville är en helt annan person. Inte vetenskapsman, inte hundägare, inte full av välmenande Hollywoodskämt. Vilket kanske är tur, för det här är en helt annan berättelse också.

Vad är väl sorgligare än den ensamme överlevaren? Nevilles situation går lätt att leva sig in i. Man förstår vad som får honom att fortsätta försöka, men ännu mer förstår man hans vilja att supa skallen av sig. Matheson flörtar med vår inneboende känsla för hopplöshet, och han är ruskigt skicklig på det. Boken är bara drygt 150 sidor lång, men med tanke på hur mycket som får plats i den känns det faktiskt svårt att förstå. I Am Legend borde vara självklar läsning för alla apokalypsfans.

Boken är för övrigt del av serien ”SF Masterworks”, som Gollancz nyligen blåste liv i igen. Vi köpte hem en bunt Masterworks-böcker när SF-bokhandeln hade rea häromsistens, så det blir fler av dem här på bloggen framöver. Speciellt nyfiken är jag på Roadside Picnic, boken som inspirerade filmen Stalker (och Metro 2033, om jag inte tar fel).

I Am Legend
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: On those cloudy days, Robert Neville was never sure when sunset came, and sometimes they were in the streets before he could get back.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3