You are currently browsing the tag archive for the ‘robin hobb’ tag.

 Originaltitlar: Ship of Magic, The Mad Ship, Ship of Destiny
 Svenska titlar: Magins skepp, Sorgeskeppet, Ödets skepp
Serie: The Liveship Traders Trilogy, som kommer efter The Farseer Trilogy

Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

Liveship Traders-trilogin utspelar sig strax efter Hobbs Farseer-trilogi, i samma värld fast på en annan plats och med ett helt nytt persongalleri. Den refererar en del till händelser i Farseer-trilogin, till glädje för oss som läst den, men skulle utan problem kunna läsas fristående (varför man nu skulle vilja göra det!) Det är en berättelse om människovärde, social oro och revolt.

Den sociala oron står handelsmännen i staden Bingtown för. De är ett djupt traditionsbundet släkte med en demokratiskt upplagd politik och de har levt gott på sin handel i generationer. Allt detta ställs på ända när en ny regent, ung och arrogant, tar över styret. Bingtown-folket ser handfallna på medan deras tillgångar krymper, i takt med att slaveriet legaliseras och blir en lukrativ marknad. Samtidigt blir piraterna (som ofta är förrymda slavar) fler och fler och deras grannland hotar med krig. Alltmedan deras härskare sitter trygg i sitt palats längre söderut, utan att ägna en tanke åt den avlägsna hamnstaden.

I staden bor familjen Vestrit. Deras själskepp Vivacia ska snart komma till liv. Det är en glad dag, då själskeppen är hemligheten bakom de gamla Bingtown-familjernas överlägsenhet när det kommer till handel. Skeppen är byggda av häxträ med förmågan att absorbera liv – när tillräckligt många dött ombord antar skeppet ett slags pseudo-liv och seglar tack vare sin medvetenhet bättre än andra skepp. Dessvärre kan själskeppen även påverkas negativt av vad som händer ombord och det finns exempel på skepp som blivit galna. Detta är något som oroar Althea Vestrit djupt, när Vivacia går i arv till hennes systers man, som bestämmer sig för att använda henne som ett slavskepp.

Så, är det alltså vad trilogin handlar om? Njaä…

Utöver det som handlar om Bingtown och familjen Vestrit kan jag identifiera åtminstone två centrala berättelser till. Den ena handlar om piratkaptenen Kennit, som vill äga ett själskepp och bli piratkung. Den andra rör en grupp sjöormar som letar, letar, letar efter något, men de har glömt vad det var – en berättelse som knyter an inte bara till själskeppen i den här trilogin, utan också till Farseer-trilogins elderlings. Och utöver det finns det massvis med bikaraktärer som drar upp teman i stil med slaveri, sexism, våldtäkt, kärlek, makt, medmänsklighet and you name it.

Trilogin är kort sagt en mycket ambitiös historia, med flera lager.

I första boken tycker jag att det fungerar väldigt bra. Trots de ovanligt många berättarperspektiven (på rak arm kan jag räkna 15) känns allting relevant och berättelsen flyter på. Framför allt är det engagerande att Hobb vill säga så mycket och uttrycker det så väl när hon gör det.

I The Mad Ship börjar det tyvärr bli lite rörigt. Gränserna mellan svart och vitt blir tydligare, närapå övertydliga, och det känns som om alla som är ”goda” börjar tycka likadant som varandra, även om de inte gjorde det i första boken. En del personer blir tråkiga att följa och handlingen haltar betänkligt. I Ship of Destiny tar handlingen fart igen, men då är den ofta så förutsägbar att klockorna stannar. Tråkigast av allt är att Hobb på slutet väljer att binda samman en del lösa trådar så hastigt och lustigt att delar av handlingen faktiskt tappar sin relevans. Ett bra exempel på detta finns inom parenteserna, men spoilervarning! (Kyle, mannen som gjorde Vivacia till ett slavskepp, blir inlåst i en fängelsehåla efter bok ett. Då tänker jag att han antagligen kommer tillbaka senare i serien och har en roll kvar att spela ut. Dessvärre är bara det första sant. Han kommer tillbaka… och dör. Punkt.)

Som helhet är serien helt okej. Men vem vill ha helt okej?

Annonser

 Originaltitel: The Mad Ship
 Svensk titel: Sorgeskeppet
Serie: Del 2 av 3 i The Liveship Traders Trilogy (”Handelsmännen och de magiska skeppen”)
Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

The Mad Ship är ungefär som Ship of Magic, fast sämre.

Det händer lite mindre, det tjafsas mycket mer och alla (alla!) mysterier avslöjas och blir tråkiga fakta.

De många berättarperspektiven rör ihop sig eftersom många av karaktärerna befinner sig på samma plats och umgås med varandra. Eftersom de är hotade av krig sluter de upp bakom varandra och arbetar tillsammans. Fråga: Hur nödvändigt är det med fyra olika berättarröster, i samma situation, när alla håller med varandra?

Nej, Sorgeskeppet (som den ju så vackert heter på svenska) är en typisk mellanbok. Visst skriver Hobb bra och visst gör hon en del fina poänger om att vara sin egen lyckas smed, men mest av allt bygger hon bara upp inför trean i trilogin. Det som oroar mig är att hon redan tycks ha bränt mysterierna i den här delen av sin värld… Jag kan inte komma på någonting jag fortfarande är nyfiken på.

(Och nej, jag är definitivt inte intresserad av de där jävla sjöormarna och deras havsströmmar och kokonger – jesus vad tråkiga de är!)

 

Bokens första mening: Below the serpents, the beds of weeds swayed gently in the changing tide.

 Originaltitel: Ship of Magic
 Svensk titel: Magins skepp
Serie: Del 1 av 3 i Liveship Traders Trilogy (”Handelsmännen och de magiska skeppen”)
Författare: Robin Hobb
Betyg: 5/5

På bokens baksida får George R R Martin uttala sig: ”Even better than the Assassin books. I didn’t think that was possible.” Jag är böjd att hålla med honom. The Farseer Trilogy var riktigt bra och Ship of Magic känns som starten på någonting ännu bättre.

Framför allt känns Ship of Magic mer komplex. Här finns inte bara en berättarröst, som Farseer-trilogins Fitz, utan en uppsjö av olika perspektiv. Piratkaptenen Kennit, prästlärlingen Wintrow, skeppet(!) Vivacia, havsdraken Shreever, bortskämda tonåringen Malta… för att nämna några få. Speciellt förtjust blev jag i förståndiga Wintrow och hans förtvivlade kamp för att hålla fast vid sin tro i en oförlåtlig värld. Så totalt har jag nog inte fallit för en litterär karaktär sen jag var elva och tyckte att Raistlin Majere var the shit. Är det okej för en 23-åring att ha en trettonåring som förebild?

Alla intriger i boken, stora som små, kan ses som produkter av landets katastrofala inrikespolitik, som lett till lagligt slaveri, ökad sexism och ett allmänt urholkat människovärde. Hobb väcker många intressanta tankar kring detta, genom att ständigt kontrastera individen mot kollektivet. Om det är din egen dotter som riskerar att bli tvångsbortgift för att täcka familjens skulder, borde du då inte överväga att ta del av den lönsamma slavhandeln? (AKA: Dödar du hellre din mamma än tusen kineser?)

Det är en ambitiös roman som lyckas på alla punkter. Hobb fångar läsarens intresse från första stund och släpper det inte. Återigen bevisar hon att hon kan konsten att avslöja precis lagom mycket för att man ska vilja veta m e r…

Däremot känner jag mig nödgad att nämna en annan, mindre tilltalande färdighet Hobb har: Konsten att ge sina böcker riktigt taskiga titlar. Ship of Magic låter som titeln på en sjukt dålig fantasybok som man borde skämmas över att äga. För att inte tala om det svenska namnet på trilogin… Handelsmännen och de magiska skeppen”skjut mig!

Å andra sidan – vad är väl titeln på en bok som är 900 sidor lång?


Bokens första mening: Maulkin abruptly heaved himself out of his wallow with a wild trash that left the atmosphere hanging thick with particles.

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


Hurra!

Litteraturdelkursen är slut och jag får läsa vad jag vill!

Tänker inleda med lite tegelstensfantasy. Det var ju alldeles för längesedan. Liveship Traders trilogy, here I come!

…det är väl för fan ingen fråga?

Klart böcker ska översättas! Inte för att jag personligen har några problem med att läsa på engelska, utan för att det helt enkelt är förbannat trevligt med översättningar för översättningarnas egen skull. (Och sen är jag ju rätt dålig på polska till exempel.)

Händer det dig ibland att du läser engelska böcker, bara för att hela tiden fundera ”hmm, undrar hur man skulle översätta det dääär…” eller ”haha! schysst ordvits – men kommer den att fungera på svenska?” Jag gör det hela tiden!

Nu i och med min c-uppsats har jag ynnesten att få läsa lite engelska original och svenska översättningar parallellt, vilket man ju sällan gör annars. Jag läser Assassin’s Apprentice och Mördarens lärling av Robin Hobb, The Blade Itself och Det lockande stålet av Joe Abercrombie och Harry Potter and the Philosopher’s Stone/De vises sten av J.K. Rowling.

Och jag är överförtjust.

Över hur duktiga alla översättare är.

Jag läste The Blade Itself på engelska när den kom och imponerades över Abercrombies rakt-på-saken-sätt att skriva. Han har en väldigt vacker såväl som barsk engelska. En stämningshöjare jag måste säga att översättaren Mats Blomqvist helt och hållet lyckats återskapa på svenska. Trots att svenskan helt saknar motsvarande dialektala drag till hur Abercrombies karaktärer pratar! Är inte det imponerande vet jag inte vad som är det.

Blomqvist har dessutom ändrat en del av namnen på karaktärerna, och helt ärligt föredrar jag faktiskt hans översättningar framför Abercrombies original i många av fallen. Töntiga Rudd Threetrees som jag aldrig förstod mig på blev indianskklingande Rudd Treträd, och Karg är ju helt klart ett grymmare adjektiv att heta än Grim. (Däremot funkar Tul Duru Thunderhead helt klart bättre än Tul Duru Åskmoln.)

Att Eva-Fries Gedin, som översatt Harry Potter, är ett geni behöver kanske inte ens nämnas? Det är väl ändå ganska etablerad kunskap hos alla under 25 att hon gjort ett bra jobb. Återigen ser vi ju det där problemet med att engelska dialekter inte har några svenska motsvarigheter, vilket gör att karaktären Hagrid låter som en helt annan person på svenska. Men å andra sidan passar ju hans svenska ”dialekt” till hans personlighet, så det är väl inget att gnälla över?

Ylva Spångbergs översättning av Robin Hobb är möjligen lite mer svårsmält. Åtminstone på namnfronten. Coola Molly Nosebleed blir till… Molly Blodknoppen! Nej vet du vad… Och låter verkligen Regal lika töntigt för engelsmän som Kunglig låter för svenskar?

Hur som helst är det spännande att läsa och jämföra – en upplevelse jag rekommenderar!

Det finns en sak som jag aldrig någonsin förstått varför vissa författare gör. Och som jag allt som oftast irriterar ihjäl mig på.

Jag pratar förstås om återberättandet – eller flashbacks, recaps eller vilket engelskt ord man nu vill använda. När författaren av någon anledning väljer att upprepa något som redan har hänt, som man redan har läst.

Två illustrerande skräckexempel:

  1. Oberons hand av Roger Zelazny, den fjärde boken i en serie på fem. De första femtio (50!) sidorna i boken ägnas i stor detalj åt vad som hände i de andra tre. Boken är 211 sidor lång… Vad värre är händer det andra saker under tiden. Asviktiga saker. Huvudpersonen upptäcker nämligen en så revolutionerande grej att hela hans världsbild måste förändras. Och vad gör han? Grubblar över vad han gjorde i första boken…
  2. Dubbla lojaliteter av Elizabeth Moon, som jag faktiskt redan spytt lite galla över (här). Boken är del två i en trilogi och Moon gör en stor affär av att hela, hela, HELA tiden referera till den första boken. På största allvar känns det som om halva boken består av vad som hände i den första, i flashback efter flashback. JAG VET VAD SOM HÄNDE I FÖRSTA BOKEN, JAG LÄSTE DEN. Vill man skrika.

Nu är ju Zelazny och Moon på intet sätt dåliga författare, de har skrivit riktigt bra saker som massvis med människor älskar. Samma sak med Robin Hobb förresten, som var den senaste författare jag läste som skrev lite för mycket om det förflutna.

Så vad får till och med bra författare att upprepa och upprepa saker läsaren redan borde veta? Är de rädda att vi har dåligt minne? Underskattas vår förmåga att dra egna slutsatser? Minns författarna själva inte vad som hänt och behöver friska upp minnet? Inbillar de sig att boken ska gå att läsas fristående från resten av serien? …Eller är det här något som folk i allmänhet uppskattar och som det bara är jag som inte förstår mig på?

Serie: The Farseer Trilogy (Berättelsen om fjärrskådarna)
Titlar: Assassin’s Apprantice, Royal Assassin, Assassin’s Quest
Svenska titlar: Mördarens lärling, Vargbroder, Mördarens jakt del 1, Mördarens jakt del 2
Författare: Robin Hobb
Betyg: 4/5

 

I kungariket The Six Duchies har det rått fred länge. Så länge att när skepp plötsligt dyker upp utanför dess kuster och börjar anfalla städerna har folket inte mycket att sätta emot; de flesta är ju bönder och köpmän utan någon som helst erfarenhet av att slåss. Mitt i detta växer pojken Fitz upp, den blivande kungens oäkting. Det blir en hård uppväxt för den lilla pojken som alla vill utnyttja och han hinner bli uppfostrad till både stalldräng och prins såväl som till lönnmördare. Det kommer att visa sig att han är en katalysator; att hans blotta närvaro påverkar händelseförvecklingen i kungariket, på gott och ont.

Farseer-trilogin är ett gediget verk av väldigt bra fantasy. Både de två första böckerna når lätt upp till en femma i betyg. Språket är tajt och Hobbs värld känns stor, genomarbetad och mycket intressant.

Tredje boken föll mig inte riktigt lika mycket i smaken som de andra två. Den är fortfarande bra, men det var lite för mycket fläng hit och dit, lite för mycket upprepning. Och i förhållande till de andra två böckerna, lite för mycket high fantasy (jämför framsidorna så förstår du skillnaden). I tredje boken spelar telepatiska förmågor en väldigt, väldigt stor roll och det blir snabbt tröttsamt att läsa om hur de spionerar på varandras tankar och sliter för att inte själva påverkas av telepatins krafter – kan det inte hända nåt istället? Hobb börjar dessutom i tredje boken att återberätta en del saker. Huvudpersonen sitter och tänker långt om länge på saker som hände i den första eller andra boken. Och vad som stod i dem vet jag ju redan.

Imponerande är världen och alla genomarbetade karaktärer, något av en besvikelse är slutet.

Titel: Assassin’s Apprentice
Svensk titel: Mördarens lärling
Författare: Robin Hobb
Serie: Farseer trilogy/Berättelsen om fjärrskådarna (nr 1 av 3)
Betyg: 5/5

Jag har velat läsa Robin Hobb i ÅR. Det tog ett tag att få tummen ur, men sedan ett efterlängtat besök på hufvudstadens SF-bokhandel är jag nu stolt ägare till min första Hobb-bok.

Och så bra den var sen! Jag var andäktigt imponerad redan efter första sidan.

Varför? Av alla anledningar.

Assassin’s Apprentice handlar om lille Fitz, den blivande kungens oäkta (men enda) barn. Hans blotta existens ställer till med kris i hela kungariket och eftersom det är oklart vem som borde uppfostra pojken blir hans uppväxt en skön mix av en stallpojkes och en prins. En del anser att det är viktigt att gå i allians med den sexårige pojken, medan andra är mer intresserade av att röja honom ur vägen… Hobb tar sig god tid med karaktären och låter hela hans uppväxt spela roll, vare sig han är sex, femton eller något däremellan.

Bäst är att Hobb aldrig tycks känna något behov av att skriva en på näsan. Hon förklarar aldrig för mycket. Det är snarare tvärt om. Man känner hur hon håller tillbaka med högvis av intressant information om sin värld. Långt efter att jag lagt ifrån mig boken för natten ligger jag vaken och funderar över olika formuleringar som k a n ha innehållit ledtrådar.

Aldrig har jag varit mer nyfiken på en fantasyvärld. Eller på tvåan i en trilogi.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser