You are currently browsing the tag archive for the ‘röd skymning’ tag.

Nu är Dödens trubadur äntligen här, den fristående uppföljaren till Röd skymning. Veckans tips på SF-bokhandeln.

Titta jag är med i den =3

IMG_1669

 

Leia diggar bibelsnöret, i vanlig ordning. (Kolla vad blank och fin boken är!)

IMG_1688

En bok, två katter? Slagsmål!

IMG_1691IMG_1692

IMG_1695

 

Annonser

Idag började jag läsa manuset till uppföljaren av Röd skymning. Hur roligt som helst, ju! (Vad jag tyckte om den första boken finns att läsa här).

Det första jag gjorde var förstås att ta Röd skymning ur bokhyllan som referensmaterial. Det första kattungarna gjorde var, förstås, att upptäcka bibelsnöret. …Så nu har jag inget bibelsnöre längre :'(

leia vs röd skymning

Katten Leia, som redan tidigare visat sig vara en Bokmal™ värdig namnet.

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


Titel: Röd skymning
Författare: Fredrik Lindblom
Betyg: 3/5

 

Kort sammanfattat handlar Röd skymning om den föräldralösa Theresa, vars högsta dröm är att bli soldat och att hämnas sina döda familj. Genom lite tur, ett par sammanträffanden och en hel del ränkspel får hon snart mer makt än väntat.

Rent designmässigt är Röd skymning en mycket vacker bok. Fantasyberättelsen går hand i hand med sjutton mangaaktiga färgbilder, som försänker allt i ett passande sagoskimmer. Boken är därtill utrustad med ett så kallat bibelsnöre, vilket jag personligen är en stark förespråkare av – viva la bibelsnöre!

Dessvärre är något av det första man lägger märket till när man öppnar boken språket. Närmare bestämt att språket har alltför många uppenbara brister. Lindblom strör kommatecken omkring sig som om de vore konfetti och dialogerna känns inte sällan stapplande onaturliga. ”[N]är jag och Hillevi stod ansikte mot ansikte på Suspirias slätter, talade hennes intensiva silverögon inga lögner”. Vem pratar så?

Emellanåt blir också karaktärernas handlande obegripligt. Vid ett tillfälle överraskar en karaktär huvudpersonen, varpå huvudpersonen blir skrämd. När hon vänder sig om och ser vem det är kastar hon sig i famnen på personen och kramar om honom. Men de möttes för första gången tidigare samma dag, och allt han gjorde var att ge henne en guidad tur runt en byggnad. Hon blir senare jätteledsen när han dör och räknar vid flera tillfällen upp honom som en person hon varit nära i livet. När då?

Å andra sidan… så fastnade jag snart i berättelsen. För trots att en del saker irriterar går det inte att undkomma att det är en mycket speciell saga Lindblom berättar. Den börjar relativt klichéartat med den föräldralösa flickan i medeltidsvärlden, men utvecklas i några oväntade vändningar åt ett betydligt mörkare håll. Ju längre in i berättelsen man kommer desto mer särskiljer sig Röd skymning från annan fantasy, på ett högst tilltalande sätt.

Jag vill även påpeka att språket tycks bli betydligt bättre senare i boken. En del småmissar finns fortfarande, men det är ingenting man stör sig på.

En sista sak är värd att nämna, och det är hur snabbt det går att läsa boken. Allting sker i ett rasande tempo och det är svårt att inte låta sig svepas med och läsa bara e t t kapitel till

Sammanfattningsvis är Röd skymning en klart läsvärd bok, för berättelsens skull. Språket och vissa händelser kan till en början vara svåra att smälta, men berättelsen utvecklas efterhand till något av en unik upplevelse. Vågar man kanske till och med hoppas på fler böcker av samma slag?

Bokens första mening: Bortom horisonten steg en mörk och kraftig rök mot skyn.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser