You are currently browsing the tag archive for the ‘rolig’ tag.

Titel: Plato and a Platypus Walk into a Bar… Understanding philosophy through jokes
Författare: Thomas Cathcart & Daniel Klein
Betyg: 3/5

 

Plato and a Platypus Walk into a Barär precis som den låter; nördrolig.

Man skulle kunna se boken som en slags crash course i filosofi. Författarna förklarar olika filosofiska koncept som metafysik och existentialism på ett lätt och ledigt sätt – med hjälp av en herrans massa skämt.

Det är en väl lyckad mix av allvar och humor. De flesta skämten är simpla och du har antagligen hört dem förut. Cathcart och Klein tar däremot dessa vardagliga skämt till en helt ny nivå, genom att visa de djupa, filosofiska tankar skämten i grunden bygger på (host).

Det är knappast en bok som ger dig världsomvälvande insikter, men den är bra mysig.

Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Svensk titel: Goda omen
Författare: Neil Gaiman & Terry Pratchett
Betyg: 3/5

I Good Omens får vi träffa ängeln Aziraphale och demonen Crowley och vara med om deras förtvivlade kamp för att rädda Jorden undan från Apokalypsen. Den bibliska apokalypsen alltså, komplett med Antikrist och Apokalypsens fyra ryttare. Problemet är bara att Aziraphale och Crowley blivit ganska förtjusta i Jorden under de senaste århundradena (även om 1400-talet var något av en besvikelse) och helt enkelt inte står ut med tanken på att tillbringa resten av sina liv i antingen himmel eller helvete. Vad göra?

Boken är skriven 1990, men när har den någonsin varit mer högaktuell än i dag? Mitt bland alla allvarliga, postapokalyptiska skildringar som är så populära nu är Good Omens som en uppfriskande fläkt. Boken är underhållande från den första sidan till den sista – och vad annat ska man förvänta sig när två författare i klass med Gaiman och Pratchett slår sig samman?

Av de två måste jag nog säga att Pratchett är min favorit, även om jag mest läser Gaiman nu för tiden (jag har redan läst det mesta Pratchett skrivit). Därför var jag något förvånad när jag läste efterordet och fick reda på att alla de partier jag uppskattat mest med boken – första halvan, Apokalypsens fyra ryttare – var Gaiman huvudansvarig för, medan Pratchett stod för de partier jag inte gillade speciellt mycket (Agnes Nutter, Adam). Mer cred till Gaiman alltså. Där ser man.

Titel: P.S. I Love You
Svensk titel: P.S. Jag älskar dig
Författare: Cecelia Ahern
Betyg: 3/5

Jag får alltid en sån lust att skriva [sic!] efter Aherns förnamn…

Inte för att konkurrensen är speciellt stark egentligen, men P.S. I Love You är lätt den bästa ”chic lit”-boken jag läst!

Till att börja med handlar den inte alls om en tjej som letar efter sitt livs kärlek. Holly har nämligen redan gift sig med honom, och han har hunnit dö i cancer redan innan boken börjar (och tack och lov för det! Ursäkta min cynism).

Långt innan han blev sjuk hade de skämtat om att hon aldrig skulle klara sig utan honom och att han borde skriva en kom ihåg-lista åt henne i sitt testamente. Så mitt i sorgen efter hans död tar Holly emot ett mystiskt paket, som visar sig innehålla ett gäng brev – ett för varje månad fram till nyår – där hennes döda make ber henne göra olika saker.

P.S. I Love You är en perfekt mix av allvar och humor. I ena stunden kan den få en att sitta försjunken i tankar om livet, för att i nästa stund inspirera till ett stort gapskratt över alla tokigheter en död mans önskningar kan leda till. Den är en varsam känga i röven för alla som tar människorna omkring sig för givet, och sjukt imponerande som debutroman.

Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonas Jonasson
Betyg: 3/5

 

Hundraåringen Allan Karlsson ledsnar på ålderdomshemmet (där det är förbjudet att ta sig en sup!) och drar helt enkelt därifrån. Det blir förstås stor uppståndelse och snart blir Allan jagad land och rike runt, inte bara av polisen utan också av en kriminell liga som han råkat sno 50 miljoner kronor i knarkpengar för. Under sin galna flykt stöter han på flera andra osannolika men sköna karaktärer som hjälper till. Kapitlen om Allans flykt från ålderdomshemmet varvas med kapitel om hans levnadshistoria, som minst sagt är en skröna värdig vilken levnadsglad hundraåring som helst.

Hela boken är skönt galen och skruvad. Samtidigt fungerar hundraåringens levnadshistoria som en slags historielektion om 1900-talet. Allan är med under spanska inbördeskriget; han hjälper till att uppfinna atombomben; han tröstar en förtvivlad, elvaårig Kim Jong Il; han spenderar fem år i Gulag; han får en semesterresa betald av Mao Tse Tung. Och allt utan att han själv bryr sig ett smack om politik.

Ofta kan man inte göra annat än att bara skaka på huvudet och le åt alla konstiga förvecklingar berättelsen tar sig. Boken genomsyras av en stark livsglädje som gör det lätt att tro på den gamla klyschan om att ingenting är omöjligt. En perfekt bok för sådana dagar då man bara vill svepas med, vara nöjd och inte tänka på speciellt allvarliga saker (nej, varken mord eller atombomber är speciellt allvarligt beskrivna).

Varför skrivs det inte fler böcker om gamla människor, förresten? Skrivs det fler böcker om gamla människor? Någon som har ett boktips?

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3