You are currently browsing the tag archive for the ‘sagan om ringen’ tag.

 Originaltitel: Эльфийский Клинок
 Svensk titel: Alvklingan
Serie: Del 1 av 3 i Mörkrets ring
Författare: Nick Perumov
Betyg: 1/5

Det är med en suck av lättnad jag nu kan säga att jag är färdig med Alvklingan. Jag har visserligen 100 sidor kvar i boken, men gud så färdig jag är med den.

Vadå, var den tråkig?

Tja…

Rent idé- och språkmässigt är Alvklingan en hit. Jag gillar verkligen att Perumov vågat ta sig an ett så ambitiöst projekt som att skriva en fortsättning på Sagan om Ringen – och att han bevisligen tagit uppdraget på så stort allvar. Här har vi en kille som kan sin Silmarillion!

Språket bär på en ofta poetisk arkaism som passar utmärkt i sammanhanget, samtidigt som dialogerna kan tillåtas vara vänskapligt hurtiga, utan att för den skull förlora tidsandan. Stundvis kan språket vara svårt att smälta eftersom det är så pass speciellt, men överlag njöt jag av både poetiken och utmaningen det bjuder på. Bokens svenska översättare Alan Asaid har gjort ett avundsvärt bra jobb.

Tyvärr är väl storyn sådär.

Fylke-hobbiten Folco (say whaaat?) drömmer om äventyr. En dvärg dyker upp och berättar att ”någonting mystiskt” händer i Morias gruvor och de reser iväg tillsammans. Sen består boken mest av en massa resande ett tag, eftersom Perumov bestämde sig för att gå en fördjupningskurs i Skittrista reseskildringar (7,5 poäng).  Lite fritt återberättat låter det så här: ”Tre dagar förflöt. Vädret var bra och ingenting särskilt hände, fast en blå fågel flög förbi. Det var en blåhake. Sen gick det två dagar till. Dagen efter det, som var en måndag, började det regna frampå eftermiddagen. Folco längtade tillbaka till Fylke lite.” Jo och jag längtar tillbaka till Tolkien lite.

När de efter mer än halva boken till slut når Moria händer det till slut lite grejer. Liite oklart vad exakt. Efter det har lille Folco mage att jämföra sig själv med Frodo & C/O och springer iväg och dödar vargryttare, något jag skrivit om tidigare.

Ett personligt erkännande: Jag avskyr Folco och precis allt han gör. Verkligen avskyr. Aldrig förr har en enda karaktär utsatt mig för så mycket litterärt bullshit. Jag menar, en drömsyn kan jag möjligen svälja, om jag måste. Eller ett tillfälle då huvudpersonen lite ologiskt ”anar sig till” lösningen på ett problem. Men när dessa saker händer upprepade gånger och personen dessutom tycks använda sig av både tankeläsning och telepati, då blir jag rakt förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Folco fick superhörsel genom att – efter en hallucination OCH en drömsyn – dela sitt inre jag i två (nej jag förstår inte heller vad det betyder eller vad det har med bra hörsel att göra.) Att han sedan är bättre med både pilbåge och svärd än tränade yrkessoldater är bara vanlig pajig high fantasy.

Alvklingan är på många sätt en frustrerande bok, men det går inte att undkomma att den har en hel del förtjänster också. Jag kan till exempel tänka mig att folk som gillar allehanda Tolkien-lore kan tilltalas av den sidan av boken. Själv blev jag faktiskt ordentligt starstruck några gånger – som när Perumov så elegant berättar lite om vad som hände med orkerna efter den sista striden. Utan en enda drömsyn till hjälp.

 

Bokens första meningar: Det täta molntäcket skingrades oväntat framemot kvällen. Solens blodröda skiva vilade som på ett fjäderbolster ovan de lätta, luftiga molnen vid horisonten. Blå bergens spetsiga, svarta toppar avtecknade sig skarpt mot det purpurfärgade himlavalvet.

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


Titel: Översättarens anmärkningar: Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
Författare: Erik Andersson
Betyg: 5/5

 

Jag har precis påbörjat arbetet med min b-uppsats i svenska, som kommer att handla om ortnamn i skönlitterär översättning. Uppsatsen kommer att bygga kring Tolkiens The Lord of the Rings och de två svenska översättningarna som finns.

Just namnen (på både personer och platser) i bokserien har ju varit ett väldigt kontroversiellt ämne, speciellt nu i och med Erik Anderssons nyöversättning, där han ändrat många av de namn vi  sedan 50 år vant oss vid (Bagger blir Secker, Vattnadal blir Riftedal osv). Som hjälp i mitt uppsatsskrivande använder jag mig av Översättarens anmärkningar, som är Anderssons egen dagbok om hur hans tankar gick från och med att han fick det digra arbetet till och med att det avslutades.

Det här är något av det mest intressanta jag läst, översättarnörd som jag är. Andersson berättar bland annat om hur han fått hjälp av flertalet inbitna tolkienister och de ändlösa detaljdiskussionerna detta ledde till – diskussioner på flera hundra sidor som handlade om till exempel vad diverse hobbitsläkten borde heta.

Men det är inte främst Tolkiens verk Översättarens anmärkningar handlar om, utan översättarens roll i stort. Anderssons tankar om översättarens slitsamma arbete är fascinerande att följa och han skriver med en stor självdistans och humor. Extra roligt blir det när han hyr in Anna från ManPower som hjälp – då blir skillnaden mellan en riktig översättare och medelsvensson ruskigt tydlig.

En annan underhållande passage är när Andersson under täckmantel ger sig in i en diskussion på ett svenskt Tolkienforum, och där får höra att han nog inte riktigt förstår enligt vilka principer Erik Andersson arbetar.

För alla som är intresserade av antingen Ring-trilogin eller översättning (eller båda) rekommenderar jag varmt den här fina lilla boken. Översättare är vanligtvis osynliga. Det är spännande med en som tar plats.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3