You are currently browsing the tag archive for the ‘Science fiction’ tag.

Sci fi ombord på ett generationsskepp!aurora

Jag har konstaterat förut här på bloggen att sci fi som handlar om att åka och bosätta sig på nya planeter är som knark för mig, och Kim Stanley Robinson visar sig vara en sjujäkla langare.

AURORA är till stor del en bok om problemen med att resa i rymden och befolka nya planeter. Om allt som kan gå fel – framförallt rent tekniskt och biologiskt, när verkligheten sätter gränser för vad människan kan uppnå. Stor vikt läggs vid tekniska och vetenskapliga detaljer på ett sätt som aldrig känns tråkigt utan bara trovärdigt och engagerande.

Berättargreppet gör sitt till. Precis i början av boken får skeppets AI till uppdrag att dokumentera det som händer och skeppet blir således berättarröst under resten av boken. Här får det plats en hel del torr humor – lingvistisk humor, till min stora glädje! – eftersom det förstås tar ett tag innan skeppet fattar det här med berättarteknik. Och trots att skeppet snart lär sig att skapa ett narrativ så behåller det sitt förvrängda skepp-perspektiv på verkligheten där det lägger vikt vid andra saker än en mänsklig berättare skulle ha gjort, något som skickligt utnyttjas av Robinson i olika syften hela boken igenom.

Har man något som helst intresse för hård science fiction och/eller generationsrymdskepp är det här både genomtänkt och briljant framfört.

Boken består av många olika delar där, det får medges, vissa är betydligt intressantare än andra. Intrycket blir därför något ojämnt, med höga wow!-toppar och grundare jaja…-dalar.

Aurora
Utgiven av Orbit 2015
Betyg: 4/5 – rekommenderas!

Så börjar boken: Freya and her father go sailing.

Annonser

Den här artikeln sprids i min Facebook-feed just nu. Och jag bara känner som så… Beijing, är inte den staden väldigt mycket sci fi-dystopi?

Beijing

En crossover av fantasy och science fiction

Det blir fan fiction, va?

Just nu sitter min mamma och läser igenom sina gamla John Carter-böcker, full av förväntan inför filmatiseringen som går upp på biograferna just nu.

Så här tuff är John Carter 2012:

John Carter är, vad jag har förstått, typ fantasy i rymden.* Science fiction utan science, liksom. Modiga män med muskler av stål och rymdprinsessor i stringbikini av metall. (Rätta mig om jag har fel, mamma.)

Typ så här:

(Är inte skådespelaren imponerande lik konceptmålningen?)

Själv läste jag Blixt Gordon när jag var yngre. Det fanns en del rymdprinsessor där också, vill jag minnas. Och av någon anledning en ond kineskejsare som hette Ming, som bodde på planeten Mongo (!)

Och jag tyckte att det var bra.

How about you? Vilka hundörade lik har du i garderoben?

*Jag har precis infört genreapartheid i mina bokhyllor, så blotta existensen av fantasy- och science fiction-mashups känns riktigt vidrig.

RAINBOWS END
av Vernor Vinge

Ibland är det bara så uppenbart att ens morföräldrar tillhör en annan generation.

En internetvägrande generation som betalar sina räkningar på banken. Som tycker att Våra värsta år är höjden av komedi och Christer Sjögren det bästa som hänt musiken. Som anser att ”zigenare” är ett av landets största problem — tillsammans med ordet ”typ” i betydelsen ”ungefär”.

Inte kan man klandra dem heller, för det är trots allt lätt att bli daterad. (Visste ni till exempel att våra hjärnor bli språkligt konservativa redan när vi passerar 30-strecket?)

Rainbows End ger en inblick i hur det skulle kunna kännas att vara 80-plussare på 2040-talet, och i det avseendet är det en excellent bok. Robert föddes under vårt 60-tal och är i processen att tillfriskna från Alzheimers. Likt många andra av världens numera pigga åldringar tvingas han återvända till skolbänken och omskolas för att bli användbar i arbetslivet igen. Under tiden bor han hos sin sons familj, inklusive den 13-åriga sondottern som förstås har koll på läget.

Rainbows End är namnet på ett ålderdomshem i boken. När Robert kort reflekterar över namnet avslöjar han en hel del om hur han känner, både inför sin nya ”chans” i livet och det ändå oundvikliga slutet:

He’d never been able to decide if that spelling was the work of an everyday illiterate or someone who really understood the place.

Vinge målar upp en mycket trovärdig framtid. Han skrev Rainbows End för bara sex år sedan, 2006, men sedan dess har vi helt klart kommit långt på vägen mot hans förutspådda teknikframsteg. Den smarta telefonen, till exempel, är ett jättesteg mot de virtuella världar Vinge beskriver. Samma sak gäller politiken. Det är inte utan viss nervositet man läser om en framtid då massförstörelsevapen är så lätta att införskaffa att  minsta ligistgrupp kan hota med dem — inte när man samtidigt kan följa turerna kring Iran och deras potentiella atomvapenprogram på nyheterna.

Styrkan med boken är helt klart Vinges förmåga att skildra en trovärdig framtid — såväl tekniskt och politiskt som personligt.

En stor svaghet med boken är att författaren tycks tappa bort huvudstoryn någonstans på vägen. För boken handlar (egentligen) inte först och främst om Robert, utan om en världsomspännande konspiration, tankekontroll och annat science fiction-gottigt. Allt det begravs i lager på lager av annat — poesi, biblioteksböcker, tonårig kärlek, virtuella världar, längtan, längtan, längtan.

Huvudstoryn återhämtar sig lite framåt slutet, men sedan måste Vinge ha ledsnat igen, för han överger det hela och ägnar resterande sidor åt att berätta hur det gick för Robert och hans familj i stället. Det känns, minst sagt, lite futtigt.

Nyss stod hela världen på spel. Nu är boken slut och — trumvirveeel — vi får veta vem sondottern kanske är kär i.

Antiklimax? Jawohl.

Rainbows End
Utgiven av Tor Books 2006
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: The first bit of dumb luck came disguised as a public embarassment for the European Center of Defense Against Disease.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

Har nu under årets första månad kommit fram till några bokrelaterade nyårslöften.

Först och främst ska jag försöka få in lite mer science fiction i bokhyllan. Det är en genre jag tycker om (eller tror att jag tycker om) men som jag läser fruktansvärt lite av. Eftersom jag har noll koll på genren och vad som är bra och dåligt ursäktar jag mig i förväg för alla felval jag kommer att göra, och ber ödmjukast om tips från personer som är bättre på sci fi än jag är.

För det andra! Jag ska läsa fler böcker på tyska. Jag kan ju språket, så varför inte? Tips mottages gärna på bra, tyskspråkiga böcker som går att beställa på Adlibris eller liknande sidor. Författaren behöver inte vara tysk, utan det kan lika gärna handla om en tysk översättning.

Tysk science fiction? Haha.

Titel: Ursäkta, men din själ dog nyss
Författare: Danny Wattin
Betyg: 3/5

Innan någon som läst boken vrålar ”men hallå! den förtjänar ju mer än en trea!”, låt mig förklara. Ursäkta, men din själv dog nyss är en stencool bok, absolut. Men den är cool på grund av materialet den bygger på, och inte på grund av själva berättelsen i sig (som egentligen knappt är värd en tvåa, även om den är smårolig och rätt fyndig och riktigt riktigt bra på åtminstone ett ställe).

Löst sammanfattat handlar boken om en framtidsdystopisk värld där föräldrar bestämmer i förväg precis hur deras barn ska se ut och vilka egenskaper de ska ha. Medel- och överklasskvinnorna föder förstås inte barn längre – varför förstöra sin kropp så när den fula, fattiga underklassen kan föda åt en?

Detta kan ju låta lite främmande, men faktum är att det som är draget till en extrem i boken faktiskt redan händer i verkligheten, till en viss utsträckning. Längst bak i boken finns några kapitel skrämmande information om hur vår värld faktiskt kan se ut. Provrörsbefruktningscenter som erbjuder kändisutseende på barnen, fattiga kvinnor i Indien som föder rika västerlänningars barn åt dem… De här kapitlen fakta är riktigt intressanta och väcker mersmak! De får mig att önska att Wattin valt att skriva en faktabok i stället, och inte det här skönlitterära dravlet.

Wattin berättar i en intervju att idén till boken föddes när en vän berättade för honom om när han och hans flickvän genomförde en provrörsbefruktning. Flickvännen hade genomgått hormonbehandlingar och smärtsamma ingrepp, men själv fick han kalla fötter när det var dags att onanera fram det där som skulle bli hans barn. Varpå hans flickvän blev rosenrasande och vrålade att ”om han inte omedelbart gick in och runkade så kunde han dra åt helvete”.

Att vilja ha kontroll över ”kvaliteten” på våra barn är knappast något nytt, vilket Wattin träffsäkert visar genom att mellan kapitlen ha bilder på reklamkampanjer och propagandaaffischer från verkligheten. Det spelar ingen roll om bilderna kommer från Sverige, USA, Tyskland eller Kina, budskapet är alltid detsamma – människan ska avlas fram till perfektion! Skrämmande, helt klart.

Boktitel: InterWorld
Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves
Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Originaltitel: The War of the Worlds
Svensk titel: Världarnas krig
Författare: H.G. Wells
Betyg: 2/5

 

Att läsa Wells klassiker är ett rätt tradigt arbete, måste sägas. Handlingen är inte speciellt cool, huvudpersonen är inte speciellt cool och tanken med marsianer som tar över världen är definitivt inte speciellt cool.

Därtill är meningarna ofta för långa (definition av ”för långa”: halva sidan) och sammanfogade så att man har glömt vad meningen egentligen handlade om när man väl läst till punkt. Kort sagt: Världarnas krig har inte åldrats bra.

Likväl har boken ändå sina ljusa stunder. Eftersom den är så gammal (1898) är den full av roliga ord och lustiga uttryck. Vid ett tillfälle hör vår anonyme huvudkaraktär ett högt oljud, som han försöker beskriva. Han säger att det låter ”like that of the thing called a siren in our manufacturing towns.” Författaren förväntade sig tydligen inte att alla visste vad en siren var för något. Sött, hm?

Dessutom har jag alltid älskat slutet, som verkligen är genialt – kudos Wells!
Men vilken given dag som helst föredrar jag nog att se Steven Spielbergs film, framför att läsa boken.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3