You are currently browsing the tag archive for the ‘semic’ tag.

MONSTRETS DOTTERmonstrets dotter
av Kristin Cashore

Flamma är ett så kallat ”monster” — övernaturligt vacker och med en medfödd talang för att styra andras tankar och vilseleda dem efter eget behag. Monsteregenskaperna har hon fått i arv efter sin far, en stor tyrann som ”alltid [funnit] tillfredsställelse i överflöd, och han började behöva fler kvinnor, fler fester och mer vin, och barn från hovet för omväxlings skull när kvinnorna blev för enformiga”.

Flamma själv är en betydligt vänare själ, snar till att hjälpa och trösta, men med fadern som enda exempel på vad man kan använda de manipulativa monsterkrafterna till har hon blivit rädd för sin egen makt och vilka hemskheter den kan locka henne till. Nu är fadern död sedan många år tillbaka och Flamma börjar bli vuxen på riktigt — kan hon göra upp med sitt förflutna och finna en egen väg i livet?

Cashore fortsätter att skriva engagerande för den unga läsaren, här i en fin coming of age-saga om att överkomma andra människors (men kanske mest sina egna?) förväntningar om vem man är. Precis som tidigare är författaren inte rädd för mörkret, utan vågar både antyda och beskriva ganska så gräsliga saker, som i citatet ovan. Trots det är ”Monstrets dotter” en i grund och botten snäll berättelse. Mycket tack vare Flamma själv, som jag upplevde som en ovanligt mjuk och fin huvudperson i dessa Hungerspelstider. Nej, det är inte någon direkt brist på tuffa tjejer i ungdomslitteraturen längre, men det här är första gången jag har velat beskriva en huvudperson som ”vän”. Det kändes oväntat på ett positivt sätt, och mycket passande i en bok där ett av de viktigaste budskapen är att det går att vara både en stark person och snäll — det ena måste inte utesluta det andra.

”Monstrets dotter” är bok nummer två i serien ”De utvalda”, men den är helt fristående från första boken (”Tankeläsaren”) och utspelar sig till och med många år före den. Handlingen är försatt till en annan ort där man inte har någon som helst kontakt med de kungadömen första boken utspelar sig i, och ingen har någonsin hört talas om några särlingar. Det är kul att se att Cashore kan variera sig och ”Monstrets dotter” gör sig tveklöst bra som fristående ungdomsbok, men har man läst första boken är det nog ändå lätt hänt att man blir lite besviken, vid bristen på de intressanta särlingarna.

Fire (2009)
De utvalda: Monstrets dotter
Översättning: Carina Jansson
Utgiven av Bokförlaget Semic 2012
Serie: Bok 2 av 3 i ”De utvalda” (Graceling Realm), fristående
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig ha överlevt sin hustru Mikras död.

Annonser

EVIG NATTevig natt
Michelle Paver

Året är 1937 och Jack Miller lever ett eländigt liv i London. Intellektuell men utfattig sliter han hund på en fabrik, år ut och år in, bara för att ha råd att bo kvar så att han kan fortsätta slita. 28 år och hans liv tycks redan vara över.

Ändå tvekar han först, när han får erbjudandet att följa med som medhjälpare vid en polarexpedition till Gruhuken, Spetsbergen. Kylan är livsfarlig, natten fyra månader lång och de andra expeditionsmedlemmarna är sådana där olidliga överklasstyper.

Men med följer han ändå till slut, gubevars

”Evig natt” är en bok som till en början levererar precis allt jag vill ha. Jag älskar misären i London, den här känslan av hopplös, klibbig, kvävande vardag, och allt som har med klassfrågor att göra. Sedan bär det av norrut, och här gör Paver ett fantastiskt jobb med att bygga upp stämningen: hon beskriver overkliga ismiljöer, Jacks motvilja inför deras slädhundar, tystlåtna norrmän som säger ja på en inandning ”på det där skandinaviska sättet”… Och över allt vilar en obestämd känsla av att allt kommer att gå åt helvete. Älskar’t.

Det [Gruhuken] är tusentals mil från Tootings försök att uppehålla ett sken av välstånd trots fattigdomen; långt från oron över om kragen kunde duga ytterligare en dag. Min stackars mor levde för det där. Jag minns hur hon ”fixade trappan” utanför vårt hus i Bexhill. Hon hade en flicka till hjälp med grovsysslorna, men trapporna var hennes eget område. Hon målade trappan till ytterdörren vit, den vid grinden grå. När jag tänker på det nu är det hjärtslitande. Att slösa bort sin tid med att måla stenar.

När expeditionen väl infunnit sig på Gruhuken känns det som om en mer traditionell spökhistoria tar vid, och den engagerade mig inte på samma sätt — gissningsvis för att jag helt enkelt aldrig blev skrämd. (Spökhistorier har ju en viss tendens att stå och falla med sin förmåga att skrämmas…) Men vare sig man tycker att boken är läskig eller inte är det fortfarande trevlig läsning som ger mersmak, mycket tack vare den unika inramning Arktis skänker.

Så, vad är då sensmoralen i en sån här berättelse? Såvitt jag kan förstå, nånting i den här stilen:

♥ Stanna inte kvar där du vantrivs och måla stenar
— ta istället chansen att bege dig ut på äventyr,
så kanske du får dö en fruktansvärd död. 

Dark Matter (2010)
Evig natt: en arktisk spökromann
Översättning: Birgitta Gahrton
Utgiven av Månpocket (via Semic förlag) 2012
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Det går inte, jag reser inte.

TANKELÄSARENtankelasaren
av Kristin Cashore

Katsa har speciella krafter. De gör att hon kan slåss övernaturligt bra, och redan som åttaåring dödade hon en man. Sedan dess har hon fått arbeta för kungen — ofta med otrevliga saker, som indrivning av skulder och rena avrättningar.

Katsa är inte ensam. Runtom i världen finns det andra som hon. De kallas särlingar och kan besitta alla möjliga olika krafter, från starka och farliga förmågor som Katsas, till relativt värdelösa som att kunna hålla andan extra länge. Gemensamt för alla särlingar är deras avslöjande, olikfärgade ögon.

När boken börjar är Katsa på gränsen till att bli vuxen och har i tysthet börjat ta steg mot ett mer självständigt liv. Imponerande stora steg, faktiskt; jag får genast respekt för henne. Men hur skulle ett fritt liv gå till i praktiken, när hennes ögon avslöjar henne vart hon än går?

Tankeläsaren är lättläst och engagerande och den svenska översättningen flyter på som vatten (även om det känns lite konstigt att vissa namn inte översatts). Det är en ungdomsbok, så trots att den på beskrivningen kan låta som en mörk och tröstlös historia är den faktiskt ganska snäll, vilket kan vara bra att veta.

Nu är ju jag synnerligen förtjust i just mörka och tröstlösa historier, men det hindrade mig inte från att tycka väldigt mycket om Tankeläsaren ändå. Särlingarna känns mycket spännande och jag ser absolut fram emot fler förvecklingar på den fronten i nästa del av serien, som ska inlånas snarast!

En smårolig grej:

  • Den amerikanska författaren stavar sitt namn ”på svenska” (Kristin med K), medan den svenska översättaren stavar sitt namn ”på engelska” (Carina med C).

En småtråkig grej:

  • Den inbundna utgåvan av Tankeläsaren är grymt snygg. Men jag har pocketutgåvan. I boken står det att Jeffery C. Mathison har ritat alla kartor. Men det finns inte en enda karta i boken.

Graceling (2008)
Tankeläsaren
Översättning: Carina Jansson
Utgiven av Månpocket 2012
Serie: Del 1 av 3 i De utvalda
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Totalt mörker rådde här nere i fängelsehålorna, men Katsa hade en karta i huvudet.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser