You are currently browsing the tag archive for the ‘Serieromaner och sånt’ tag.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

Albumtitel: Wolverine: Enemy of the State
Författare: Mark Millar
Illustrationer: John Romita Jr & Kaare Andrews
Betyg: 4/5

Wolverine är awesome, och det är dagens sanning. Visst, just den här berättelsen har sina klichéer och cheesy kommentarer (läs: Captain America), men det är coola moves, snygga illustrationer och en massa blood and gore. Extra creds för delen med Spindelmannen och The Hornet. …Och nu ska jag gå och snacka svengelska nån annanstans, promise.

Titel: Watchmen
Författare: Alan Moore
Illustratör: Dave Gibbons
Betyg: 5/5

Well, that was Awesome with a capital A.

Mästerlig berättarkonst, hela vägen igenom. Ett måste för alla som uppskattar serieromaner.

Titel: Batman and Son
Författare: Grant Morrison
Illustratörer: Andy Kubert, Jesse Delperdang and John Van Fleet
Betyg: 3/5

One of the more impressive scenes of Batman & Son is the one in which Batman fights a never-ending hoard of man-bats in a pop art gallery. The pop art pictures are used to illustrate many of the sound effects in a most humouristic way (a picture with a ”WOW” speech bubble hanging over a gorgeous woman, for example).

Otherwise, Morrison‘s way to tell the story leaves a lot to wish for. Sometimes he lets a character seemingly imply something, never to bring the subject back up again. At other times Morrison completely drops a storyline and nothing is ever spoken of it again, as he starts a new arc. Talia al Ghul is the most tangible disappointment, as she acts very irrational and out of character.

Interestingly enough, Morrison has Alfred to read Artemis Fowl in one arc. Alfred ought to be at last 50 years too old for that, no?

Titel: The Man Who Laughs
Story: Ed Brubaker
Illustrations: Doug Mahnke
Rating: 3/5

The first Batman comic I ever read, so bear with me. It is a very short one (under 70 pages) about the first time Gotham meets the Joker. Batman has been fighting evil for some time, but is still not a well-established super hero in the city. The intro of the story is excellent, as are the illustrations, but the ending feels a bit sudden and pointless.


Titel: Made of Wood
Story: Ed Brubaker
Illustrations: Patrick Zircher
Rating: 2/5

Another story by Brubaker in the same album, taking place several years later. A couple of unsolved murders that happened 50 years ago resurfaces and Batman takes help from the Green Lantern to solve them.

Waaay too much of this storyline is about the Green Lantern, and he is a boring motherfucker of a super hero to be honest.

If you, like me, lose interest for the plot, it sure is not worth it. I spent most of the story wondering why neither Batman nor the Green Lantern were old men, which they should have been after all this time(?)

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3