You are currently browsing the tag archive for the ‘sexism’ tag.

ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER
av Lina Neidestam

Jag har aldrig tyckt om Zelda.

Första gången jag stötte på henne var i tidningen Nemi. Bredvid slanka, coola Nemi var Zelda ett äckligt litet troll. Själv var jag tonåring och hade någon slags önskan om att alla feminister (nej, ALLA som öppet stod för åsikter jag gillade) skulle vara skitsnygga, välartikulerade övermänniskor som på rutin krossade meningsmotståndarnas alla argument och fick dem att framstå som patetiska losers.

Men Zelda är raka motsatsen till allt det där. När hon blir arg så tänder hon på alla cylindrar och börjar skrika osammanhängande om patriarkatet. Hon har dåligt självförtroende, dubbelmoral och — gud förbjude! — hår på benen. Hon var den patetiska losern i sin egen tidning och mitt tonårsjag tyckte att det var skitjobbigt att förhålla sig till.

Men ni fattar ju vart jag vill komma: Mitt vuxenjag började misstänka att jag faktiskt skulle kunna gilla Zelda nu för tiden.

En snabb inhandling av Neidestams nysläppta Zelda 2 och jag har svaret svart och färglagt på vitt: Zelda har gått från äckligt troll till pricksäker igenkänningskomik. Jag inte bara gillar, jag älskar!

Älskar samma saker jag hatade som tonåring.

Hon är så befriande besvärlig. Högljud och skrävlande tar Zelda (nästan) alltid kampen och beter sig precis som jag själv skulle göra om jag utan filter sa allt jag tyckte och tänkte. Asjobbig, verkligen, men också underhållande på ett väldigt mänskligt sätt. Humorn (och allvaret) bygger ofta på kontrasten mellan ideal och individ och Neidestam lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan vara att växa upp som ung ”upplyst” kvinna idag.

Det är fint, är det, och jag är glad att jag gav Zelda en ny chans. Hon förtjänar det. Om sanningen ska fram så bor det nog ett äckligt litet troll i mig också.

Zelda 2: Kampen fortsätter
Utgiven av Kartago 2012
Betyg: 5/5

Annonser
 Originaltitel: To Kill a Mockingbird
 Svensk titel: Dödssynden
Författare: Harper Lee
Betyg: 4/5

Det är nu över 50 år sedan Harper Lee skrev denna sin enda roman, mitt i medborgarrättsrörelsens USA. Den slog som en bomb då, och efter att ha läst den kan jag konstatera att krutdoften knappt lagt sig.

Det är 30-tal i en liten by i Alabama. En svart man står åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna. Han har inte begått brottet och det finns heller inga bevis som pekar på att han skulle ha gjort det. Förutom den vita kvinnans ord, förstås. Att mannen måste släppas fri förstår ju vem som helst – det tycker i alla fall Scout och Jem, barn till försvarsadvokat Atticus Finch. Av sin far har de fått lära sig vikten av att gå i andra människors skor, och att man absolut inte ska trycka ned dem som inte gjort en något ont.

Atticus said to Jem one day, ”/…/Shoot all the bluejays you want, if you can hit ‘em, but remember it’s a sin to kill a mockingbird.” That was the only time I ever heard Atticus say it was a sin to do something, and I asked Miss Maudie about it. ”Your father’s right,” she said. ”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.”

Åttaåriga Scout är bokens berättare. Som det barn hon är absorberar Scout allt som händer omkring sig, utan att riktigt veta hur hon ska tolka det. Inte bara rasism uppdagas, utan även sexism och förutfattade meningar av alla dess slag. To Kill a Mockingbird handlar i grund och botten inte om ras och rasism, utan om (in)tolerans i allmänhet. Som bok innehåller den ett skyhögt antal beröringspunkter som vem som helst kan relatera till och är lika mycket uppväxtberättelse som samhällskritisk skildring.

Omslaget på jubileumsutgåvan

Jag har funderat en del över den svenska titeln på boken – Dödssynden – som ju onekligen är något av en besvikelse. All poetik och all tvetydighet från originaltiteln saknas helt. Däremot är ”översättningen” ganska förståelig med tanke på att mockingbird heter något så fult som ”härmfågel” på svenska. Att döda en härmfågel låter inte speciellt poetiskt – det låter snarare som skadedjursutrotning.

Men hade man inte kunnat ta sig friheten att byta fågelart, och på så sätt behålla originaltitelns klang? Det har man gjort till exempel i den tyska* översättningen – Wer die Nachtigall stört – där härmfågeln bytts ut mot en näktergal . Att döda en näktergal. Inte mig emot. Ogillar man tanken på artbyte kan man i stället låta sig inspireras av våra skandinaviska grannar, som båda valt Att döda en sångfågel.

* Härmfågel heter Spottdrossel på tyska. Spottdrossel!


Bokens första mening: When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow.

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Hallelujah.

Sedan jag började skriva på WordPress har det kommit till mitt vetande att jag tydligen är sexist*(!). Jag har vid åtminstone två olika tillfället helt enkelt antagit att författaren till en bok är manligt, bara för att namnet inte omedelbart skriker ”kvinna!” för mig. Men ja, Lian Hearn och Pat Barker är kvinnor, dammit, och det borde jag ha vetat. Skämmes ta mig fan.

Nåja. För att vara helt rättvis gick jag faktiskt runt i flera ÅR och trodde att båda i författarparet Margaret Weis och Tracy Hickman var kvinnor. Tji fick jag när Tracy började skriva böcker tillsammans med sin fru!

Frågan är varför författarens kön skulle vara viktigt på något sätt. Jag tycker om Border Crossing på precis samma sätt nu som förr, och det gör bara lite, lite ont att söta lilla Tracy nu är en skäggig gubbe… Med det sagt lovar jag ändå att bli bättre på att kolla upp könet på de stackars författarna, innan jag skriver ”han” eller ”hon”!

* Intressant iakttagelse: Ordet ”sexist” finns inte i WordPress automatiska ordlista. De tyckte att jag skulle byta till ”sexig”. Man tackar, man tackar.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser