You are currently browsing the tag archive for the ‘signet’ tag.

ITIt
av Stephen King

Det är sent 50-tal och i den lilla staden Derry händer hemska saker. Nya barn och ungdomar hittas hela tiden brutalt mördade.

Samtidigt blir sju elvaåringar vänner. De upptäcker att de alla har sett oförklarliga, övernaturliga saker. När de börjar gräva i stadens historia får de veta att liknande seriemord har skett tidigare. Ganska exakt vart 27:e år, faktiskt.

Men barnen växer upp och alla flyttar från Derry. Alla utom en, som stannar ensam kvar och vakar. De andra har lovat att komma tillbaka om morden börjar igen.

27 år senare ringer han sex samtal…

Låter handlingen intressant? Det är den inte. Faktum är att It mycket väl kan vara den mest kräkframkallande tråkiga och tidsödande bok jag läst. Som skräckbok är den oftare fånig än läskig, till brädden fylld av skrattretande monster (en gigantisk fågel?) som är svåra att ta på allvar.

Men ännu svårare att ta på allvar är karaktärerna själva, som är minst sagt klichéartade. Och nej, det gör inte saken bättre att de är medvetna klichéer; jag ser ingen som helst anledning att läsa om Den Bortklemade Mammagrisen, Fettot Som I Vuxen Ålder Blir Smal Och Snygg eller The Token Woman som 1: blir slagen av sin pappa, 2: är med i en kärlekstriangel i kompisgruppen, 3: blir ihop med en man som misshandlar henne, 4: väljer rätt kille på slutet, halleluja!

Men det största problemet är att berättelsen är f r u k t a n s v ä r t repetitiv.

Boken är alltså över tusen sidor lång. Första halvan handlar om en sak. Andra halvan handlar om SAMMA SAK EN GÅNG TILL, fast nu med vuxna karaktärer.

Nej allvarligt, jag skämtar inte ens.

Jag gav upp efter omkring 600 sidor och såg filmen i stället. Samma cirkelgång där, förstås, men den var åtminstone bara tre timmar lång och inte… nä usch, jag vill inte tänka på hur mycket tid jag har slösat bort på det här.

Undvik!

(För ett lite mer blandat omdöme, besök Boksidan.net. Under länken finns flera kortrecensioner av boken, med såväl högsta som lägsta betyg. Rolig läsning, faktiskt. …Roligare än boken, i alla fall!)

It
Utgiven av Signet 1981
Betyg: 1/5

Så här börjar boken: The terror, which would not end for another twenty-eight years — if it ever did end — began, so far as I know or can tell, with a boat made from a sheet of newspaper floating down a gutter swollen with rain.

CUJO
av Stephen King

Hunden Cujo är en älskvärd sankt bernhard av mysigaste Båtsmankvalitet, precis en sån hund man vill ha. Det vill säga, ända tills han blir biten av en rabiessmittad fladdermus.

Han bor ute på landet med familjen Cambers. Pappan i familjen är bilmekaniker och, kort sagt, ett riktigt rövhål. Moderns växande insikt om att sonen en dag kommer att vända henne ryggen och ikläda sig den mansroll fadern lärt honom är riktigt hjärtskärande att läsa om. Men hon ser sin chans att rädda sonens framtid när hon vinner på lotto — nu kan de hälsa på hennes syster och visa sonen att det finns andra vägar i livet. I uppståndelsen tänker ingen på Cujo.

Samtidigt är det krisläge i familjen Trenton. Donna har under flera år vantrivts i byn och i den hemmafruroll hon tvingats in i. Hennes man upptäcker att hon tagit sig en älskare, men samtidigt håller hans egen karriär på att kollapsa och han måste resa till New York för att styra upp allt. Tyvärr inser ingen av dem att deras allvarligaste problem i själva verket är Donnas skruttiga gamla Ford som måste på lagning.

Det är så, genom en lång serie ödesdigra sammanträffanden, det kommer sig att Donna och hennes fyraåriga son till slut hamnar på uppfarten till familjen Cambers tomma hus, instängda i en bil som precis stendött under den värsta värmeböljan i mannaminne, med en mycket rabiessmittad Cujo utanför.

”Cujo” är väl närmast ett vedertaget uttryck för ”läskig hund” och de allra flesta känner till boken (eller filmen) och vad den går ut på. Vad jag inte väntade mig var all omkringhistoria som leder fram till att Donna och sonen blir fast med Cujo. King lägger mycket tid på karaktärerna och det lönar sig — jag brydde mig verkligen om hur det skulle gå för alla inblandade.

Speciellt Donna Trenton fastnade hos mig, och hennes vanmakt över en livssituation hon aldrig hade valt om det bara varit upp till henne. Själv är jag i en del av livet där jag kan relatera mycket starkt till de känslorna. Jag har, till skillnad från Donna, ännu inte slagit mig ner på ett bestämt ställe och är på så sätt fri, men tiden närmar sig då jag borde fatta ett beslut… och därmed kommer skräcken för att bli låst. Det är en reell skräck har jag börjat inse, och en skräck som King lyckas sätta ord på så bra att jag kallsvettas lite.

(Men nej, jag tänker fortfarande inte förlåta dig för att du avslöjade slutet på Cujo för mig i Solhunden, du din niding till författare.)

Eftersom boken har filmatiserats kunde jag inte låta bli att se filmen också, men tyvärr bara för att konstatera att den missar precis alla poänger med relationsdramat, som känns som en ren transportsträcka. Dessutom har de totalslaktat slutet. Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin sett en film som förlorat så mycket och ändå tillfört så lite.

Cujo
Utgiven av Signet 1982
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Once upon a time, not so long ago, a monster came to the small town of Castle Rock, Maine.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3