You are currently browsing the tag archive for the ‘Skräck’ tag.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Titel: Neuropath
Författare: R. Scott Bakker
Betyg: 3/5

 

Hejsan hoppsan. Här trodde jag att jag skulle få läsa en skräckbok, och så visade det sig vara en deckare. Vilken miss! Jag som har så ohyggligt svårt för deckargenren och alla dess klichéer.

Som tur var så visade sig Neuropath vara en väldigt bra deckare. I vad som verkar vara en halvt om halvt dystopisk, näraliggande framtid tvingas huvudpersonen – småbarnsfar och psykolog – att hjälpa polisen förstå sig på en specifik mördare.

Det blir en hel del psykologsnack, där den yttersta frågan är huruvida vi alls har någon kontroll över våra egna handlingar. Finns den så kallade ”fria viljan”, om allt vi gör bestäms av elektriska impulser i hjärnan? Är vi individuella personligheter, om allt som krävs för att vi totalt ska ändra personlighet är en yttepytteliten förändring i hjärnan? Hur bevandrad författaren faktiskt är i neuropsykologi vet jag inte, men skriva om det på ett intressant sätt kan han!

Jag läste just en hög andra recensioner av Neuropath och alla tyckte visst att den var skitäcklig och läskig. Det tyckte inte jag, så jag är väl okänslig eller nåt. Ni är varnade.

Skulle mycket gärna se Neuropath som film – jag tror att den skulle göra sig hur bra som helst på bioduken och generera en garanterad femma! Och är du en sådan där underlig person som tycker om deckare får du gärna omtolka min trea i betyg till en femma.

Titel: Carrie
Författare: Stephen King
Betyg: 2/5

Stephen Kings debutroman är inget att hänga i julgranen precis. Tanken är god (en mobbad och känslomässigt störd flicka upptäcker att hon har psykiska krafter), men boken är skriven på ett pajigt sätt som gör hela händelseförloppet… ospännade.

Man förstår precis vad som ska hända långt i förväg och det går inte att bry sig om någon av karaktärerna.

King har skrivit många bättre böcker.

Titel: Lilla stjärna
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 4/5

Lennart och Laila är två föredetta svensktoppstjärnor, som numera är väldigt misslyckade. Deras enda barn Jerry blev kriminell, Laila har blivit fet och Lennart slår henne av gammal vana. Men så händer det som för alltid förändrar deras liv. När Lennart är ute i skogen för att plocka svamp hittar han istället ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. När han plockar upp flickan ger hon ifrån sig ett ljud, som Lennarts vana musiköra känner igen som en ren sinuston – ett omöjligt ljud ur ett litet barn. Han tar hem flickan, som snart visar sig ha en stor musikalisk talang som både han och Laila drillar henne i. De bestämmer sig för att gömma henne i källaren, så att ingen ska kunna ta henne ifrån dem.

Någonting underligt med barnet är det dock. Förutom att hon då och då sjunger är hon nästan helt tyst, gråter aldrig eller har andra småbarnsljud för sig. Dessutom är det som om hon ständigt letar efter någonting – hon kan spendera timmar med att gå runt i källarutrymmet och titta bakom garderoben, i alla lådor, under sängen… runt, runt. Och inte blir hon mindre besynnerlig av de lögner hennes adoptivföräldrar tutar i henne, för att hålla henne kvar i källaren.

Lilla stjärna är en obehaglig bok. Sin vana trogen för Lindqvist in skräcken i de mest vardagliga och idylliska av svenska miljöer och visar hur lätt allting kan slå över till en mardröm. Han beskriver träffande känslor av utanförskap. Boken rymmer nämligen en andra huvudperson också, Teresa, som jag tycker är ruskigt bra beskriven. Hon är till att börja med är en helt vanlig tjej, om än inte så social, men på grund av mobbning fjärmar hon sig allt mer från omvärlden, till sina handfallna föräldrars stora förskräckelse. För den som någonsin upplevt utanförskap blir Teresas berättelse extra obehagligt, då det går att känna igen sig i många tankar flickan tänker medan det går utför. Om flickan från skogen är överjordiskt underlig är Teresa skrämmande vardaglig.

Däremot är boken är inte helt klockren. Skräcken, som är det bästa, ebbar av framåt andra halvan av boken och får den att kännas lite lång. Det är synd, för början av boken fick mig att rysa och mitt hjärta att klappa och det är utan tvivel den bästa början på en bok jag någonsin läst. Det kan inte förtydligas nog. Jag är nu på god väg att utveckla en ohälsosam idoldyrkan av Lindqvist.

Mitt nya kvällsnöje är att plöja mig igenom en två-tre noveller sisådär av H.P. Lovecraft. Att köpa Necronomicon* var utan tvivel en mycket bra idé. (Dessutom kostade den bara 164 kr på Adlibris. Fast jag ångrar lite nu att jag inte köpte den dyrare, inbundna utgåvan).

Jag kommer definitivt inte att recensera novellerna individuellt (i så fall hade det blivit 37 recensioner och jag hade blivit känd som ”Lovecraft-bloggaren”) så det blir väl någon typ av sammanfattning av samlingsvolymen istället. När jag läst ut den om ett par hundra år.

En Lovecraft-dikt, så länge!:

Night Gaunts

Out of what crypt they crawl, I cannot tell,
But every night I see the rubbery things,
Black, horned, and slender, with membranous wings,
They come in legions on the north wind’s swell
With obscene clutch that titillates and stings,
Snatching me off on monstrous voyagings
To grey worlds hidden deep in nightmare’s well.

Over the jagged peaks of Thok they sweep,
Heedless of all the cries I try to make,
And down the nether pits to that foul lake
Where the puffed shoggoths splash in doubtful sleep.
But ho! If only they would make some sound,
Or wear a face where faces should be found!


*Necronomicon: The Best Weird Tales of H.P. Lovecraft: Commemorative Edition.

Titel: Hanteringen av odöda
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 3/5

De döda i Stockholm väcks till liv igen, folk får telepatiska krafter och Döden springer runt med fiskekrokar som naglar, woopaaah!

Att beskriva Hanteringen av odöda som skräck är faktiskt att ljuga. Den är inte läskig. Framåt slutet av boken finns det scener som är jäkligt obehagliga, visst, men då är boken som sagt nästan slut. Vad värre är tycks Lindqvist hela tiden antyda att något stort ska hända, att krutdurken kommer att explodera… men det gör den alltså aldrig. Det blir aldrig mer än några få, spridda incidenter. Och det är tråkigt, för boken är asbra när det händer något.

Tyvärr så tycks Lindqvist ha tagit sig vatten över huvudet med den här boken. Han introducerar helt enkelt för många karaktärer och för många olika teman – religion, telepati, odöda som blir aggressiva – utan att riktigt använda sig av dem.

Skriv om slutet, skriv om! Och gör boken dubbelt så lång och precis så häftig som den borde vara!

titel: Människohamn
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 4/5

Oj! Jag hade visst glömt att recensera den här lysande boken, som jag läste i somras.
Precis som i Låt den rätte komma in är Lindqvist bra på att hålla uppe spänningen; Människohamn är välskriven och engagerande läsning, med många obehagliga stycken.

Medan vi i de tidigare av hans böcker ställs mot konkreta skräckobjekt som zombier och vampyrer, förväntas vi i Människohamn vara rädda för… havet. Sådana teman blir ofta fåniga (enligt mig alltså), men Lindqvist lyckas istället väldigt bra med det och bevisar verkligen att han har talang för att skriva. Stockholms skärgård kommer för alltid att kännas lite otrevligare efter att du läst Människohamn, och du kommer aldrig mer att se på GB-glass-gubben med samma ögon.

En sak är jag däremot kritisk mot och det är trollkarlstemat. Författaren har själv varit trollkarl tidigare, och det var säkert roligt för honom att få utlopp för det i boken… men hela grejen med ”Spiritus” (vad fan?) känns slumpmässig och malplacerad. Över huvud taget är det lite jobbigt när berättarperspektivet skiftar från den nerdekade, hemsökte huvudpersonen och över till trollkarls-Simon – huvudpersonens historia är helt enkelt för mycket mer intressant för det.

Title: Låt den rätte komma in
Author: John Ajvide Lindqvist
Rating: 4/5

You can tell this is a great book by just reading the prolouge. That is how good of an author Ajvide Lindqvist is. He describes things in his own way, and everything is always just a little bit off. The pictures he paints are queer, dark and unsettling — even when it comes to love.

You don’t want to see the movie.
You want to read the book.

Originaltitel: Misery
Svensk titel: Lida
Författare: Stephen King
Betyg: 5/5

Bästsäljande författaren Paul kraschar brutalt med sin bil. Lyckligtvis blir han räddad av ett av sina fans. Olyckligtvis är kvinnan helt bindgalen. Synd att Paul just dödade hennes favoritkaraktär…


Misery är en mycket skrämmande bok som lätt rör upp känslor av äckel; det är psykologisk skräck när den är som bäst. Stephen King är en sadistisk författare och jag har för vana att förvänta mig det värsta när jag läser något han har skrivit. Men på något sätt lyckas han alltid leverera något ännu värre.

Författaren, Paul, får mycket tid att filosofera om att vara en författare. Förutsatt att du är intresserad av Kings egna tankar om skrivande är det här förstås väldigt intressant.

Absolut en bok du borde läsa.

Originaltitel: The Girl Who Loved Tom Gordon
Svensk titel: Flickan som älskade Tom Gordon
Författare: Stephen King
Betyg: 3/5

Boken handlar om en nioårig flicka som går vilse i skogen. Just det låter kanske inte så spännande, men tänk då på att det är Stephen King som är författaren. Flickans letande efter vägen hem förvandlas snart till en hård kamp för överlevnad, där hallucinationerna är svåra att skilja från verkligheten och där tanken på baseboll-idolen Tom Gordon är hennes enda förankring till civilisationen.

Boken har ett skoningslöst högt tempo och man kan inte annat än oroa ihjäl sig över den lilla flickan. Alla som läst böcker av King förut vet att han är en av de mest sadistiska författarna som finns – man vet aldrig vad han kommer att utsätta sina stackars karaktärer för, eller vilka som kommer att överleva. En riktig nagelbitare.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3