You are currently browsing the tag archive for the ‘stanislaw lem’ tag.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

 Originaltitel: Solaris
 Svensk titel: Solaris
Författare: Stanisław Lem
Betyg: 3/5

Jag hade två nyårslöften till mig själv i år: Att läsa mer renodlad science fiction och att läsa fler böcker på tyska.

(Aka nyårslöften värdiga en nazist.)

Så jag köpte sci fi-klassikern Solaris på tyska. Zwei Fliegen mit einer Klappe, liksom. Eller egentligen tre flugor i en smäll, eftersom den tyska utgåvan har ett mycket snyggare omslag än alla svenska och engelska utgåvor tillsammans. (Kolla in hur många olika omslag det finns! Och hur brutalt fula nästan alla är.)

Bilden ovan är den omslagsbild jag allra helst skulle vilja ha. Den har jag lånat in från svenska illustratören David Olgarssons blogg – och så vitt jag vet är det inte ett officiellt omslag(?). Synd.

I Solaris har mänskligheten upptäckt sin första riktigt intressanta planet ur livssynpunkt. Solaris, som planeten heter, är till större delen täckt av ett slags hav. Förutom att det inte är ett hav. I själva verket är havet en enda stor, levande organism och de stjärnögda forskarna gör sitt allra yttersta för att försöka förstå den/det – amenhärreguuud så spännande, tänker de, och jag.

Sen går det några årtionden utan att de egentligen förstår någonting alls och större delen av mänskligheten tappar så sakteliga intresset för planeten. Inte jag. Jag blir bara ännu mer intresserad.

Det är nu bokens protagonist Kelvin kliver in på scenen. Han har drömt om att få landstiga på planeten sen han var en liten pojke och nu får han äntligen göra det. Det han inte vet är att de få kvarvarande forskarna på planeten nyligen bombarderat planetytan med kraftiga röntgenstrålar, i ett nytt försök att få någon typ av reaktion från ”havet”. Och en reaktion har de fått.

Att vi människor skulle kunna kommunicera effektivt med främmande raser, som i t ex Star Warsär en högst problematisk tanke. Lem utforskar den problematiken med största fingertoppskänsla. Hans hav i Solaris är utsökt utomjordiskt och obegripligt. Jag älskar den bittra hopplösheten i situationen – hur vi äntligen hittat L-I-V, men utan att det egentligen betyder något för oss. Jag gillade det temat redan i Enders spel (där mänskligheten också har grava kommunikationssvårigheter med en utomjordisk ras), men i Solaris är det så draget till sin spets att det blir både djupt tragiskt och obehagligt.

Obehagligt ja. Till en början är Solaris litet av en sci fi-skräckis. Till exempel dyker Kelvins döda ex-flickvän upp i ett creepy gästspel och vill skeda med honom i sängen. Ryyyyys.

När skräckelementen senare försvinner blir storyn lite seg för min smak. Fascinationen för havet har redan spelat över och alldeles för mycket tid tillbringas i rymdstationens bibliotek, där Kelvin läser på om planetens historia i torra forskningsrapporter – en berättarstil man med rätta kan ifrågasätta. En hel del filosofi- och fysiksnack kläms in också och jag kan inte påstå att jag imponerades av någotdera. Vilket i rättvisans namn kanske berodde på att jag inte fattade ett ord av det eftersom det var på tyska. Heh.

Börjar det förresten inte bli lite av en tradition här på Bokmalande att läsa östeuropeiska författare på tyska? Först Metro 2034 och nu Solaris. Vad blir det nästa gång – Brott och straff?

 

Bokens första mening: Um neunzehn Uhr Bordzeit stieg ich, vorbei an den Leuten, die den Schacht umstanden, über die Metallsprossen ins Innere der Kapsel hinab.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3