You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephen King’ tag.

Böcker lästa:
33 romaner
16 noveller/kortromaner
10 serieromaner
ljudböcker
lättläst
3 icke-skönlitteratur
(74 totalt)

Bloggstatistik

Bloggstatistik2

(övriga = 2 kanadensare, 2 ryssar, 2 fransmän, finlandssvensk, 1 kinesamerikan och 1 fransk-iranier, samt 1 med författare från olika länder)

Bloggstatistik3

Årets inofficiella tema
Det bara blev så: i år läste jag svenskt. Och allt var BRA. Eller, faktum är att svenskarna var helt fantastiska i år. Kolla bara:

2013 var året då Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skrev färdigt Nyckeln, det fenomenalt värdiga avslutet på Engelsfors-trilogin. Det var också året då Anders Fager blev min nya husgud efter Jag såg henne idag i receptionen, och jag läste böcker av Hannele Mikaela TaivassaloKarin Tidbeck och Pontus Joakim Olofsson och bara svimmade av lycka över hur bra allting var. Heja Sverige!

bäst svenskt

Roligaste boken
Ännu en svensk bok — En man som heter Ove, givetvis. Vi lyssnade på ljudboken under en långresa, mamma, jag och tonåriga lillebror, och vi skrattade så att vi grät (ibland grät vi för att den var sorglig också), och nu har vi massvis med interna skämt som vi går runt och slänger oss med. Fantastiskt bra bok av Fredrik Backman, klart värd hypen!

Tråkigaste boken
Stephen Kings
gamla skräckklassiker It, där han berättar exakt (!) samma berättelse två gånger på raken. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på Det.

Årets besvikelse
Jag hade hört att Sebastian Fitzek var så bra — Tysklands mest hyllade thrillerförfattare! — men för mig floppade han totalt. Visst skriver han bra, men efter att ha läst både Psykbrytaren och Die Therapie börjar jag ana ett jobbigt mönster, för han pajade båda böckerna på precis samma sätt — med dåliga slut som diskrediterar resten av boken.

Årets två bästa böcker
Nej, det går inte att välja. Så förtjust som jag blev i Red Seas Under Red Skies av Scott Lynch har jag inte blivit i en fantasybok sen jag var typ tolv. Grymmaste feel good-känslan under samtliga 628 sidor, och jag blev hopplöst förälskad i allt och alla. Men Nyckeln var också en riktig toppenbok, efterlängtad som den var. Jag låg uppe till tio i sju en morgon för att läsa ut den, no regrets.

En oväntad favorit
På semestern hittade jag Paul Bokowskis novellsamling Hauptsache nichts mit Menschen i en bokhylla med kvarlämnade böcker, läste och älskade.

Bästa nya bokbloggen
I år, som alla år, har jag börjat läsa några nya bokbloggar. Mina två favoriter bland dessa är utan tvekan Fantastisk Fiktion, en bloggare med superb smak som recenserar så bra att jag blir grön av avund (speciellt när böckerna är dåliga, hähä) och Smutstiteln, bokbloggen med legogubbar, tyska torsdagar (eller försök till dem, i alla fall) och det oslagbart bästa namnet + slogan på en bokblogg någonsin. Tack för i år!

Förra årets nyårslöfte
”Lyssna på massor av ljudböcker när jag simmar med min nya, vattentäta mp3-spelare!”

Utvärdering: Eftersom jag sa upp mitt gymkort redan i januari (…) gick det väl sådär med den tanken. Däremot har jag faktiskt satsat en del på ljudböcker i alla fall och har lyssnat i både skidspåret och i bilen, såväl som på diverse promenader. Sju stycken hann jag med, vilket är en klar förbättring från tidigare års 1, 0, 2 och 2 (varav tre var jobbrelaterade *host*).

Litterärt nyårslöfte inför 2014

  • Blogga bättre! I år har bokbloggandet fått släpa efter och jag har en hel bunt orecenserade bokstackare som förtjänar uppmärksamhet. I löftet ingår att jag ska ägna januari åt att komma ikapp med recensioner på böcker som känns viktiga, och sedan se till att inte hamna efter igen. Känner mig pepp!

GOTT NYTT ÅR!

Annonser

ITIt
av Stephen King

Det är sent 50-tal och i den lilla staden Derry händer hemska saker. Nya barn och ungdomar hittas hela tiden brutalt mördade.

Samtidigt blir sju elvaåringar vänner. De upptäcker att de alla har sett oförklarliga, övernaturliga saker. När de börjar gräva i stadens historia får de veta att liknande seriemord har skett tidigare. Ganska exakt vart 27:e år, faktiskt.

Men barnen växer upp och alla flyttar från Derry. Alla utom en, som stannar ensam kvar och vakar. De andra har lovat att komma tillbaka om morden börjar igen.

27 år senare ringer han sex samtal…

Låter handlingen intressant? Det är den inte. Faktum är att It mycket väl kan vara den mest kräkframkallande tråkiga och tidsödande bok jag läst. Som skräckbok är den oftare fånig än läskig, till brädden fylld av skrattretande monster (en gigantisk fågel?) som är svåra att ta på allvar.

Men ännu svårare att ta på allvar är karaktärerna själva, som är minst sagt klichéartade. Och nej, det gör inte saken bättre att de är medvetna klichéer; jag ser ingen som helst anledning att läsa om Den Bortklemade Mammagrisen, Fettot Som I Vuxen Ålder Blir Smal Och Snygg eller The Token Woman som 1: blir slagen av sin pappa, 2: är med i en kärlekstriangel i kompisgruppen, 3: blir ihop med en man som misshandlar henne, 4: väljer rätt kille på slutet, halleluja!

Men det största problemet är att berättelsen är f r u k t a n s v ä r t repetitiv.

Boken är alltså över tusen sidor lång. Första halvan handlar om en sak. Andra halvan handlar om SAMMA SAK EN GÅNG TILL, fast nu med vuxna karaktärer.

Nej allvarligt, jag skämtar inte ens.

Jag gav upp efter omkring 600 sidor och såg filmen i stället. Samma cirkelgång där, förstås, men den var åtminstone bara tre timmar lång och inte… nä usch, jag vill inte tänka på hur mycket tid jag har slösat bort på det här.

Undvik!

(För ett lite mer blandat omdöme, besök Boksidan.net. Under länken finns flera kortrecensioner av boken, med såväl högsta som lägsta betyg. Rolig läsning, faktiskt. …Roligare än boken, i alla fall!)

It
Utgiven av Signet 1981
Betyg: 1/5

Så här börjar boken: The terror, which would not end for another twenty-eight years — if it ever did end — began, so far as I know or can tell, with a boat made from a sheet of newspaper floating down a gutter swollen with rain.

CUJO
av Stephen King

Hunden Cujo är en älskvärd sankt bernhard av mysigaste Båtsmankvalitet, precis en sån hund man vill ha. Det vill säga, ända tills han blir biten av en rabiessmittad fladdermus.

Han bor ute på landet med familjen Cambers. Pappan i familjen är bilmekaniker och, kort sagt, ett riktigt rövhål. Moderns växande insikt om att sonen en dag kommer att vända henne ryggen och ikläda sig den mansroll fadern lärt honom är riktigt hjärtskärande att läsa om. Men hon ser sin chans att rädda sonens framtid när hon vinner på lotto — nu kan de hälsa på hennes syster och visa sonen att det finns andra vägar i livet. I uppståndelsen tänker ingen på Cujo.

Samtidigt är det krisläge i familjen Trenton. Donna har under flera år vantrivts i byn och i den hemmafruroll hon tvingats in i. Hennes man upptäcker att hon tagit sig en älskare, men samtidigt håller hans egen karriär på att kollapsa och han måste resa till New York för att styra upp allt. Tyvärr inser ingen av dem att deras allvarligaste problem i själva verket är Donnas skruttiga gamla Ford som måste på lagning.

Det är så, genom en lång serie ödesdigra sammanträffanden, det kommer sig att Donna och hennes fyraåriga son till slut hamnar på uppfarten till familjen Cambers tomma hus, instängda i en bil som precis stendött under den värsta värmeböljan i mannaminne, med en mycket rabiessmittad Cujo utanför.

”Cujo” är väl närmast ett vedertaget uttryck för ”läskig hund” och de allra flesta känner till boken (eller filmen) och vad den går ut på. Vad jag inte väntade mig var all omkringhistoria som leder fram till att Donna och sonen blir fast med Cujo. King lägger mycket tid på karaktärerna och det lönar sig — jag brydde mig verkligen om hur det skulle gå för alla inblandade.

Speciellt Donna Trenton fastnade hos mig, och hennes vanmakt över en livssituation hon aldrig hade valt om det bara varit upp till henne. Själv är jag i en del av livet där jag kan relatera mycket starkt till de känslorna. Jag har, till skillnad från Donna, ännu inte slagit mig ner på ett bestämt ställe och är på så sätt fri, men tiden närmar sig då jag borde fatta ett beslut… och därmed kommer skräcken för att bli låst. Det är en reell skräck har jag börjat inse, och en skräck som King lyckas sätta ord på så bra att jag kallsvettas lite.

(Men nej, jag tänker fortfarande inte förlåta dig för att du avslöjade slutet på Cujo för mig i Solhunden, du din niding till författare.)

Eftersom boken har filmatiserats kunde jag inte låta bli att se filmen också, men tyvärr bara för att konstatera att den missar precis alla poänger med relationsdramat, som känns som en ren transportsträcka. Dessutom har de totalslaktat slutet. Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin sett en film som förlorat så mycket och ändå tillfört så lite.

Cujo
Utgiven av Signet 1982
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Once upon a time, not so long ago, a monster came to the small town of Castle Rock, Maine.

Alla vet att Hollywood tar sig friheter med böckerna de filmatiserar.
Här är tre av mina favoriter bland deras karaktärtolkningar:

 

VIC TRENTON
(Stephen Kings ”Cujo”)

Rätt mesig kille med glasögon och muskelfattig, blek överkropp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ROBERT NEVILLE
(Mathesons ”I Am Legend”)

Vit man med en smal, bred mun och klarblå ögon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ARYA
(Paolinis ”Eragon”)

Svarthårig alv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

GERALD’S GAME
av Stephen King

Titelns Gerald dör snöpligt redan i första kapitlet. Efter sig lämnar han sin fru Jessie. Handklovad till sängen i deras sommarstuga. I oktober.

Paniken slår snart sina klor i Jessie, för hon inser ju att hon inte kan ta sig loss. Rösterna höjs i hennes huvud — olika delar av henne som vill hantera situationen på olika sätt. Det enda rösterna verkar överens om är att hon måste minnas en dag ur sitt förflutna, en dag hon på inga villkor vill minnas…

Boken är en riktig bladvändare hur ska det gå för Jessie? Däremot hade den tjänat på hårdare redigering, för spänningen är ojämn och en del drömscenarion riktigt skriker ”skumläs oss!” Slutet viks dessutom åt ett onödigt sidospår som inte bara är oändligt långdraget, utan också inkräktar på själva poängen med huvudberättelsen. Annars är det en bra bok, om än inte så smidig.

En komisk detalj med just min utgåva är att boken är jättesnygg. Ja, alltså, på insidan. Den inleds med en stämningsfull avbildning av sommarstugan med omnejd, och i början av varje kapitel finns en liten bild i samma stil.

Stämningen mellan pärmarna (klicka för större bild)

Det är så lite, men det gör så mycket — att någon uppenbarligen tänkt till med layouten. På insidan, som sagt. Omslaget måste sedan ha lämnats till praktikanten, för det är väl mer av stilen ”döm inte en bok efter omslaget”.

Gerald’s Game
Utgiven av Viking 1992
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Jessie could hear the back door banging lightly, randomly, in the October breeze blowing around the house.

Jag har fått en utmaning av min eminenta (jäpp, det är Eurovisiontider nu och då får man använda det ordet fritt, har jag hört) bokbloggarkollega Linda Steen — elva bokfrågor att besvara. Let’s go!

1. Favoritgenre?
Apokalyps och elände och otrevlig jävla skit. Tänk American Psycho, tänk The Road, tänk Stephen Kings mer obehagliga skapelser. Ju sämre jag mår när jag läser, desto bättre mår jag — och om kärlek eller lyckliga slut nästlar sig in har jag en tendens att bli upprörd (jag ville att Harry Potter skulle DÖ). Nu är väl inte ”elände” en genre i sin egen rätt, men det är vad jag ofta söker i de genrer jag brukar läsa. Favvogenre? Jag vet inte. Vanligtvis skulle jag säga fantasy, men jag är lite GoT-bakis för tillfället. Ska försöka hitta tillbaka till skräckgenren i stället, samt läsa mer science fiction. Tips?

2. Brukar du känna att du måste försvara ditt läsande?
Nope. De enda som någonsin ifrågasatt min smak är min mamma och min sambo, och de får gnälla på bäst de vill utan att jag bryr mig, hehe. Mamma klagar för att hon gillar lyckliga slut och sambon för att han tycker att fantasy är lite töntigt (samtidigt som han spelar fantasyrollspel och läser rollspelsbaserade romaner med seriöst lökiga omslag, hahaha!). Och just det, mormor också, som tycker att läsning gör folk asociala. Vilket förstås inte är sant; man är väl asocial sedan innan!

3. Bästa svenska bok i år?
Oj. Jag har noll koll. Pass.

4. Unga Vuxna-böcker – vad tycker du om dem?
Generellt gillar jag ungdomsböcker. De kan vara riktiga sträckläsare på ett sätt vuxenböcker sällan är. Kanske är YA-böcker för tillrättalagda ibland, kanske är de lite förutsägbara — men en riktigt bra YA-bok är en riktigt bra vuxenbok, punkt. Eller nästan punkt. YA-genren lider nämligen av en åkomma jag personligen har mycket svårt för: kärleksdrama. Det är som om de bara måste klämma in töntiga små kärlekshistorier i varenda ungdomsbok. Och jag struntar väl i om Bella väljer Edward eller Jacob, om Katniss väljer Peeta eller Cale, om Mary från De vassa tändernas skog väljer, öh, kille A eller kille B. Herregud, ligg med båda, see if I care.

5. Nämn tre nya författare som du vill hylla!
Ojdå, nu har jag visst noll koll igen. Jag är liksom inte så bra på det här med ”nytt”. Men Anders Fager måste väl fortfarande räknas? Han mer eller mindre golvade mig med Svenska kulter 2009, och novellsamlingen var länge mitt stående boktips till folk. Och räknas Fager så räknas Ali Shaw — han som också debuterade 2009 med vemodiga Flickan med glasfötter. Ja, och så Mats Strandberg + Sara Bergmark Elfgren så klart, som debuterade tillsammans förra året med Cirkeln. Se där, nu blev det fyra hyllade författare, fastän jag inte kunde någon, trodde jag.

6. Hur ska vi se till att biblioteken inte alltid ska känna sig hotade?
Låna en massa böcker? Shit, jag borde inte ens få uttala mig i frågan; jag är bibliotekens sämsta kund. Jag har inte lånat en enda bok sedan jag flyttade hemifrån och fick egna bokhyllor att fylla, och då ligger ändå min arbetsplats precis bredvid stadsbiblioteket. Det är inte bibliotekens fel (de är fantastiska). Det är Adlibris fel. Och vår i-landsstatus. Vem bestämde egentligen att vi ska ha så mycket pengar att vi gärna betalar för det vi kan få gratis? Bränn Adlibris alla lager och försätt Svensson i ekonomisk kris så löser sig nog det hela.

7. Den ideala läsmiljön för dig?
Sängen. Och då menar jag inte sängen vi sover i, utan sängen vi har som stand in-soffa i vardagsrummet. Sååå bra! Perfekt ljussättning, en miljon kuddar i olika storlekar och oändliga möjligheter att sitta/ligga i vilken ställning man vill. Att köpa soffa ligger knappast högt upp på min prioriteringslista nu.

8. Ljudbok eller e-bok, vilket föredrar du och varför?
Ljudböcker. Främst för att jag inte riktigt fattar poängen med e-böcker — de är ju som vanliga böcker, fast på en skärm. (Obs! Enligt ledande forskning är det här en indikation på att jag är en lågutbildad tant. Välutbildade unga män älskar e-böcker.) Ljudboken är något helt annat än en bok, ett mellanting av bok och film, och det gillar jag. Dessutom lämpar de sig ypperligt för långa bilfärder. Tyvärr är jag ganska dålig på att lyssna på ljudböcker. När Ajvide Lindqvist släppte Tjärven som ljudbok köpte jag den samma dag som den kom, men nu har det gått ett år och jag har fortfarande inte lyssnat på den. Slutsats: Jag behöver en bil.

9. Vilka böcker tipsar du om till tioåringar?
Om tioåringen är lik mig borde hon genast plocka upp De trennes bok och resten av Prydainsviten, allt annat vore brottsligt försumbart (beskrivning: spännande barnfantasy som dessutom finns som tecknad film). Annars råkar jag veta att alla barn älskar Roald Dahls Häxorna och hans mer tokroliga bok Matilda. Harry Potter känns kanske som ett lite väl uppenbart tips? Hur som helst är det en kritisk ålder — är man förälder till en tioåring gäller det att indoktrinera stenhårt! Tar man inte sin uppfostrande roll på allvar kan det hända att barnet börjar läsa deckare eller Harlequinromaner, och då står man där sen. Med skammen.

10. Vilka böcker skulle du tipsa mig om:)?
Kom ihåg Linda att när du vill ha…
något mystiskt och vackert: Flickan med glasfötter.
rolig myspysfantasy: Stjärnstoft + tillhörande film.
nihilistisk fantasy: The Magicians.
stereotyp hack’n’slashfantasy, fast bra: The Blade Itself.
något asdeprimerande men skitbra: The Road.
en läsupplevelse som får dig att må fysiskt illa: American Psycho.
machomilitäramerikanism och zombier: Day by Day Armageddon + uppföljare.
en novellsamling om tentakelmonster: Svenska kulter.
… så finns samtliga böcker till utlåning hemma hos mig :)

11. Årets positiva överraskning i bokväg?
Så långt i år är jag snarare negativt överraskad. Första halvan av 2012:s bokskörd har, för min del, mest bara varit halvtråkig. Kanske är det ett straff för att jag läste så bra böcker förra året.

Dags för ett uppsamlingsheat för böcker och noveller som halkat efter.
Go, go, go!

When Science Fiction Clichés Go Bad av Jennifer Pelland är en samling av tre sf-inspirerade noveller som går att hitta här. Den första, The Breeding Pair, är grymt underhållande. Där får vi träffa ett gäng utomjordingar med asexuell reproduktion som är nyfikna på hur vi människor reproducerar — men på grund av bristande förundersökningar har de valt helt fel människor för sitt experiment.
Minnesvärt citat: ”The aliens have porn!”

Härom året lyssnade jag på Katarina Mazettis Familjegraven som ljudbok, och ända sedan dess har jag varit sugen på att läsa Grabben i graven bredvid (som är boken innan). Den visade sig vara en fin mix av vardag och humor, men med en alldeles för stor dos av nykärt puttenuttgull för min smak. Precis som med Familjegraven tror jag att Grabben… har mycket att tjäna på ljudboksformatet.
Minnesvärt citat: ”Mig får ni se upp med! En förgrämd, ensamstående kvinna med klart avvikande känsloliv. Vem vet vad jag tar mig till nästa fullmåne? Ni har väl läst Stephen King?”

Viskningar på dagis av Jonas Lejon går att hitta på Skräckvåg och är en novell som lyckas vara obehaglig på mer än ett plan. Trond ogillar sitt jobb på dagis, men det hela vägs upp av Silja, ett smått underligt barn som Trond har utvecklat en stark fascination för. Berättelsen är lite opolerad men grundidén är toppenbra.
Minnesvärt citat: ”Det var bara inte den titeln han hade väntat sig vid nitton års ålder. Dagisfröken.”

Weaveworld var mitt första möte med Clive Barker, men utöver de första få kapitlen (som var lysande!) blev jag aldrig speciellt imponerad av boken. Jag har liksom lite svårt för författare som beskriver saker som ”obeskrivbara”. I Weaveworld är allting obeskrivbart, från hur outsägligt vacker världen är till hur outsägligt ond ondskan är. Och sen ska Barker lik förbannat beskriva det hela, och målar upp en rätt standardiserad fantasyvärld fylld av träd, fält och blå människor som käkar päron. Nu är jag hård. Om jag ville skulle jag kunna nämna hundra grejer jag tyckte om med Weaveworld. Men jag ids fan int; boken är minst fyra hundra sidor för lång.
Minnesvärt citat: ”Nothing ever begins.”

Och så Cthulhu Tales #2, som helt enkelt får sägas vara som ettan. Föga imponerande, med andra ord.

CIRKELN
av Mats Strandberg och
Sara Bergmark Elfgren

Tanke 1: Aww… Skolmiljö, så mysigt…
Tanke 2: Aargh! Skolmiljö, så obehagligt!

Så gick mina tankar under det inledande kapitlet i Cirkeln, och på sätt och vis sammanfattar det också mina tankar om boken i stort.

För mig som vuxen läsare är Cirkeln en nostalgimysig återvändo till allt det jag gillar med bra ungdomslitteratur. Bara en så enkel sak som att huvudpersonernas närmaste familj inte inbegriper äkta makar och barn, utan föräldrar och syskon, gör att jag drar en djup suck av lättat igenkännande och genast förälskar mig i dem allihop. Sedan sträckläser jag på sanna tonårsmanér ut hela boken på en natt.

Handlingen kretsar kring sex nyblivna gymnasietjejer i en liten bruksort i Sverige. De kommer alla från olika bakgrunder och har näst intill ingenting gemensamt, men tyr sig motvilligt till varandra när de upptäcker att de fått superkrafter och att jordens undergång står för dörren (dun dun DUN). Sammanfattat på det sättet låter det kanske lite banalt, men i praktiken är konceptet lika oemotståndligt som i Buffy, Harry Potter eller annan valfri berättelse om en hjälte som räddar världen från ondska under håltimmar och raster.

Samtidigt skyggar författarna inte från obehagliga frågeställningar. De problematiserar självskadebeteenden och familjegräl, och låter en elevs blyga förälskelse i favoritläraren på skolan bli besvarad… Men det som stannar längst hos mig är Anna-Karin; mobboffret som plötsligt får förmågan att styra hur andra tycker och tänker. Lite som Carrie, fast i en helt annan tolkning.

Det enda jag inte riktigt gillar är den där antydda apokalypsen, eftersom det känns lite ogreppbart vad det hela egentligen går ut på. Antagligen löser sig det problemet i del två och tre i serien, men just i Cirkeln är det lätt att uppleva ”Det Stora Onda” som ett störningsmoment som tar fokus från det man egentligen vill läsa om. Det vill säga tjejerna. De visar sig vara en riktigt intressant samling individer och att se hur de väljer att hantera sina nya förmågor är en nagelbitare i sig.

Del två nu tack?

Cirkeln
Utgiven av Rabén & Sjögren 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Hon väntar på svar men Elias vet inte vad han ska säga. Det finns inget som skulle göra henne nöjd. I stället stirrar han på sina händer. De är så bleka att varje blodåder syns i det skarpa lysrörsljuset.

 Originaltitel: Four Past Midnight
 Svensk titel: Mardrömmar
Författare: Stephen King

Nä nu har det blivit lite väl många fantasytegelstenar på senaste tiden, så vad sägs om lite Stephen King?

Four Past Midnight är enligt bokens baksida en samling av fyra kortromaner. Lögn, förbannade lögn! säger jag, eftersom samtliga berättelser ligger på 200-300 sidor plus. Så i själva verket rör det sig alltså om en, äh, romansamling. (Att fyra romaner som skulle kunnat publiceras fristående trängts ihop i samma bok får väl ses som ett bevis på att King är lite för produktiv för sitt eget bästa.)

Det gemensamma temat i samlingen är tänkt att vara tid och hur tidens gång och snedsteg påverkar oss. Utöver det tycker jag mig också kunna skönja ett outtalat galenskapstema, eftersom åtminstone en person i varje roman tror sig vara på väg att bli galen.

Överlag är det en bra samling med ett varierat utbud. För varje ny berättelse bevisar King att han är en jävel på att dra igång en bra story – du klarar dig inte ifrån rysningar i en enda av dem. Dessvärre vittnar några av berättelserna även om att han kan vara rätt dålig på att avsluta dem. Och det finns nog ingenting som förbrukar min goodwill så snabbt som en bra berättelse med ett dåligt slut.

The Langoliers (Langoljärerna) 3/5

Brian Eagle nås oväntat av beskedet om sin exhustrus död och kastar sig på nattflyget mellan Los Angeles och Boston. På vägen händer något mystiskt och när Brian vaknar, fortfarande på planet, finns det bara elva passagerare kvar. När planet sedan landar möts de av en tyst, grå värld.

Langoljärerna rör sig långsamt men obevekligt framåt. Den övernaturliga, Bermuda-liknande situationen är utsökt rysansvärd. Även om karaktärerna tyvärr måste sägas vara ganska platta och könsstereotypiska bryr man sig om dem in i det sista. Berättelsen finns filmatiserad.

Secret Window, Secret Garden (Hemligt fönster, hemlig trädgård) 3/5

En dag stegar en ilsken bonde från Mississippi fram till författaren Morton Rainey och anklagar honom för plagiat. Morton tar först det hela med jämnmod – han vet att han inte har plagierat något. Snart börjar däremot otrevliga saker att hända och han får god anledning att lyssna på sin utpressares krav.

Secret Window, Secret Garden utvecklas snabbt till en otäck psykologisk thriller. Fokusen på huvudpersonens författarskap fungerar extra bra eftersom plagiat är något King själv blivit anklagad för. Och nog tyckte jag att också den här berättelsen verkade misstänkt välbekant… Sedan insåg jag att jag sett filmen som baserats på boken; en Johnny Depp-film vid namn Secret Window. Filmen och romanen är väldigt lika varandra, med skillnaden att romanen lyckas vara bra mycket obehagligare. I slutet avviker de däremot ifrån varandra till förmån för filmen. Medan filmen visar slutet gör King det stora misstaget att beskriva, diskutera och berätta om det i en långdragen epilog. Utan den hade Secret Window, Secret Garden fått en fyra i betyg.

The Library Policeman (Bibliotekspolisen) 1/5

Bibliotekspolisen är samlingens svagaste roman. Den börjar bra med ett stämningsfullt besök på ett synnerligen otrevligt bibliotek, men blir sedan alldeles, alldeles för lång och jag märker att jag skumläser mig igenom den. I slutändan är handlingen (”en man glömmer lämna tillbaka sin biblioteksbok och får bibliotekspolisen efter sig”) ungefär lika töntig som den låter.

The Sun Dog (Solhunden) 2/5

När Kevin Delevan fyller femton år får han en polaroidkamera. Genast upptäcker han ett fel med den – kameran tar samma bild, om och om igen, och han har aldrig sett motivet förut. Fast snart börjar han lägga märket till små, små skillnader mellan bilderna och sakta ändras motivet…

I teorin låter Solhunden som en riktigt obehaglig berättelse. I praktiken når den däremot aldrig riktigt fram, utan känns mer och mer som en otillräcklig skräckis för barn.

En riktigt irriterande grej med Solhunden är att – VARNING!King spoilar stora delar av sin mer kända roman Cujo. Och det är fan inte okej.

Titel: Carrie
Författare: Stephen King
Betyg: 2/5

Stephen Kings debutroman är inget att hänga i julgranen precis. Tanken är god (en mobbad och känslomässigt störd flicka upptäcker att hon har psykiska krafter), men boken är skriven på ett pajigt sätt som gör hela händelseförloppet… ospännade.

Man förstår precis vad som ska hända långt i förväg och det går inte att bry sig om någon av karaktärerna.

King har skrivit många bättre böcker.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser