You are currently browsing the tag archive for the ‘terry pratchett’ tag.

Titel: Nation
Författare: Terry Pratchett
Betyg: 3/5

 

Högen med halvhjärtat påbörjade böcker förökade sig förrädiskt på mitt nattduksbord. Bara tanken på att läsa någon av dem fick mig att slösurfa en halvtimme extra på internet i ren protest.

Och så hittade jag Nation. Boken som visade sig vara precis vad jag behövde för att ta mig ur en monumental lässvacka. Så lätt, så lätt att plöja igenom, rena motsatsen till tung litteratur. Trots att den handlar om död.

Nation börjar med en tsunami. En gigantisk flodvåg som rasar förbi ett lapptäcke av små öar och krossar allt i sin väg. Framför allt krossar den pojken Maus by och alla som bor där. Själv överlever Mau eftersom han är på en annan ö. Han är där för att bevisa att han kan klara sig själv – ett måste om han vill kunna kalla sig för man. Men när han återvänder hem finns det ingen kvar som kan slutföra manlighetsriten och Mau ställs ansikte mot ansikte med tanken på att klara sig själv för alltid.

Som tur är behöver han inte vara ensam länge. Ett skepp (”some kind of giant canoe”) har nämligen kraschat på ön. Skeppets enda överlevande är den brittisk adelsflickan Daphne. Mycket trevande försöker de att göra sig förstådda av varandra. Innan jag läste boken trodde jag att det var detta som den skulle handla om – ung pojke och flicka växer upp tillsammans på en ö. Men snart börjar andra överlevande att droppa in från de kringliggande öarna. De är alla hungriga, skadade och har förlorat sina familjer. Trots att Mau och Daphne knappt är mer än barn blir det deras ansvar att hjälpa alla.

Ända sedan tsunamin 2004 har tanken på alla bortspolade infödings-civilisationer fascinerat mig. Kanske kände Pratchett likadant? I vilket fall hamnade tanken i god jord hos mig och bidrog till att jag uppskattade boken som jag gjorde. Pratchetts porträtt av Mau och hur han överlever sin hela världs undergång är mycket starkt.

Den kritik jag har mot boken är att den ibland går i lite väl upptrampade hjulspår (vilket i rättvisans namn antagligen beror på att den är en så kallad barnbok). Det lades till exempel ned överflödigt med tid på att diskutera huruvida gudar finns eller inte. Whatever. Men på det stora hela är Nation en tänkvärd bok och jag kommer nog alltid att bära med mig en liten Mau i mitt hjärta. Det finns en storhet i Nation, som gör den väl värd att minnas.

Humorn då? Jämförd med Pratchetts Skivvärldsböcker är Nation helt klart mer allvarlig och filosofisk. Men nu är Pratchett trots allt en skämtare och det blir en hel del komik även i Nation, även om den är rätt lågmäld. Det uppstår många knasiga situationer och då speciellt i Daphnes tidiga möten med infödingskulturen. Tillåt mig att avsluta med några citat:

”it’s the will of God”, which is grown-up speak for ”because”.

”Someone had to eat the first oyster, you know. Someone looked at half a shell full of snot and was brave.”

”Are the dead rising?” asked Ataba. ”You know, I really hoped nobody was going  to suggest that,” said Daphne.

Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Svensk titel: Goda omen
Författare: Neil Gaiman & Terry Pratchett
Betyg: 3/5

I Good Omens får vi träffa ängeln Aziraphale och demonen Crowley och vara med om deras förtvivlade kamp för att rädda Jorden undan från Apokalypsen. Den bibliska apokalypsen alltså, komplett med Antikrist och Apokalypsens fyra ryttare. Problemet är bara att Aziraphale och Crowley blivit ganska förtjusta i Jorden under de senaste århundradena (även om 1400-talet var något av en besvikelse) och helt enkelt inte står ut med tanken på att tillbringa resten av sina liv i antingen himmel eller helvete. Vad göra?

Boken är skriven 1990, men när har den någonsin varit mer högaktuell än i dag? Mitt bland alla allvarliga, postapokalyptiska skildringar som är så populära nu är Good Omens som en uppfriskande fläkt. Boken är underhållande från den första sidan till den sista – och vad annat ska man förvänta sig när två författare i klass med Gaiman och Pratchett slår sig samman?

Av de två måste jag nog säga att Pratchett är min favorit, även om jag mest läser Gaiman nu för tiden (jag har redan läst det mesta Pratchett skrivit). Därför var jag något förvånad när jag läste efterordet och fick reda på att alla de partier jag uppskattat mest med boken – första halvan, Apokalypsens fyra ryttare – var Gaiman huvudansvarig för, medan Pratchett stod för de partier jag inte gillade speciellt mycket (Agnes Nutter, Adam). Mer cred till Gaiman alltså. Där ser man.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3