You are currently browsing the tag archive for the ‘the name of the wind’ tag.

Böcker lästa:
67 lättlästa böcker
26 romaner
14 noveller/kortromaner
serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 48% av samtliga böcker skrevs av män, 46% av kvinnor och 6% av mer än en författare
  • 57% av alla författare var brittiska, 17% amerikaner, 11,5% svenskar, 7,5% kanadensare, 1,5% tyskar och 1,5% ryssar. Kvarvarande 4% delas mellan en japan, en österrikare, en australienare och en rysk-amerikan

I år har den lättlästa litteraturen fortsatt ta mycket plats, vilket syns i statistiken — nästan alla lättlästa böcker jag har läst skrevs av britter (och av ett jämlikt antal män och kvinnor).

Mycket av det lättlästa var bra, vilket har gjort det så mycket bittrare att det mesta jag läste på fritiden inte alls lyckades imponera. Det blev mest treor i betyg i år, och flera böcker lade jag ifrån mig för att aldrig plocka upp igen. Trist läsår, 2012.

Bäst
Störst intryck gjorde Lord Dunsany och Marlen HaushoferThe Charwoman’s Shadow var fantasy innan fantasy ens fanns och Die Wand väckte många blandade känslor. Jag förälskade mig även i The Name of the Wind, även om jag inte kände mig lika entusiastisk över del två i serien.

charwandwind

Annars var det tyvärr så att jag läste väldigt få bra böcker, och många av de böcker som var bra (Svavelvinter, Kallocain, I Am Legend) lämnade trots allt inte något större avtryck.

Sämst
The Steel Remains
av Richard Morgan råkade jag visst slänga i pappersåtervinningen. Kanske lite taskigt, för den hade nog varit helt okej (eller riktigt bra) om jag inte förläst mig på stereotypisk fantasy för längelängesen. Annars var Asimovs sci fi-deckare Dömd planet rätt trist, och svenska Nene Ormes och hennes Udda verklighet var i alla fall inte min inkörsport till urban fantasy.

Bästa idé
Jag fullkomligen älskar tanken bakom Chris Woodings lättlästa bok Pale. När kommer en vuxenbok på samma tema?

Litterärt nyårslöfte inför 2013

  • Lyssna på massor av ljudböcker när jag simmar med min nya, vattentäta mp3-spelare!

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3