You are currently browsing the tag archive for the ‘the song of ice and fire’ tag.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

 Originaltitel: A Storm of Swords
 Svensk titel: Svärdets makt
Serie: Del 3 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(SPOILERVARNING! Det här inlägget är en recension av del tre i en serie – även om jag så klart undviker spoilers så gott jag kan så kan jag inte lova att texten inte innehåller några.)

A Song of Ice and Fire fortsätter att imponera som serie. Bok ett var riktigt bra, tvåan ännu bättre – och A Storm of Swords är helt fantastiskt bra.

Nu, snart halvvägs genom serien, känns det att snaran börjar dras åt kring Västeros. I öster har Daenerys insett att krig inte kan vinnas utan blodspillan och kastar allt vad etik och moral heter åt helvete i jakten på en armé. Samtidigt attackeras Västeros norra gräns, vars väktare tvingas slåss ensamma för hela kontinentens framtid, i det förtvivlade hoppet om att någon av de självutnämnda kungarna ska hjälpa dem.

Kungarna har förstås annat att tänka på. Härjat av förra bokens inbördeskrig är riket försvagat. Desertörer och banditer gör vägarna osäkra. Folket svälter och skattkistorna gapar tomma. Den tills nyligen välmående kontinenten har reducerats till en stinkande hög av uppsvällda lik och traumatiserade överlevare. Men än intrigerar kungarna, skyddade som de är bakom sina murar. Och eftersom de inte längre har råd att skicka ut sitt folk i regelrätt krig tar de till betydligt lömskare metoder för att förgöra sina fiender… till synes glömska om att trädens löv börjat färgas röda.

Precis som i tidigare böcker berättas kapitlen ur olika personers perspektiv. En del nya, bra berättarröster har tillkommit. Speciellt intressant är en person, vars namn jag inte tänker röja eftersom vi känner karaktären sedan förut. Tidigare i serien har karaktären känts ganska ytlig och blasé och betedde sig illa på ett obegripligt, närmast vanemässigt vis. Nu, i ljus av karaktärens eget perspektiv, framstår dessa handlingar plötsligt som motiverade och karaktären själv som lite mer sympatisk. Ett bra exempel på hur Martin vänder och vrider på historien, tills de vi trodde var hjältar framstår som skurkar och tvärtom.

A Storm of Swords är mörk, mycket mörk, på de bästa av sätt. Man läser med andan i halsen, påjagad av en krypande domedagskänsla, övertygad om att helvetet snart brakar loss. Och om det ligger någon sanning i titeln på nästa bok i serien – A Feast for Crows – är det nog också så.

 

Bokens första mening: The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the scent.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3