You are currently browsing the tag archive for the ‘tolkien’ tag.

SVAVELVINTER
av Erik Granström

Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.

Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…

När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.

Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.

I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.

Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.

Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter

Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.

Annonser

THE CHARWOMAN’S SHADOW
av Lord Dunsany

För hundra år sedan existerade inte fantasy som genre — men det betyder inte att ingen fantasy skrevs. Lord Dunsany är ett namn att lägga på minnet, för han var en flitig författare och en riktig pionjär för den moderna fantastiken. The Charwoman’s Shadow från 1926 är ett av hans senare verk och utspelar sig i ett magiskt, sagolikt Spanien…

Unge Ramon Alonzo blir lärling hos en trollkarl i skogen för att lära sig tillverka guld. Redan första natten blir han uppsökt av trollkarlens städerska (charwoman), som varnar honom för lärdomens pris. Hon berättar hur hon en gång gav trollkarlen sin egen skugga i utbyte mot evigt liv — ett bra byte, kan tyckas för den oinvigde, men ett byte hon fått ångra bittert. Hon ber Ramon Alonzo att på inga villkor gå med på ett sådant pris.

Mycket riktigt vill trollkarlen snart ha Ramon Alonzos skugga, men skrämd av städerskans berättelse frågar han om det inte finns något annat han kan betala med. Trollkarlen ger honom några förslag:

”Your faith, your hope, half your eyesight, some illusion of value: I have many fees, as indeed there are many illusions.”

The Charwoman’s Shadow är en magisk saga med många fallgropar och jag är hela tiden rädd att Ramon Alonzo ska vara för ung för de val han ställs inför. Språket är magiskt vackert. När städerskan håller kärlekstal till sin skugga rycks jag med och tittar för första gången riktigt kärleksfullt på min egen skugga och lever mig in i hur fruktansvärt det måste vara att bli av med den.

Att ha läst åtminstone en bok av Lord Dunsany* får nog sägas tillhöra fantasynördens allmänbildning.

(*Edward John Moreton Drax Plunkett)

The Charwoman’s Shadow
Utgiven av Ballantine Books 1973
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Picture a summer evening sombre and sweet over Spain, the glittering sheen of leaves fading to soberer colours, the sky in the west all soft, and mysterious as low music, and in the east like a frown. Picture the Golden Age past its wonderful zenith, and westering now towards its setting.

 Originaltitel: Эльфийский Клинок
 Svensk titel: Alvklingan
Serie: Del 1 av 3 i Mörkrets ring
Författare: Nick Perumov
Betyg: 1/5

Det är med en suck av lättnad jag nu kan säga att jag är färdig med Alvklingan. Jag har visserligen 100 sidor kvar i boken, men gud så färdig jag är med den.

Vadå, var den tråkig?

Tja…

Rent idé- och språkmässigt är Alvklingan en hit. Jag gillar verkligen att Perumov vågat ta sig an ett så ambitiöst projekt som att skriva en fortsättning på Sagan om Ringen – och att han bevisligen tagit uppdraget på så stort allvar. Här har vi en kille som kan sin Silmarillion!

Språket bär på en ofta poetisk arkaism som passar utmärkt i sammanhanget, samtidigt som dialogerna kan tillåtas vara vänskapligt hurtiga, utan att för den skull förlora tidsandan. Stundvis kan språket vara svårt att smälta eftersom det är så pass speciellt, men överlag njöt jag av både poetiken och utmaningen det bjuder på. Bokens svenska översättare Alan Asaid har gjort ett avundsvärt bra jobb.

Tyvärr är väl storyn sådär.

Fylke-hobbiten Folco (say whaaat?) drömmer om äventyr. En dvärg dyker upp och berättar att ”någonting mystiskt” händer i Morias gruvor och de reser iväg tillsammans. Sen består boken mest av en massa resande ett tag, eftersom Perumov bestämde sig för att gå en fördjupningskurs i Skittrista reseskildringar (7,5 poäng).  Lite fritt återberättat låter det så här: ”Tre dagar förflöt. Vädret var bra och ingenting särskilt hände, fast en blå fågel flög förbi. Det var en blåhake. Sen gick det två dagar till. Dagen efter det, som var en måndag, började det regna frampå eftermiddagen. Folco längtade tillbaka till Fylke lite.” Jo och jag längtar tillbaka till Tolkien lite.

När de efter mer än halva boken till slut når Moria händer det till slut lite grejer. Liite oklart vad exakt. Efter det har lille Folco mage att jämföra sig själv med Frodo & C/O och springer iväg och dödar vargryttare, något jag skrivit om tidigare.

Ett personligt erkännande: Jag avskyr Folco och precis allt han gör. Verkligen avskyr. Aldrig förr har en enda karaktär utsatt mig för så mycket litterärt bullshit. Jag menar, en drömsyn kan jag möjligen svälja, om jag måste. Eller ett tillfälle då huvudpersonen lite ologiskt ”anar sig till” lösningen på ett problem. Men när dessa saker händer upprepade gånger och personen dessutom tycks använda sig av både tankeläsning och telepati, då blir jag rakt förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Folco fick superhörsel genom att – efter en hallucination OCH en drömsyn – dela sitt inre jag i två (nej jag förstår inte heller vad det betyder eller vad det har med bra hörsel att göra.) Att han sedan är bättre med både pilbåge och svärd än tränade yrkessoldater är bara vanlig pajig high fantasy.

Alvklingan är på många sätt en frustrerande bok, men det går inte att undkomma att den har en hel del förtjänster också. Jag kan till exempel tänka mig att folk som gillar allehanda Tolkien-lore kan tilltalas av den sidan av boken. Själv blev jag faktiskt ordentligt starstruck några gånger – som när Perumov så elegant berättar lite om vad som hände med orkerna efter den sista striden. Utan en enda drömsyn till hjälp.

 

Bokens första meningar: Det täta molntäcket skingrades oväntat framemot kvällen. Solens blodröda skiva vilade som på ett fjäderbolster ovan de lätta, luftiga molnen vid horisonten. Blå bergens spetsiga, svarta toppar avtecknade sig skarpt mot det purpurfärgade himlavalvet.

Hah!

Kan inte låta bli att fnissa till lite, när ”hobbiten” avstavas ”hob-biten”.

Eller när dimma beskrivs som ”utspilld, svävande mjölk” eller kvinnor som ”hysteriska kjoltyg”.

150 sidor in i Alvklingan nu.

(Har dessvärre börjat läsa Game of Thrones, Ship of Destiny, Weaveworld, Solaris OCH novellsamling av H.P. Lovecraft nyligen… så det går långsamt.)

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


Titel: Översättarens anmärkningar: Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
Författare: Erik Andersson
Betyg: 5/5

 

Jag har precis påbörjat arbetet med min b-uppsats i svenska, som kommer att handla om ortnamn i skönlitterär översättning. Uppsatsen kommer att bygga kring Tolkiens The Lord of the Rings och de två svenska översättningarna som finns.

Just namnen (på både personer och platser) i bokserien har ju varit ett väldigt kontroversiellt ämne, speciellt nu i och med Erik Anderssons nyöversättning, där han ändrat många av de namn vi  sedan 50 år vant oss vid (Bagger blir Secker, Vattnadal blir Riftedal osv). Som hjälp i mitt uppsatsskrivande använder jag mig av Översättarens anmärkningar, som är Anderssons egen dagbok om hur hans tankar gick från och med att han fick det digra arbetet till och med att det avslutades.

Det här är något av det mest intressanta jag läst, översättarnörd som jag är. Andersson berättar bland annat om hur han fått hjälp av flertalet inbitna tolkienister och de ändlösa detaljdiskussionerna detta ledde till – diskussioner på flera hundra sidor som handlade om till exempel vad diverse hobbitsläkten borde heta.

Men det är inte främst Tolkiens verk Översättarens anmärkningar handlar om, utan översättarens roll i stort. Anderssons tankar om översättarens slitsamma arbete är fascinerande att följa och han skriver med en stor självdistans och humor. Extra roligt blir det när han hyr in Anna från ManPower som hjälp – då blir skillnaden mellan en riktig översättare och medelsvensson ruskigt tydlig.

En annan underhållande passage är när Andersson under täckmantel ger sig in i en diskussion på ett svenskt Tolkienforum, och där får höra att han nog inte riktigt förstår enligt vilka principer Erik Andersson arbetar.

För alla som är intresserade av antingen Ring-trilogin eller översättning (eller båda) rekommenderar jag varmt den här fina lilla boken. Översättare är vanligtvis osynliga. Det är spännande med en som tar plats.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser