You are currently browsing the tag archive for the ‘typ’ tag.

Jag älskar ord.

För min del får det gärna finnas hur många av dem som helst. Fula ord också. Och ord jag inte tycker om (som snask, läcker och pattar).

Alla som skriver regelbundet vet att man rätt som det är kan hitta användning även för ord man aldrig trodde att man skulle använda. Synonymer smakar valfrihet, helt enkelt, och valfrihet hör inte enbart Östersjön till. Kanske är det därför jag alltid blir så förvånad när nya ord möts av ilska. Som nu när hen-debatten rasar. Okej, så vi får ett nytt ord. I en stängd ordklass dessutom, helt galet, jag vet. Men vi blir ju inte av med något ord.

(Förresten, vore det inte fint om vi efter hen-debatten uppmärksammade den där berömda elefanten i vardagsrummet, och i stället började ignorera monsterhunden?)

Jag har en språkvetarkollega som blir tokig om man säger dataspel. ”Det heter datooorrrrspel, din jävla rövtrasa!” ryter hon. Min morfar för ett personligt krig mot ordet typ (i betydelsen ”ungefär”), brorsan kräks på slangordet guss och själv får jag bannemig utslag när folk säger ”orcher” i stället för ”orker”. (… Men STAVAS orcher, det ska det!)

Jodå, språk är känsliga grejer.

Det jag egentligen vill komma fram till är ett intressant ord jag stötte på när jag korrläste en av mina texter på jobbet i dag. Ordet såg först ganska oskyldigt ut, men i slutändan innebar det åtminstone en halvtimmes internetforskning för min del.

Förstubro.

Så stod det i min text. ”Men”, kom då den ödesdigra frågan, ”skriver man inte farstubro?

Sen var karusellen igång. Nånstans stod det att ändelsen -bro var en norrländsk raritet som ingen söder om Gävle begriper sig på. Man skulle skriva farstutrapp i stället. Eller förstutrapp, förstås. Eller kanske förstutrappa eller farstutrappa, nu när jag tänker efter. Och hur var det nu igen med förstu- eller farstukvisten? Var ligger den i förhållande till farstun? Eller förstun, som man också kan skriva, eftersom ordet är en förkortning av förstuga. Och slänger man upp ordentliga väggar kring förstugan och monterar dit en dörr blir den en svale i stället, så nu vet du det.

Så här ser en ”farstutrappa” ut.

Google brukar kunna vara upplysande i den här typen av situationer, så jag begav mig dit. Googlade förstubro. Fick frågan om jag kanhända menade farstubro? ”Aha!” tänkte jag och googlade raskt farstubro. Och fick inte ens hälften så många träffar som för förstubro.

Efter många om och men stod jag där med facit i hand. Förstubro ÄR den vanligaste formen, med god marginal. Men när det skrivs ensamt har förstu inte en chans mot farstu. Så underbart ologiskt är trots allt språket.

WordPress är för övrigt och som vanligt inte alls till någon hjälp — stavningskontrollen godkänner inget av orden!

Inte ens ”WordPress”.

RAINBOWS END
av Vernor Vinge

Ibland är det bara så uppenbart att ens morföräldrar tillhör en annan generation.

En internetvägrande generation som betalar sina räkningar på banken. Som tycker att Våra värsta år är höjden av komedi och Christer Sjögren det bästa som hänt musiken. Som anser att ”zigenare” är ett av landets största problem — tillsammans med ordet ”typ” i betydelsen ”ungefär”.

Inte kan man klandra dem heller, för det är trots allt lätt att bli daterad. (Visste ni till exempel att våra hjärnor bli språkligt konservativa redan när vi passerar 30-strecket?)

Rainbows End ger en inblick i hur det skulle kunna kännas att vara 80-plussare på 2040-talet, och i det avseendet är det en excellent bok. Robert föddes under vårt 60-tal och är i processen att tillfriskna från Alzheimers. Likt många andra av världens numera pigga åldringar tvingas han återvända till skolbänken och omskolas för att bli användbar i arbetslivet igen. Under tiden bor han hos sin sons familj, inklusive den 13-åriga sondottern som förstås har koll på läget.

Rainbows End är namnet på ett ålderdomshem i boken. När Robert kort reflekterar över namnet avslöjar han en hel del om hur han känner, både inför sin nya ”chans” i livet och det ändå oundvikliga slutet:

He’d never been able to decide if that spelling was the work of an everyday illiterate or someone who really understood the place.

Vinge målar upp en mycket trovärdig framtid. Han skrev Rainbows End för bara sex år sedan, 2006, men sedan dess har vi helt klart kommit långt på vägen mot hans förutspådda teknikframsteg. Den smarta telefonen, till exempel, är ett jättesteg mot de virtuella världar Vinge beskriver. Samma sak gäller politiken. Det är inte utan viss nervositet man läser om en framtid då massförstörelsevapen är så lätta att införskaffa att  minsta ligistgrupp kan hota med dem — inte när man samtidigt kan följa turerna kring Iran och deras potentiella atomvapenprogram på nyheterna.

Styrkan med boken är helt klart Vinges förmåga att skildra en trovärdig framtid — såväl tekniskt och politiskt som personligt.

En stor svaghet med boken är att författaren tycks tappa bort huvudstoryn någonstans på vägen. För boken handlar (egentligen) inte först och främst om Robert, utan om en världsomspännande konspiration, tankekontroll och annat science fiction-gottigt. Allt det begravs i lager på lager av annat — poesi, biblioteksböcker, tonårig kärlek, virtuella världar, längtan, längtan, längtan.

Huvudstoryn återhämtar sig lite framåt slutet, men sedan måste Vinge ha ledsnat igen, för han överger det hela och ägnar resterande sidor åt att berätta hur det gick för Robert och hans familj i stället. Det känns, minst sagt, lite futtigt.

Nyss stod hela världen på spel. Nu är boken slut och — trumvirveeel — vi får veta vem sondottern kanske är kär i.

Antiklimax? Jawohl.

Rainbows End
Utgiven av Tor Books 2006
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: The first bit of dumb luck came disguised as a public embarassment for the European Center of Defense Against Disease.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3