You are currently browsing the tag archive for the ‘westeros’ tag.

 Originaltitel: A Feast for Crows
 Svensk titel: –
Serie: Del 4 av 7 i The Song of Ice and Fire
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 3/5

(SPOILERVARNING!, så klart, eftersom det här är del fyra i en serie.)

Med A Feast for Crows händer det till slut. A Song of Ice and Fire får en (flämt!) mellanbok. En bok som inte riktigt klarar av att leva upp till de tidigare böckerna i serien, eller till förväntningarna på de böcker som komma skall. En bok fångad i stormens öga, om man så vill.

Anledningen till att det blev så är mycket enkel – boken blev för lång och någon form av uppdelning krävdes. Martin berättar i efterordet hur han efter mycket eftertanke valde att låta boken kretsa kring några utvalda karaktärer, medan han sparade resten till nästa bok. Borta är alla händelser i norr och öster – A Feast for Crows riktar sin blick nästan uteslutande mot Västeros.

Däri ligger problemet. Utan de nordliga och ostliga delarna lyser bokseriens hela huvudintrig med sin frånvaro. Sidorna fylls i stället med politik; intrigerande drottningar, torra rådslag, ändlösa diskussioner om vem som har rätt till makten. Man kan fråga sig om inte Martin just ägnat två böcker à 1000 sidor styck åt att ingjuta i läsaren just hur onödigt detta maktspel är. Man kan fråga sig varför han plötsligt tycker att vi ska bry oss om det.

I jämförelse med tidigare böcker är A Feast for Crows något av en besvikelse, vilket däremot inte betyder att boken saknar intressanta inslag. Vi får bland annat följa en gammal välbekant karaktär som med stora, paranoida kliv närmar sig galenskapen och tar många… låt oss säga ”mindre genomtänkta” beslut. En annan karaktär leder oss rakt i armarna på en klipphängare (som jag här återger i vittext: Catelyn, the gods-be-damned zombie queen!) som tidigare bara antytts och som jag tror kan bli riktigt intressant i kommande böcker.

A Feast of Crows må vara en transportsträcka, men det är en lovande sådan. Det enda som egentligen oroar mig är det faktum att den löper parallellt i tiden med nästa bok, A Dance with Dragons, vilket gör att vi redan vet att ingenting världsomvälvande kommer hända i den boken heller.

 

Bokens första mening: ”Dragons,” said Mollander.

 Originaltitel: A Clash of Kings
 Svensk titel: Kungarnas krig
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(Det här inlägget är en recension av del två i en serie som är svår att skriva om utan att avslöja för mycket och därför belagd med SPOILERVARNING!)

I A Clash of Kings kastas kungadömet Västeros in i ett förödande inbördeskrig, då flera mäktiga män samtidigt utnämner sig till kung. Snart ödeläggs landsbygden, i den ena blodiga striden efter den andra. Oskyldiga bybor rånas, våldtas, torteras och mördas och överallt frodas det meningslösa våldet och den blinda ondskan.

Samtidigt i norr beger sig Jon Snow och resten av nattväktarna ut på andra sidan muren, i kapitel som står i skarp kontrast till resten av boken. Bakom muren ruvar fantasy av apokalyptiska mått, som får kriget i söder att framstå som absurt i sin relativa meningslöshet. För visst är det lätt att ryckas med i Västeros-kungarnas turer kring makten, men hotet i norr får dem alla att framstå som bortskämda barn inbegripna i ett sandlådebråk. När byar och sädesfält sätts i brand är det så att man vill gripa tag i alla lorder och ladys, ge dem en ordentlig omskakning och vråla ”men winter is coming för fa-an! skärp er nu!

När jag läste A Game of Thrones var det inte utan en viss oro för att Martin skulle ha lagt ribban lite väl högt upp för sig själv. Det gjorde han inte. A Clash of Kings mer än levererar, på fler än 1000 actionspäckade sidor. Återigen är det främst karaktärerna som imponerar. Martin lyckas teckna fram den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Många är så pass mångsidigt beskrivna att det gör dem oförutsägbara – alla har sin egen mer eller mindre uttalade agenda och alla gör de bra saker varvade med dåliga och påverkas och förändras av det som händer runt omkring dem. Och som en blixt från klar himmel kan de dö. Martin gör det helt klart att det är han som innehar berättarmakten och att han avser använda den fullt ut.

Det enda som närmar sig tråkigt i boken är kapitlen om Daenerys, vilket är riktigt synd. Hennes berättelse slutade med ett ordentligt klimax i förra boken, men här lallar hon mest runt i nån fantasilös stad långt, långt bort utan att göra något annat än att visa brösten.

Jo just det ja. Som alla som läst så här långt i serien är obekvämt medvetna om så är Martin mycket förtjust i kvinnobröst. Så förtjust, faktiskt, att han gärna redogör i detalj för hur alla kvinnors bröstvårtor ser ut. Hos en del bikaraktärer vet jag enbart hur bröstvårtorna ser ut. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte markerade alla bröstvårtebeskrivningar när jag kom till dem, så att jag kunde citera dem här i sammanställd form – men jag lovar att göra det den dagen jag läser om serien.

För läsa om den, det kan jag garantera att jag kommer att göra.

 

Bokens första mening: The comet’s tail spread across the dawn, a red slash that bled above the crags of Dragonstone like a wound in the pink and purple sky.

 Originaltitel: A Game of Thrones
 Svensk titel: Kampen om järntronen
Serie: Del 1 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 4/5

Roliga fakta: A Game of Thrones är den där typen av fantasybok som är så smockfull av namn, släktskap och relationer att den liknar en TV-såpa. När jag läste den tänkte jag vid något tillfälle att ”det är ju som Sopranos i fantasysetting!” Och redan nästa dag, när jag slog upp tidningen och läste en artikel om TV-serien, påpekade artikelförfattaren att ”många har jämfört A Game of Thrones med Sopranos”. Damn right.

Men ifall någon undrar så är det alla hundra miljoner namn som dragit ned betyget lite. Dock är det en oerhört stark fyra.

I centrum står familjen Stark, bestående av fadern Eddard, hans fru, deras fem gemensamma barn samt Eddards oäkta son. Tillsammans härskar de över den vidsträckta norra delen av ett stort kungadöme vid namn Västeros (tänk Europa). På order av kungen splittras däremot familjen – Eddard tvingas resa söderut till huvudstaden för att bli kungens rådgivare och lämnar sin femtonårige son att hålla fortet uppe i norr. Men vintern står i antågande…

Vintern är en intressant aspekt av världen. Det går nämligen inte att förutspå längden på årstiderna eftersom de alltid är olika långa. När boken börjar sägs det ha varit sommar i nästan ett decennium och de flesta unga kan inte minnas en vinter. Däremot vet de äldre generationerna att lika lång som sommaren varit, lika lång blir vintern när den väl kommer. Detta i kombination med de obehagliga sagorna Stark-barnens gamla amma (helskön karaktär, för övrigt) berättar bildar en skönt olycksbådande stämning i boken.

Utöver familjen Stark lär vi också känna de två syskonen Viserys och Daenerys. Hela deras släkt mördades när Västeros nuvarande kung tog makten och själva lever de nu i exil på en annan kontinent. Psykotiska Viserys drömmer om att återta tronen och gifter därför bort sin trettonåriga syster med en barbarkung som lovar honom en armé. Medan alla kapitel som utspelar sig i Västeros är ganska typiska i fantasygenren (va!? menar du att det drar ihop sig till krig? i Europa?) kommer kapitlen om Daenerys som en frisk fläkt; man vet inte vad man ska förvänta sig riktigt.

Därmed inte sagt att Västeros-delen är förutsägbar, för det är den verkligen inte! Berättelsen levererar oförutsedda händelser och snabba förvecklingar på löpande band och ingen tid slösas på onödigt lull-lull och eftertanke (utöver släktträden, alltså). Samtliga karaktärer är imponerande handlingskraftiga, djärva och individuella. Ibland sitter jag bara och gapar – något som skulle ha hänt i bok tre i vilken annan fantasytrilogi som helst händer helt plötsligt nu, i första boken! I en serie i sju delar! Kan Martin hålla samma tempo serien igenom är jag djupt imponerad.

 

Bokens första meningar: ”We should start back”, Gared urged as the woods began to grow dark around them. ”The wildlings are dead.”

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3