You are currently browsing the tag archive for the ‘zombier’ tag.

TJÄRVEN [mp3-bok]tjarven
av John Ajvide Lindqvist

Klassåterträff i Stockholms skärgård. Det är midsommar, men trots det olämpliga datumet blir de ändå ett litet gäng som tar båten ut till Tjärven. Och där går allt åt helvete.

Tjärven är en tajt zombiethriller med högt tempo och mycket splatter. Lindqvist lägger precis rätt mängd tid på att förankra alla karaktärer innan slakten sätter igång. Det förruttnade, uppsvällda, genomvidriga kontrasterar fint mot det helyllesvenska i deras skärgårdsmidsommar och ända in i slutet är det oklart hur det ska gå för alla. Ett tydligt bevis på att vår svenska Stephen King kan skriva kort också, när han vill.

Mest cred ska författaren ha för realismen. Det är skönt att ingen tog med sig skjutvapen till midsommarfirandet och att samtliga är ungefär lika bra på överlevnad som jag och min granne. Klasskamraternas första möte med en zombie är inget mindre än lysande.

Det är Lindqvist själv som är berättarröst i mp3-boken, men jag vet inte om det var rätt val. Han är inte alls dåligt, men han pratar ganska monotont och det gjorde att jag ibland tappade koncentrationen och började tänka på annat.

Tjärven
Speltid ca 5 timmar
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Utgiven av Rigmondo 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Karl-Erik och Markus står på bryggan med händerna i byxfickorna och begrundar farkosten som ska bära dem till deras undergång.

Annonser

Löpälskande zombiefantaster med smartfån, ni har väl inte missat tidernas träningstips, Zombies, run!-appen?

Själv har jag aldrig varit något större fan av löpning (vill minnas att jag kallat det ”det tråkigaste jävla skitsättet att träna på som finns”), men eftersom min sambo tjatade så mycket gav jag till slut upp och hängde med ut i skogen. Med Zombies, run! i hörlurarna, så klart.

Det är alltså en ljudbaserad app som utspelar sig mitt under en zombie-apokalyps i England. Man sätter bara i hörlurarna, startar appen och börjar springa.

I första uppdraget tar du dig till Abel Township, där du sedan bor mellan uppdragen i relativ trygghet. Men för att hålla alla på basen vid liv måste du hela tiden springa ut på nya uppdrag — leta förnödenheter, undsätta andra överlevare, locka bort zombier… och varje uppdrag för dig dessutom framåt i en mer övergripande storyline.

Manus är skrivet av en riktig författare, Naomi Alderman, och röstskåde-speleriet håller god kvalitet. Och zombierna! De är i högsta grad läskiga och kommer de för nära gäller det att springa SÅINIHELVETE. (Appen varnar förresten alla användare för att bli så rädda att de kutar ut i trafiken och dör.)

Zombies, run! lyckas göra träning till ett spel och det ska de väl allra minst ha stående ovationer för — heja! Jag kommer i alla fall att fortsätta springa.

28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles

Jag tyckte att  filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.

Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?

Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.

Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!

Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)

Det blir inte bättre.

En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.

28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5

DEAD BRIGADE
av James Lovegrove

Dex Hammond är en föredetta soldat inom den brittiska armén. Efter en traumatisk upplevelse på fronten degraderades han till ett skrivbordsjobb, där han ägnat de senaste sex åren åt självhat. När han plötsligt får chansen att delta i ett hemligstämplat uppdrag tackar han förstås inte nej.

Han får snart veta att armén avser återanvända döda kroppar som soldater. Med hjälp av komplicerad teknologi får de liken att röra på sig, gå dit de vill, stå i givakt… Potentialen är stor för dem som soldater – de känner trots allt ingen smärta och de lyder blint. Nu är det upp till Hammond att träna dem.

Som ni kanske förstår är Dead Brigade en bok med skyhög rysfaktor. Varje sekund nere i bunkern med Hammond och hans radiostyrda lik är underbart plågsam. Hammond själv växlar mellan att vara professionell soldat och professionellt nervknippe. Vilka var de innan de dog? frågar han sig. Och hur vet jag säkert att de verkligen är helt döda?

Emellanåt känns dialogen lite väl uppstyltad, men det är också det enda jag har att klaga på. Som helhet är Dead Brigade en 150-sidig liten pärla som är precis så makaber som den borde vara.

 

Dead Brigade
Utgiven av Barrington Stoke 2007
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: A thin wind slid like a ghost between the mountain peaks. Sleet steeped down from a grey sky.

DE VASSA TÄNDERNAS SKOG
av Carrie Ryan

Det var en gång för länge, länge sedan… en värld utan zombier. Det vet Mary och alla andra i den lilla byn. Men människan hädade, lekte gud, och Gud blev vred och bestraffade dem. Kanske är de ensamma kvar i världen…

Jag tycker riktigt mycket om hur samhället i De vassa tändernas skog beskrivs. Jag kan så lätt se det hända: Den kristna församlingen som gömmer sig undan apokalypsen – och överlever. Snabbspola några generationer av anpassning, glömska och utveckling framåt, och det här är vad du får. Onekligen intressant.

Tyvärr slösas ungefär hälften av berättelsen bort på ett genomtöntigt kärleksdrama. Till en början har jag inga problem med det, eftersom dramat driver handlingen framåt på ett bra sätt. Vad jag däremot har problem med är att lovestoryn tillåts ta över nästan helt i andra halvan av boken. Jag hade hellre sett killen bli uppkäkad (sa jag att det var en zombiebok? det är en zombiebok). Och kanske hade det gått bra ändå, om inte kärleksscenerna varit så himla pinsamma! Åhhhh vad jag skämdes. Huvudet ner i skämskudden-style. (Är det så här det känns att läsa Twilight?)

Synd på en riktigt fin start.

Däremot går det inte att förneka att boken trots allt är spännande, på sanna sträckläsarmanér. Det är första delen i en trilogi – vilket väl i visst mån förlåter att handlingen inte blir mer betydande än den blir – och jag vill nog läsa tvåan också. Min gissning är att den tar en heeelt annan riktning än ettan, eftersom utgångsläget är så annorlunda. Återstår att se om det är bra eller dåligt.

(Tänker för övrigt vänta på den svenska översättningen. Styxx utgåva – med sin vackra omslagsbild och de svärtade kanterna – har mötts av spontana utrop av beröm från alla jag visat den. En JPG-fil på internet gör den verkligen inte rättvisa. Vilken färg går nästa omslag i? Jag röstar på blått.)

The Forest of Hands and Teeth 2009
Översatt av Lisbet Holst
Utgiven av Styxx fantasy 2011
Betyg: 2/5

Bokens första meningar: Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns något annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet.

 Originaltitel: Day by Day Armageddon: Beyond Exile
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Beyond Exile är fortsättningen på stressrysliga zombieboken Day by Day Armageddon, som jag recenserar här.

I Beyond Exile förflyttas fokus från ensamma överlevare till en större helhetsbild. Det handlar inte längre om att bara överleva dag för dag, utan också om att flytta gränserna framåt. Vad kan en liten spillra överlevare åstadkomma i ett land där nästan 300 miljoner zombier drar runt?

Ibland får jag intrycket av att Bourne pusslat ihop handlingen kring olika scenarion som intresserat honom – så speciella är en del scener. Framför allt är det de mångsidiga mötena med zombier som gör intryck. Bournes zombier är en väldigt heterogen grupp, där individuella zombier ofta låter ana sin bakgrundshistoria – något som gör dem både mer mänskliga och obehagliga (ibland lätt komiska). Detaljer som att zombier ser dåligt i mörkret känns logiska men ändå pinsamt originella inom genren. Med tiden ökar antalet zombier som är blinda, döva och allmänt förruttnade – och beter sig därefter. Nytt för Beyond Exile är de radioaktiva zombier som kommer sig av statens bombningar av tätbefolkade områden.

En sak som jag från och till störde mig på i första boken var att huvudpersonen är… tja, inte direkt sexistisk, men oreflekterat fördomsfull till ve och förbannelse. Därför uppskattar jag verkligen att Bourne (som säkert fått kritik för detta) tagit med en händelse som gör att huvudpersonen själv skäms lite över denna karaktärsbrist. Varefter han visserligen fortsätter precis som vanligt, men med lite mer goodwill från min sida. Han är trots allt en trovärdig karaktär och hans fördomar måste ses som en del av det.

Slutet av boken avslöjar varifrån zombiesmittan kom. Förklaringen bakom smittan kan man antingen älska eller hata, misstänker jag. Själv ger jag den tummen upp och längtar nu efter del tre. När kommer den egentligen?

Bokens första mening: I started feeling physically better the day of the twenty-first.

Föreställ er en amerikansk skolbuss.

Föreställ er sedan att den förutom att vara gul även är extremt radioaktiv, full av zombier och milsvida omringad av ett zombieinfesterat ödeland.

Okej?

Snälla förklara nu för mig vad huvudpersonen i Day by Day Armageddon: Beyond Exile egentligen menar, när han efter att ha passerat sagda buss skriver så här i sin dagbok:

”A young boy was hanging out of the window by his right leg. Nothing but bone was left of his left leg. His face was full of lesions and blisters. He didn’t appear to be dead, or undead.”

Amenursäktavadå? Vad verkade pojken sa du?

1. Levande 2. Död 3. Vandöd 4. Det logiska fjärde alternativet, d’uuuh!

Måste erkänna att jag känner mig lite förvirrad inför pojkens tillstånd. Gissningar?

(Ni anar förresten inte hur många zombierelaterade skolbussbilder det finns!)

 Originaltitel: Day by Day Armageddon
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Ni vet hur det är… Ena dagen är man en helt vanlig stridspilot inom USA:s militärkår… och nästa dag är ens hem belägrat av vandöda och man tvingas kapa ett flygplan för att ta sig ifrån statens försök att atombomba ihjäl en. Typiskt.

Mannen som spelar huvudrollen i Bournes zombieapokalyps är charmerande olik mig. Han är så amerikansk att han antagligen sover invirad i Stjärnbaneret och så mycket man och militär att G.I. Joe får mindervärdeskomplex. Fruntimmer begriper han sig inte på och han är obekväm runt barn, men i gengäld har han stenkoll på olika typer av vapen, kan morsekod och vet hur man tjuvkopplar gamla ubåtsbatterier.

Skön snubbe att ha med sig i en överlevnadssituation, helt enkelt.

Och en rätt skön snubbe att läsa om i en zombiebok också, visar det sig. I början känner man sig tryggt förvissad om att han kan ta hand om sig själv – senare inser man med fasa att just detta innebär att han ständigt utsätter sig själv för risk. Om och om igen tvingas han ta en massa snabba beslut. Berättad i en militäriskt kort ton rasar berättelsen förbi i ett halsbrytande tempo – sällan har jag väl läst en så i grunden stressande bok.

Perfekt bok att vila hjärncellerna med mellan fantasytegelstenarna och – hurra! – det finns en del två också.

 

Bokens första mening: Happy New Year to me.

 Titel: Infekterad
 Författare: Eira Andersson Ekre
Betyg: 2/5

Infekterad är en kort novell om zombieapokalypsen, publicerad på sidan Svensk skräcklitteratur.

När novellen börjar har den unga (tonåriga?) huvudpersonens pappa just blivit biten. Även mamman är illa däran på grund av sjukdom och framtidsutsikterna ser helt enkelt inte så bra ut för den lilla familjen. Det är ett kort men fint nedslag i en överlevandes liv, som lätt för tankarna till World War Z, där ibland otippade apokalypsöverlevare intervjuas.

Det som gör Infekterad speciell är Ekres berättarstil, som på sitt sätt är alldeles lysande. Tanken är att det är tonårsdotterns egna anteckningar man läser och det är en väl uppmålad illusion. Så här kan det låta:

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlande i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ‘tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!’

Som synes är meningarna korta och fragmentariska, och lån från engelskan återkommer med jämna mellanrum. Det jag faller för, däremot, är hur hela novellen genomsyras av en slags desperat nonchalans, där djup oro och glättig ironi existerar sida vid sida. Det här är en tonårsgestaltning jag tror på – hon som berättar om det jobbiga med en axelryckning och ett flin, för att det blir för tungt annars.

Andra delar av novellen känns mindre trovärdiga.  Mammans plötsliga fäbless för motorsågar till exempel – att hon, som verkar ha varit en vanlig svennemorsa, blir ”en jävel på närkamp” från klarblå himmel. Och pappan bara råkar ha ett helt artilleri av vapen undangömt hemma, som ingen annan i familjen kände till. Det är klart att det skulle kunna hända, men det känns mer oseriöst än troligt och gör tyvärr att novellen stundvis känns lite tramsig.

 

Novellens första mening: Pappa har blivit biten.

Tips: Läs aldrig intensiva zombieböcker innan läggdags!

J. L. Bourne är skyldig mig en hel del psykoterapi nu, efter att jag läst Day By Day Armageddon, somnat och drömt. I drömmen blev jag uppäten av zombier. Bit för smärtsam bit. I realtid.

Aj.

…En lite mer positiv nyhet är att jag hittade handduken, medan jag irrade runt i ett inbillat smärttöcken i lägenheten vid fyratiden i morse.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser