You are currently browsing the tag archive for the ‘zombies’ tag.

Löpälskande zombiefantaster med smartfån, ni har väl inte missat tidernas träningstips, Zombies, run!-appen?

Själv har jag aldrig varit något större fan av löpning (vill minnas att jag kallat det ”det tråkigaste jävla skitsättet att träna på som finns”), men eftersom min sambo tjatade så mycket gav jag till slut upp och hängde med ut i skogen. Med Zombies, run! i hörlurarna, så klart.

Det är alltså en ljudbaserad app som utspelar sig mitt under en zombie-apokalyps i England. Man sätter bara i hörlurarna, startar appen och börjar springa.

I första uppdraget tar du dig till Abel Township, där du sedan bor mellan uppdragen i relativ trygghet. Men för att hålla alla på basen vid liv måste du hela tiden springa ut på nya uppdrag — leta förnödenheter, undsätta andra överlevare, locka bort zombier… och varje uppdrag för dig dessutom framåt i en mer övergripande storyline.

Manus är skrivet av en riktig författare, Naomi Alderman, och röstskåde-speleriet håller god kvalitet. Och zombierna! De är i högsta grad läskiga och kommer de för nära gäller det att springa SÅINIHELVETE. (Appen varnar förresten alla användare för att bli så rädda att de kutar ut i trafiken och dör.)

Zombies, run! lyckas göra träning till ett spel och det ska de väl allra minst ha stående ovationer för — heja! Jag kommer i alla fall att fortsätta springa.

Annonser

DE VASSA TÄNDERNAS SKOG
av Carrie Ryan

Det var en gång för länge, länge sedan… en värld utan zombier. Det vet Mary och alla andra i den lilla byn. Men människan hädade, lekte gud, och Gud blev vred och bestraffade dem. Kanske är de ensamma kvar i världen…

Jag tycker riktigt mycket om hur samhället i De vassa tändernas skog beskrivs. Jag kan så lätt se det hända: Den kristna församlingen som gömmer sig undan apokalypsen – och överlever. Snabbspola några generationer av anpassning, glömska och utveckling framåt, och det här är vad du får. Onekligen intressant.

Tyvärr slösas ungefär hälften av berättelsen bort på ett genomtöntigt kärleksdrama. Till en början har jag inga problem med det, eftersom dramat driver handlingen framåt på ett bra sätt. Vad jag däremot har problem med är att lovestoryn tillåts ta över nästan helt i andra halvan av boken. Jag hade hellre sett killen bli uppkäkad (sa jag att det var en zombiebok? det är en zombiebok). Och kanske hade det gått bra ändå, om inte kärleksscenerna varit så himla pinsamma! Åhhhh vad jag skämdes. Huvudet ner i skämskudden-style. (Är det så här det känns att läsa Twilight?)

Synd på en riktigt fin start.

Däremot går det inte att förneka att boken trots allt är spännande, på sanna sträckläsarmanér. Det är första delen i en trilogi – vilket väl i visst mån förlåter att handlingen inte blir mer betydande än den blir – och jag vill nog läsa tvåan också. Min gissning är att den tar en heeelt annan riktning än ettan, eftersom utgångsläget är så annorlunda. Återstår att se om det är bra eller dåligt.

(Tänker för övrigt vänta på den svenska översättningen. Styxx utgåva – med sin vackra omslagsbild och de svärtade kanterna – har mötts av spontana utrop av beröm från alla jag visat den. En JPG-fil på internet gör den verkligen inte rättvisa. Vilken färg går nästa omslag i? Jag röstar på blått.)

The Forest of Hands and Teeth 2009
Översatt av Lisbet Holst
Utgiven av Styxx fantasy 2011
Betyg: 2/5

Bokens första meningar: Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns något annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet.

 Originaltitel: Day by Day Armageddon: Beyond Exile
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Beyond Exile är fortsättningen på stressrysliga zombieboken Day by Day Armageddon, som jag recenserar här.

I Beyond Exile förflyttas fokus från ensamma överlevare till en större helhetsbild. Det handlar inte längre om att bara överleva dag för dag, utan också om att flytta gränserna framåt. Vad kan en liten spillra överlevare åstadkomma i ett land där nästan 300 miljoner zombier drar runt?

Ibland får jag intrycket av att Bourne pusslat ihop handlingen kring olika scenarion som intresserat honom – så speciella är en del scener. Framför allt är det de mångsidiga mötena med zombier som gör intryck. Bournes zombier är en väldigt heterogen grupp, där individuella zombier ofta låter ana sin bakgrundshistoria – något som gör dem både mer mänskliga och obehagliga (ibland lätt komiska). Detaljer som att zombier ser dåligt i mörkret känns logiska men ändå pinsamt originella inom genren. Med tiden ökar antalet zombier som är blinda, döva och allmänt förruttnade – och beter sig därefter. Nytt för Beyond Exile är de radioaktiva zombier som kommer sig av statens bombningar av tätbefolkade områden.

En sak som jag från och till störde mig på i första boken var att huvudpersonen är… tja, inte direkt sexistisk, men oreflekterat fördomsfull till ve och förbannelse. Därför uppskattar jag verkligen att Bourne (som säkert fått kritik för detta) tagit med en händelse som gör att huvudpersonen själv skäms lite över denna karaktärsbrist. Varefter han visserligen fortsätter precis som vanligt, men med lite mer goodwill från min sida. Han är trots allt en trovärdig karaktär och hans fördomar måste ses som en del av det.

Slutet av boken avslöjar varifrån zombiesmittan kom. Förklaringen bakom smittan kan man antingen älska eller hata, misstänker jag. Själv ger jag den tummen upp och längtar nu efter del tre. När kommer den egentligen?

Bokens första mening: I started feeling physically better the day of the twenty-first.

Föreställ er en amerikansk skolbuss.

Föreställ er sedan att den förutom att vara gul även är extremt radioaktiv, full av zombier och milsvida omringad av ett zombieinfesterat ödeland.

Okej?

Snälla förklara nu för mig vad huvudpersonen i Day by Day Armageddon: Beyond Exile egentligen menar, när han efter att ha passerat sagda buss skriver så här i sin dagbok:

”A young boy was hanging out of the window by his right leg. Nothing but bone was left of his left leg. His face was full of lesions and blisters. He didn’t appear to be dead, or undead.”

Amenursäktavadå? Vad verkade pojken sa du?

1. Levande 2. Död 3. Vandöd 4. Det logiska fjärde alternativet, d’uuuh!

Måste erkänna att jag känner mig lite förvirrad inför pojkens tillstånd. Gissningar?

(Ni anar förresten inte hur många zombierelaterade skolbussbilder det finns!)

 Originaltitel: Day by Day Armageddon
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Ni vet hur det är… Ena dagen är man en helt vanlig stridspilot inom USA:s militärkår… och nästa dag är ens hem belägrat av vandöda och man tvingas kapa ett flygplan för att ta sig ifrån statens försök att atombomba ihjäl en. Typiskt.

Mannen som spelar huvudrollen i Bournes zombieapokalyps är charmerande olik mig. Han är så amerikansk att han antagligen sover invirad i Stjärnbaneret och så mycket man och militär att G.I. Joe får mindervärdeskomplex. Fruntimmer begriper han sig inte på och han är obekväm runt barn, men i gengäld har han stenkoll på olika typer av vapen, kan morsekod och vet hur man tjuvkopplar gamla ubåtsbatterier.

Skön snubbe att ha med sig i en överlevnadssituation, helt enkelt.

Och en rätt skön snubbe att läsa om i en zombiebok också, visar det sig. I början känner man sig tryggt förvissad om att han kan ta hand om sig själv – senare inser man med fasa att just detta innebär att han ständigt utsätter sig själv för risk. Om och om igen tvingas han ta en massa snabba beslut. Berättad i en militäriskt kort ton rasar berättelsen förbi i ett halsbrytande tempo – sällan har jag väl läst en så i grunden stressande bok.

Perfekt bok att vila hjärncellerna med mellan fantasytegelstenarna och – hurra! – det finns en del två också.

 

Bokens första mening: Happy New Year to me.

Tips: Läs aldrig intensiva zombieböcker innan läggdags!

J. L. Bourne är skyldig mig en hel del psykoterapi nu, efter att jag läst Day By Day Armageddon, somnat och drömt. I drömmen blev jag uppäten av zombier. Bit för smärtsam bit. I realtid.

Aj.

…En lite mer positiv nyhet är att jag hittade handduken, medan jag irrade runt i ett inbillat smärttöcken i lägenheten vid fyratiden i morse.

John Ajvide Lindqvist ger ut en ny bok nu i maj.

[utrymme för snabb andhämtning]

Tjärven heter den, och kommer i alla fall för tillfället bara att komma som e-bok och ljudbok. Från vad Lindqvist själv berättar i klippet nedan låter det som om boken är lite av ett experiment från hans sida, som kommer att skilja sig en del från hans tidigare böcker. Han ville skriva något lite mer actionfyllt den här gången, säger han, och gav sig därför bara 35 dagar att skriva den. Slutresultatet beskriver han som ”en rejält splattrig zombiehistoria”.

Samtidigt låter boken väldigt, väldigt Lindqvist – komplett med en ö, en fyr och flertalet ungdomar som lyssnar på popmusik.

Så vad tror vi?

Själv hoppas jag på något i stil med äckelzombien, det drunknade liket, som skrämmer vettet ur Mahler och Anna i Hanteringen av odöda – även om utdragna obehagsscener i stil med den antagligen inte går ihop med splatter.

Albumtitel: The Walking Dead
Författare: Robert Kirkman
Illustratörer: Tony Moore & Charlie Adlard
Betyg: 4/5

Är för tillfället på tidning 60-eller-så och tänkte att det nog är dags att pusha lite för den här serien, eftersom den är bra.

I The Walking Dead får vi följa en blandad grupp människor som slagit sig ihop för att kunna överleva i en värld full av zombier. Tyvärr för dem visar det sig att människor är minst lika farliga som zombier är, och bra mycket mer skrämmande.

Kirkman leverarar vad som känns som en trovärdig vision av hur människor – från småbarn till gamlingar – skulle reagera om en zombieepidemi slog ut samhället från under deras fötter. Illustrationerna fungerar bra under både Moore och Adlard, trots deras olika stilar, och zombierna är ursnygga.

Det är också snack om att The Walking Dead ska bli en TV-serie.

 
Boktitel: Pride and Prejudice and Zombies: The Deluxe Heirloom Edition
Svensk titel: Stolthet och fördom och zombier (dock ingen deluxe-version)
 
Författare: Jane Austen & Seth Grahame-Smith
Betyg: 4/5

Grahame-Smith med sin egen tolkning av Stolthet och fördom.
Nu med lite fler zombier.

LÄTT den bästa idén 2009.

Visst, Grahame-Smith skriver kanske inte så bra, och hans försök att efterlikna 1800-talsengelska är stundtals farsartade (svett kallas för ”exercise moisture”, ahahaha).

Men så är det ju faktiskt tänkt att vara en fars också — något man kanske kunde ana redan vid titeln, Pride and Prejudice and Zombies. Ni hör ju själva hur det låter.

Allting hänger väl på vilken humor man har. Garvade du första gången du hörde talas om boken finns det en stark möjlighet att du, som jag, kommer att fnissa dig från pärm till pärm. Dessutom är det en fördel — eller kanske rentav en förutsättning — att ha läst Austens original först, eftersom mycket av humorn bygger på små, små ändringar av originalberättelsen som blir komiska i ljuset av vad det stod innan.

Jag tycker att det här är fruktansvärt roligt. Deluxe-utgåvan är dessutom riktigt snygg, med sina fina färgbilder och det praktiska bibelsnöret. Rekommenderas till smått kravlösa fans av Jane Austen, zombier och kanske alla som gillade Buffy (jodå, likheterna finns där).

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3