Sånt som en kan få psykbryt på

PSYKBRYTAREN
av Sebastian Fitzek

”Psykbrytaren” är en ökänd… inte mördare, inte våldtäktsman, inte torterare. Men nånting gör ändå Psykbrytaren med sina offer, för de blir sig aldrig lika igen.

Kanske tvingar han dem att läsa den här boken? Den är nämligen så enerverande halvtaskig att mitt psyke känns helt tillstukat efter avslutad läsning.

Psykbrytaren verkar bra till en början, som ett kompetent psykologiskt kriminaldrama med mycket mörker. Men boken håller verkligen inte jämn kvalitet. Istället är det ett skumt hopkok av en schysst start, en okej mitt och ett slut som får dig att ångra att du någonsin gillade det som kom innan.

Faktum är att jag inte alls förstår poängen med Psykbrytaren. Så fort man läst slutet och tänker tillbaka på boken inser man hur ytterst långsökt handlingen är — så långsökt att författaren varit tvungen att skriva till en totalt meningslös ramberättelse för att knyta ihop alla lösa trådar. Det som är så knäckande är just att man måste läsa hela vägen till slutet för att få reda på att handlingen är långsökt och ramberättelsen meningslös — innan dess förleds man till att tro att allt är lugnt.

Jag känner mig lurad. Bra jobbat, mitt psyke ÄR brutet.

(Det kanske var det som var poängen?)

Der Seelenbrecher (2008)
Psykbrytaren
Översättning av Ola Wallin
Utgiven av Coltso 2012
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Tack och lov var alltihop bara en dröm.