You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg: 2/5’ category.
Den här fantasyromanen utspelar sig faktiskt helt och hållet på ett värdshus. Det blir snöstorm och alla där inne – krigaren Havard, magikern Leandra, värdshusvärden och hans tre döttrar, ett ruffigt banditgäng och många andra – blir insnöade. Tillsammans med en varulv.
Första delen av boken är som en slutna rummet-deckare i fantasymiljö. Ingen vet vem varulven är men folk fortsätter att dö. Det är välskrivet och spännande och tekniskt sett hade det kunnat vara hela boken, jag hade inte klagat!
Nu har författaren däremot större visioner än så och andra halvan av boken antar ett mer klassiskt episkt fantasystuk där världen breddas utanför värdshusets väggar – lite historia, lite politik, lite kartor, lite om hur magin fungerar – för att förbereda läsaren inför del två i serien, som förstås inte kan utspela sig på värdshuset den också. Det mesta är tekniskt sett intressant, men allting presenteras genom vad de läser och pratar om samtidigt som de fortfarande sitter fast inne på värdshuset och borde oroa sig över annat, så historielektionerna kan kännas lite påtvingade.
Överlag gillade jag boken som fristående verk men jag vet inte om jag vill fortsätta med serien eftersom den aldrig höjde sig över normalbra. Framförallt de båda huvudpersonerna, Havard och Leandra, känns ganska platta och klichéartade – den kompetente manliga krigaren och den vackra unga oerfarna magikern som också råkar vara halvalv liksom, tillåt mig himla med ögonen. Författaren uppehåller sig också något för mycket vid de kvinnliga karaktärernas läppar och bröst och kurviga figurer för min smak. Man får känslan av att boken är äldre än den är.
Das Erste Horn
Utgiven av Piper Verlag 2011
Serie: Del 1 av 6 i ”Das Geheimnis von Askir”
Betyg: 2/5 – nja
Så börjar boken: Ich war schon häufiger im Gasthof Zum Hammerkopf gewesen, und so besaß ich das Privileg, einen einzelnen Tisch in der Nähe der Theke mein Eigen nennen zu dürfen.
DER LETZTE KRIEGER
av David Falk
Människans tid är förbi. Ett enda stort, ödesdigert krig har jämnat mänskligheten med marken och Athanor står ensam kvar, den sista levande människan i en värld fylld av alver, dvärgar och orcher. Så vad gör han nu?
Ingenting överdrivet intressant, faktiskt. ”Der letzte Krieger” försöker ge intryck av att vara en mörk och rå bok — baksidetexten hyllar författaren som en tysk Abercrombie — men i själva verket är det en rätt standardmässig fantasyberättelse, där det krigas en hel del och alverna bor i skogen.
Nu är jag lite orättvis, för det är inget fel på boken. Det är en stabilt berättad episk fantasy. Världen är genomtänkt och ett och annat unikt inslag gör det hela lite mer intressant (troll och harpyor spelar oväntat och roligt nog stora roller), vilket gör boken till helt okej underhållning för stunden, om än utan djup.
Det jag hade hoppats på, förresten, var en fantasyvärld där mänskligheten inte utrotats i något stort krig, utan där den istället, långsamt men obevekligt, blivit utkonkurrerad av de andra intelligenta raserna. För allvarligt talat nu, med tanke på hur många humanoida raser fantasyvärldarna vanligtvis brukar krylla av, varför har jag ännu inte läst en enda bok på det temat? (Finns den boken redan? Var hittar jag den?)
Der letzte Krieger
Utgiven av Piper Verlag 2013
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Der Schrei des Gefangenen hallte durch die Nacht.
RED COUNTRY
av Joe Abercrombie
Jag är ganska säker på att Red Country , rent objektivt, är ungefär lika bra som Abercrombies böcker brukar vara — den kännetecknas trots allt av samma bistra humor, samma bleka utsikter, samma sorts moraliska förfall… Men för mig bara funkar det inte. Fyra hundra sidor in och jag är så uttråkad att jag till slut ger upp.
Problemet är lättidentifierat: Jag, personligen, är mätt på Abercrombie nu. Fem långa romaner har jag hängt med — och vilka tider det har varit! — men det börjar kännas som att han upprepar sig. Han är liksom inte en författare som förnyar sig speciellt mycket, utan det här är, på gott och ont, precis samma grej som alltid.
Nope, tack för allt Abercrombie, men nu drar jag vidare till nya jaktmarker. Ny fantasy, nya författare — TIPS!?
(PS: Den här webcomicen blir man förstås liite sugen på att läsa: First Law Comic.)
Red Country
Utgiven av Gollancz 2012
Serie: Fristående uppföljare till Abercrombies tidigare böcker
Betyg: 2/5
Så börjar boken: ‘Gold.’
AMBASSADÖREN
av Björn Amby
Mikael begår självmord men vaknar upp igen. Av en utomjordisk AI får han reda på att mänsklighetens dagar är räknade — vi har krigat så mycket och förstört vår planet så till den grad, att övriga galaktiska civilisationer inte längre vill veta av oss.
Men innan de utplånar hela mänskligheten för alltid vill de ge oss en sista chans, och det är där Mikael kommer in. Han får erbjudandet att födas på nytt i ett barns kropp, med hela sitt vuxna minne intakt. Kan han med sitt nya liv bli en tillräckligt betydelsefull person för att vända trenden och rädda mänskligheten?
Idén bakom boken är bra. Det är stora frågor som dryftas, om mänsklighetens framtid på den här planeten, samtidigt som boken har en tydlig känslomässig förankring i Mikael som person och alla runt omkring honom (hans nya föräldrar till exempel, som det är omöjligt att inte känna för). Att se Mikael växa upp som en hybrid mellan vuxen och barn är dessutom riktigt rolig läsning som jag gärna hade sett ännu mer av.
Dock märks det att det rör sig om en egenpublicerad bok. Språket är konsekvent inkonsekvent och klumpigt och ibland glider handlingen över mot gränsen till parodi. Det är synd, för det finns en bra bok här någonstans — den hade bara behövt gå några ronder mot en hård redaktör.
(Gissning: Det första redaktören skulle ha sagt var ”skippa undertiteln”.)
Tack Björn Amby för rec-ex!
Ambassadören — en fri fantasi om framtiden
Utgiven av Hav & Granit AB 2013
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Till dem det berör! Jag skriver det här brevet dagen före min 40e födelsedag för att jag har fattat ett avgörande beslut.
BLITZ
av Alexey Pehov
Det här inlägget är 1/4 recension och 3/4 diskussion med öppen fråga till alla bokbloggare. Inlägget är spoilerfritt, så den som är intresserad av serien som recenseras kan tryggt läsa vidare. Boken i fråga är Blitz, andra delen i serien som började med Wind.
Jag följer många tyska bokbloggar. Dels för att få tips om tyska böcker förstås, men också för att det är roligt att se vilka böcker de läser som vi svenskar missar. För så är det ju; bokbloggare tipsar varandra. Den här serien, Die Chroniken von Hara, är ett typexempel på det, för den är verkligen superstor bland tyska fantasyfans just nu — alla läser den och serien kammar hem högvis med fyror och femmor i betyg. Samtidigt som vi svenskar väl inte ens hört talas om Pehov. (Jodå, han finns översatt till engelska så det finns inget som hindrar oss.)
Nu var Wind knappast den mest inspirerande fantasybok jag läst, men den var helt okej. Efter tyskarnas samstämda hyllningskör visste jag att jag nog hade lite väl höga förväntningar på Blitz, men ingenting hade kunnat förbereda mig på hur lite jag faktiskt skulle tycka om den här boken.
Blitz är en riktigt tråkig bok. Visserligen tråkig på ett ganska harmlöst, fantasymysigt sätt, men ändå, tråkig. Det händer inte speciellt mycket, och det som händer är förutsägbart. Monologerna är många och långa och handlar om ingenting. På ren viljestyrka tog jag mig igenom halva boken innan jag till slut gav upp, och trots att det nu har gått flera veckor sen dess är jag faktiskt inte ens lite nyfiken på hur det gick för alla.
Sånt händer. Visst har ni tänkt på det? Att vi bokbloggare ibland haussar upp vissa böcker oförtjänt mycket? Ni vet … man läser en hel drös recensioner som hyllar boken, och gillar den väl själv också men kanske inte såå mycket. Men så ska man skriva den där recensionen och då kanske, kanske man råkar bli lite för positiv, för den var ju så bra, visst var den väl det, det var nog bara jag som inte riktigt förstod…?
Jag har bokbloggat i många år nu (sex år i januari!) och tror gärna att jag står över det här problemet nu för tiden. Men i bloggarkivet, aj, aj, aj — där gömmer det sig allt en del pinsamheter. Min recension av Metro 2033 till exempel, en bok som absolut inte borde ha fått något högre betyg än en trea från mig (och kanske till och med en tvåa).
Hur är det med er? Slits ni med av ”grupptrycket” ibland? Eller råkar ut för det omvända — får så höga förväntningar på en hyllad bok att den framstår som dålig när ni till slut läser den? Har ni skrivit recensioner ni ångrar? Recensioner som kanske var mer positiva eller negativa än boken egentligen förtjänade?
Veter polyni (2006)
Blitz
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 2 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Es scherte Luk nicht weiter, dass Ga-nor düster wie eine Gewitterwolke dreinblickte.
Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)
Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)
Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.
Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?
Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.
Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)
Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.
Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.
Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.
Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)
Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!
Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.
Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)
Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.
Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.
Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.
Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)
Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.
Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.
Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.
PSYKBRYTAREN
av Sebastian Fitzek
”Psykbrytaren” är en ökänd… inte mördare, inte våldtäktsman, inte torterare. Men nånting gör ändå Psykbrytaren med sina offer, för de blir sig aldrig lika igen.
Kanske tvingar han dem att läsa den här boken? Den är nämligen så enerverande halvtaskig att mitt psyke känns helt tillstukat efter avslutad läsning.
Psykbrytaren verkar bra till en början, som ett kompetent psykologiskt kriminaldrama med mycket mörker. Men boken håller verkligen inte jämn kvalitet. Istället är det ett skumt hopkok av en schysst start, en okej mitt och ett slut som får dig att ångra att du någonsin gillade det som kom innan.
Faktum är att jag inte alls förstår poängen med Psykbrytaren. Så fort man läst slutet och tänker tillbaka på boken inser man hur ytterst långsökt handlingen är — så långsökt att författaren varit tvungen att skriva till en totalt meningslös ramberättelse för att knyta ihop alla lösa trådar. Det som är så knäckande är just att man måste läsa hela vägen till slutet för att få reda på att handlingen är långsökt och ramberättelsen meningslös — innan dess förleds man till att tro att allt är lugnt.
Jag känner mig lurad. Bra jobbat, mitt psyke ÄR brutet.
(Det kanske var det som var poängen?)
Der Seelenbrecher (2008)
Psykbrytaren
Översättning av Ola Wallin
Utgiven av Coltso 2012
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Tack och lov var alltihop bara en dröm.
BORTA BÄST
av Sara Kadefors
Huvudpersonen i Borta bäst (jo, jag har redan glömt namnet på henne) bor i en bil i en skogsdunge bakom IKEA. Exakt hur hon hamnade där förklaras först senare, men redan från början står det klart från hennes moderiktiga kappa och dyra bilsmak att hon till alldeles nyligen måste ha levt ett bättre liv än de flesta. Hur kunde det gå så snabbt utför?
Även om jag inte minns vad hon hette så älskar jag huvudpersonen. Hon är så dryg. Totalt osympatisk hela vägen in i mål. Och det säger jag i största välmening, för jag gillar problematiska huvudpersoner och författare som vågar använda sig av dem för att berätta något större.
Fast jag är osäker på om det verkligen blir något större av det i det här fallet. Kadefors fångar skickligt mörkret i det svåra, men lyckas inte alls med ljuset på samma sätt. De positiva vändningarna i berättelsen får den istället att kännas som en klyschig självhjälpsbok, där den osympatiska huvudpersonen måste omvärdera sitt liv genom att möta andra människor. Människor som bara dyker upp hux flux och erbjuder sin hjälp, som om det är något som skulle hända på riktigt.
Lite som i en sån där svensk film, ni vet? Den där sortens mörka komedi där humorn består av att det är pinsamt och jobbigt, men där allting ändå rör sig snällt i rätt riktning tack vare käcka birollsinnehavare som aldrig hört talas om suspension of disbelief. Lite så kan Borta bäst kännas.
Borta bäst
Utgiven av Pocketförlaget 2010
Betyg: 2/5
Så börjar boken: När man ser ut genom fönstret känns det som om man är mitt inne i skogen med björkarna runt omkring och den lilla kullen en bit bort där det växer vitsippor.
UDDA VERKLIGHET
av Nene Ormes
Udda drömmer sanndrömmar, fruktansvärda sanndrömmar om våld och mord. När så hennes bästa vän Daniel försvinner börjar hon drömma om honom. För att kunna rädda Daniel söker sig Udda in i Malmös hemliga värld, där andra som hon finns. Snart rör hon sig bland hamnskiftare och orakel i en värld hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Men kan någon hjälpa henne att hitta Daniel?
Jag träffade Nene Ormes på bokmässan tidigare i år och hörde henne prata om sina böcker. Jag slogs genast av hur vältalig och karismatisk hon var, som till synes utan att anstränga sig trollband en hel publik och fick oss alla att både skratta och rysa på rätt ställen. Så kanske var det något sånt jag förväntade mig när jag sedan plockade upp Udda verklighet och började läsa.
Dessvärre tycker jag inte riktigt att hon når fram på samma sätt i skrift (även om alla andra verkar tyck det?). Fingertoppskänslan saknas och tempot vacklar redan från första meningen. Jag blir aldrig intresserad av Malmös hemliga värld, hur gärna jag än vill. I jämförelse med min barndoms Harry Potter känns världen kulissartad och människorna underligt anonyma.
Klart att det är roligt med svensk fantasy, och boken har faktiskt sina fina sidor med. Men det är bara att konstatera — hade den svenska anknytningen inte funnits hade jag nog lagt ifrån mig Udda verklighet innan den tog slut. Den är ju inte ens skriven på speciellt bra svenska.
Udda verklighet
Utgiven av Styxx Fantasy 2010
Betyg: 2/5
Så här börjar boken: Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång.
MY NAME IS O
av Sam Enthoven
Från den dag vi föds är våra liv förut-bestämda. De som kallar sig Mästarna styr över oss och tvingar oss att omedvetet handla efter deras bästa intressen.
O har levt hela sitt liv i Mästarnas tjänst. De har format O till ett vapen — stark, smidig och intelligent, förmögen att byta skepnad och överleva det mesta.
Men O har fått nog av Mästarna. Nu sätter hen sitt liv på spel för att störta Mästarna och ta tillbaka människornas fria vilja.
My Name Is O är en snabbläst fantasydystopi riktad till barn i yngre tonåren. Hela berättelsen (som tar kanske 20-30 minuter att läsa) utspelar sig under en enda natt, när O ska bryta sig in i Mästarnas högkvarter. Bakgrundshistorien är tilltalande med sin doft av Matrix och väcker tankar om den fria viljan. Slutet blir ganska förutsägbart, men det är okej.
Pluspoäng, såklart, för att O är en könslös karaktär. Historien berättas ur förstaperson och O är dessutom hamnskiftare, så det är helt enkelt omöjlig att könsbestämma henom.*
Vilket ju öppnar upp för ett antal andra intressanta diskussioner, av stilen ”HAR man ens ett bestämt kön, om man kunnat byta skepnad från födseln? Och kommer man ihåg hur man egentligen borde se ut?”
* Personligen såg jag O som en tjej. Många andra recensioner på internet avslöjar att recensenten såg O som en kille.
My Name is O
Utgiven av Barrington Stoke 2012
Betyg: 2/5
Så här börjar boken: (återkommer om detta)
Bokmalande 