You are currently browsing the monthly archive for september 2011.

Amen då åk ja sörut te bokmässan nuda.

Ni kan ju svänga förbi Argassos monter och säga tjena om ni vill.

(Ni vet hur jag ser ut. Blå, taggigt hår och naken. Skitenkel att känna igen.)

  
 
Titel: Spår i snön
Författare: Jonas Karlsson
Betyg: 4/5

Spår i snön är en liten, liten novell i en liten, liten bok – men den gör ett stort intryck.

Den norrländska landsbyggden.

Knirrande snö och pragmatiska människor.

Men också en olustig stämning, som växer sig starkare och starkare…

Med små medel får Karlsson mig att rysa och undra. Och att sympatisera – med den lille pojken som alla rynkar pannan åt, han som hellre pysslar än spelar fotboll och som det nog är något fel på, kan tro.

Det gjorde liksom ingenting att jag listade ut slutet innan det kom. Vägen dit var kort och intensiv och väckte fler känslor än de flesta romaner kan stoltsera med under sina hundratal av sidor. Dags att läsa fler noveller?

Spår i snön är en av fyra mininoveller från bokförlaget Novellix.

 

 

Novellens första meningar: Spåren i snön var som gjutformar i marken. Konserverade negativ av fyra skor. Två stora. Två små.

Har just börjat läsa Das Parfum, och fy vad vidrigt bra den börjar.

”Die Menschen stanken nach Schweiß und nach ungewaschenen Kleidern; aus dem Mund stanken sie nach verrotteten Zähnen, aus ihren Mägen nach Zweibelsaft und an den Körpern, wenn sie nicht mehr ganz jung waren, nach altem Käse und nach saurer Milch und nach Geschwulstkrankheiten. Es stanken die Flüsse, es stanken die Plätze, es stanken die Kirchen, es stank unter den Brücken und in den Palätsen. Der Bauer stank wie der Priester, der Handwerksgeselle wie die Meistersfrau, es stank der gesamte Adel, ja sogar der König stank, wie ein Raubtier stank er, und die Königin wie eine alte Ziege, sommers wie winters.”

1700-talet, åh så vi inte längtar tillbaka dit!

Min blogg har fått den underbart tyskdoftande utmärkelsen Liebster Blog!

Och jag har inte fått den bara en gång, utan TVÅ GÅNGER. Betyder det att jag är dubbelt så bra som alla andra som fått den? Det tycker jag att vi kan anta. Utmärkelserna kommer hur som helst från de två eminenta bloggarna Swedish Zombie och Catacomb Kitten (jag veeeeet, de skulle bli bloggsveriges mest lovecraftianska kärlekspar!) Tack, vad ni är snälla ^_^

Awarden kommer inte utan sina förpliktelser – man måste nämligen skicka den vidare till andra bloggar man gillar, lite som ett kedjebrev. Vilket förstås är lite skämmigt, eftersom kedjebrev blev ocoola sekunden innan de uppfanns. Men jag lovar att inte hota med er mammas död eller tusen års olycka om ni inte skickar vidare, så det gör det nog okej. Alla gillar väl smicker.

Något annat vi gillar är den alternativa bannern skapad av Swedish Zombie:

3 läsvärda bloggar som får utmärkelsen av mig:

Drömmarnas berg – Antagligen den första bokbloggen jag någonsin läste, och jag hänger fortfarande kvar där. De förtjänar all uppmärksamhet de kan få för sin kusliga förmåga att rota fram oväntade men träffsäkra lästips. Dessutom har de en fantastisk nördhumor.

Bokstävlarna – Har oklanderlig smak och producerar välskrivna blogginlägg i en rasande takt! What’s not to like? Är även fantastiskt bra på att hitta diskussionsämnen som engagerar, vilket gör hennes kommentarsfält till en läsupplevelse i sig.

In Another Library – En ny favorit. Hela bloggen känns som en enda stor hyllning till läslusten. Jag älskar fokusen på text – de väl utvalda blockcitaten – och jag vet inte om det är bra egentligen men hon får mig att vilja läsa ALLA böcker hon skriver om.

 

 

Sen kan jag inte låta bli att länka till (inte så) Anonyma biblioholister också, fast hon redan fått utmärkelsen från annat håll. Seriöst, hon läser zombieböcker och har en katt som heter Mr Spock.

I dag läste jag böcker hela dagen på jobbet.

Vad gjorde ni?

 Originaltitel: Solaris
 Svensk titel: Solaris
Författare: Stanisław Lem
Betyg: 3/5

Jag hade två nyårslöften till mig själv i år: Att läsa mer renodlad science fiction och att läsa fler böcker på tyska.

(Aka nyårslöften värdiga en nazist.)

Så jag köpte sci fi-klassikern Solaris på tyska. Zwei Fliegen mit einer Klappe, liksom. Eller egentligen tre flugor i en smäll, eftersom den tyska utgåvan har ett mycket snyggare omslag än alla svenska och engelska utgåvor tillsammans. (Kolla in hur många olika omslag det finns! Och hur brutalt fula nästan alla är.)

Bilden ovan är den omslagsbild jag allra helst skulle vilja ha. Den har jag lånat in från svenska illustratören David Olgarssons blogg – och så vitt jag vet är det inte ett officiellt omslag(?). Synd.

I Solaris har mänskligheten upptäckt sin första riktigt intressanta planet ur livssynpunkt. Solaris, som planeten heter, är till större delen täckt av ett slags hav. Förutom att det inte är ett hav. I själva verket är havet en enda stor, levande organism och de stjärnögda forskarna gör sitt allra yttersta för att försöka förstå den/det – amenhärreguuud så spännande, tänker de, och jag.

Sen går det några årtionden utan att de egentligen förstår någonting alls och större delen av mänskligheten tappar så sakteliga intresset för planeten. Inte jag. Jag blir bara ännu mer intresserad.

Det är nu bokens protagonist Kelvin kliver in på scenen. Han har drömt om att få landstiga på planeten sen han var en liten pojke och nu får han äntligen göra det. Det han inte vet är att de få kvarvarande forskarna på planeten nyligen bombarderat planetytan med kraftiga röntgenstrålar, i ett nytt försök att få någon typ av reaktion från ”havet”. Och en reaktion har de fått.

Att vi människor skulle kunna kommunicera effektivt med främmande raser, som i t ex Star Warsär en högst problematisk tanke. Lem utforskar den problematiken med största fingertoppskänsla. Hans hav i Solaris är utsökt utomjordiskt och obegripligt. Jag älskar den bittra hopplösheten i situationen – hur vi äntligen hittat L-I-V, men utan att det egentligen betyder något för oss. Jag gillade det temat redan i Enders spel (där mänskligheten också har grava kommunikationssvårigheter med en utomjordisk ras), men i Solaris är det så draget till sin spets att det blir både djupt tragiskt och obehagligt.

Obehagligt ja. Till en början är Solaris litet av en sci fi-skräckis. Till exempel dyker Kelvins döda ex-flickvän upp i ett creepy gästspel och vill skeda med honom i sängen. Ryyyyys.

När skräckelementen senare försvinner blir storyn lite seg för min smak. Fascinationen för havet har redan spelat över och alldeles för mycket tid tillbringas i rymdstationens bibliotek, där Kelvin läser på om planetens historia i torra forskningsrapporter – en berättarstil man med rätta kan ifrågasätta. En hel del filosofi- och fysiksnack kläms in också och jag kan inte påstå att jag imponerades av någotdera. Vilket i rättvisans namn kanske berodde på att jag inte fattade ett ord av det eftersom det var på tyska. Heh.

Börjar det förresten inte bli lite av en tradition här på Bokmalande att läsa östeuropeiska författare på tyska? Först Metro 2034 och nu Solaris. Vad blir det nästa gång – Brott och straff?

 

Bokens första mening: Um neunzehn Uhr Bordzeit stieg ich, vorbei an den Leuten, die den Schacht umstanden, über die Metallsprossen ins Innere der Kapsel hinab.

Originaltitlar: The Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay
Svenska titlar: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt
Serie: The Hunger Games (Hungerspelen)
Författare: Suzanne Collins
Betyg: 5, 3 och 3 (av fem möjliga)

Världen som vi känner den har gått under. Stora delar av jorden ligger under vatten. I ett kolgruvesamhälle i Appalacherna bor Katniss Everdeen med sin mor och lillasyster. Det är ett hårt liv – sedan fadern dog i en gruvolycka när hon var tolv har Katniss agerat brödvinnare i familjen. Alltid med hotet från Hungerspelen hängande över sig.

Samhället är ett av tolv distrikt tillhörande den känslokalla diktaturen Panem. Varje år lottar regimen fram 24 barn – en pojke och en flicka från varje distrikt – som ska delta i Hungerspelen, årets stora tv-satsning. På bästa sändningstid tvingas barnen döda varandra. Bara ”vinnaren” tillåts överleva.

Men när Katniss blir utvald är det ingen som anar vilka konsekvenser det kan komma att få…

Min första tanke när jag hörde talas om Hungerspelen var att konceptet lät snarlikt det i Battle Royale – den japanska boken, mangan och filmen där en skolklass dumpas på en ö och får tre dagar på sig att döda varandra (för om mer än en person lever när tiden gått ut sprängs alla i luften). Det står däremot snart klart att Collins har en helt annan approach till ämnet än den som finns i Battle Royale. Där den japanska föregångaren mer handlar om blod, inälvor och lite mänsklig gruppmentalitet tar sig Hungerspelen en närtitt på medias makt i diktaturens händer och, ja, mänsklig gruppmentalitet.

Inte sååå mycket blood-‘n’-gore alltså, men mycket mörkt och otrevligt ändå. Och sånt gillar ju jag.

Faktum är att jag avgudar det. Hungerspelen är läsning som både värmer och förfärar, men framför allt det senare. Collins målar skickligt upp bilden av det auktoritära samhället och skriver trovärdigt om både lidande och glädjeämnen i distrikten. Det är svårt att inte dra paralleller till vår egen värld och vrida sig av obehag vid jämförelsen. Svårt att inte må dåligt över hur människorna i huvudstaden (läs: västvärlden) frossar i mat och överflöd, medan barn svälter ihjäl ute i distrikten.

Det är alltså vad jag tycker om den första boken i trilogin. De andra två tänker jag inte ägna riktigt lika många ord åt. De var bra. Och så klart intressanta om man vill veta vad som händer Panem och tillhörande distrikt efter första bokens hungerspel. Men det blir en del upprepningar och ibland känns storyn tillrättalagd (men fy!) och man rycks ur illusionen och inser att, jaha ja, det var ju en ungdomsbok jag läste. Vill man slippa sånt trams fungerar det utmärkt att läsa bara första boken, som är relativt fristående och har ett lagom öppet slut.

Några avslutande ord om seriens huvudperson, Katniss.

Förutom bokbloggar följer jag en rad debattbloggar, främst feministiska sådana (t ex Lady Dahmer och Flatfeministen Fanny). Något det pratas en hel del om är bristen på dåliga förebilder för unga tjejer. Man menar att kvinnliga förebilder alltför ofta är rika, snygga och äckelperfekta på sann übermensch-nivå. Försvinnande få är mänskligt felbara eller bara halvsnygga.

Tillåt mig därför att presentera Katniss Everdeen – en bra dålig förebild!

Hon har dålig självkännedom. Är tjurig och snarstucken och inte speciellt socialt begåvad. Och det tar bokstavligen talat timmar för dem i sminket att få henne presentabel inför tevesändningarna. Samtidigt är hon en i grunden reko person som värnar om sina närmaste, även om det blir fel ibland. Nej, hon är inte en speciellt sympatisk huvudkaraktär, men på något sätt är det just det som gör att man sympatiserar med henne.

Det och att hon är en jävel på att skjuta pilbåge.


Katniss. Dock efter timtal i sminket.