You are currently browsing the monthly archive for juni 2012.

ELD
av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Minoo, Anna-Karin, Vanessa, Linnéa och Ida är tillbaka. En aning tilltufsade efter händelserna i Cirkeln, och med helt nya svårigheter framför sig.

Eld börjar demonernas närvaro i Engelsfors märkas på allvar. Sommaren har varit onaturligt varm och fylld av oförklarliga strömavbrott. En kvalmig undergångskänsla vilar över staden. Och äntligen kan jag börja tro på apokalypsen, som jag hade så svårt att få grepp om i föregående bok.

Det händer mycket. Häxrådet ska straffa Anna-Karin för hennes magimissbruk, samtidigt som det sektlika ”Positiva Engelsfors” lockar fler och fler medlemmar. Dessutom utspelar sig en massa jobbiga grejer på hemmaplan för… alla fem! Så de är på minst sagt uruselt humör och irriterande tonårsemo fullständigt berättigade i sina nojor, farhågor och kärleksbryderier. (Jag råkar få empatiproblem ibland, bara.)

Boken får ett stort plus för det fyndiga språket. Den stridsslipade elvispen blev genast en favorit hos mig, och författarparet bara forsätter att leverera träffande liknelser och situationskomik med sina ord. När Anna-Karins deprimerade mamma sitter och bolmar på sina cigg och triumferande pratar om dåliga saker som hänt andra konstaterar Anna-Karin torrt för sig själv att hon ju i alla fall inte kan dö av passiv skadeglädje. Iakttagelser i den stilen lyfter berättelsen.

Vid ett tillfälle byter alla tjejerna kropp med varandra, ett grepp som fungerar hur bra som helst. Med ett minimum av förkunskaper kastas de in i ett nytt liv och måste försöka bete sig vettigt inför kompisar och familjemedlemmar som inte är deras egna. Snacka om att det driver handlingen framåt. Hur det går? Den som läser får se…

Visste ni förresten att jag också har häxkrafter? Tillåt mig att dela med mig av min senaste förutsägelse: Vi kommer i framtiden att få se en markant ökning av antalet nyfödda svenska flickor med namnet Minoo. I’m just saying.

Eld
Del 2 i Engelsfors-trilogin
Utgiven av Rabén och Sjögren 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna. En fläkt står på golvet och vrider sig sakta fram och tillbaka. Ändå är det outhärdligt hett i rummet.

Nu höjs röster i England om att införa ett nytt felmeddelande på internet.

403 Forbidden är ett felmeddelande som poppar upp på datorskärmen när man söker på en internetsida som blockeras av servern. För tillfället används däremot 403 även felaktigt när sidor blockeras av andra anledningar, som att de förbjudits enligt lag. Många britter möts av 403-meddelandet när de försöker surfa in på till exempel Piratebay.

Förslaget går ut på att införa den nya koden 451 för censurfall, som referens till Ray Bradburys dystopiklassiker Fahrenheit 451 om en hårt censurerad framtid. Förslaget är allvarligt menat och syftar till att göra internetcensur mer genomskinlig för användarna. I juli hålls ett möte om saken.

Läser I Am Legend. Försöker övertala mig själv av huvudpersonen inte är Will Smith. Det går sådär. Försöker föreställa mig att huvudpersonen är kvinna. Det går förvånansvärt mycket lättare. Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det. Återkommer.

Man kan ju tycka att jag borde vara en flitig bokmärkesanvändare, med tanke på att jag jobbar på ett bokförlag som tillverkar sina egna bokmärken. Jag har en hel bunt hemma.

Men varför använda bokmärken när det finns pennor, mobiltelefoner och räkningar inom bekvämt räckhåll? (Och apropå det, visste ni att Albert Einstein en gång använde en värdefull check som bokmärke och alldeles glömde bort att lösa in den?)

Hur som helst, nu vet jag varför jag är så dålig på bokmärken.

Det sitter ta mig fan i generna.

Man tager vad man haver, à la min mamma

Använder ni bokmärke?

HAR MAN INGET LIV FÅR MAN KÖPA ETT
SOM ALLA ANDRA
av Jonas Gardell

Tjuvläste i affären.

Twitter-korta observationer om vår samtid med gardellsk humor. Kul!

Dyrt för det lilla, men läses gratis på Åhléns.

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra : samlade visdomsord 2010-2011
Utgiven av Norstedts
Betyg: 3/5

BATTLE ROYALE
av Koushun Takami

Femtonårige Shuya Nanahara går i en klass med 42 elever. Några är hans bästa kompisar, andra har han knappt pratat med — och vill han överleva måste de alla dö.

De lever i en totalitär stat som sett många upprorsförsök. För att hålla invånarna i schack har regimen börjat med ”Battle Royals”, tävlingar till döden där bara den sista överlevaren kan vinna. Och det är ungdomar i skolåldern som väljs ut…

Shuyas klass får ingen chans att förbereda sig. Efter att först ha drogats vaknar de upp i ett främmande rum och får snabbt läget förklarat för sig av sin spelledare (obs, effektfull kickstart på D&D-äventyret också). De befinner sig på en ö. Alla har utrustats med halsband som hjälper spelledaren att spåra dem, och om de försöker lämna ön kan han spränga halsbanden i luften.

Personligen har jag två favoritregler:

  1. Ön är uppdelad i zoner som en efter en kommer att bli dödliga att beträda. Eleverna tvingas alltså att förflytta sig hela tiden och kommer långsamt att fösas ihop på en allt mindre yta.
  2. Vapenutdelningen är slumpad — har du tur får du ett maskingevär, men du kan lika gärna få en gaffel.

Bokens karta över Battle Royale-ön.

Många elever tillägnas egna kapitel och det är spännande att se hur de lyckas. Alla hanterar situationen olika, från de som skälvande kryper ihop i sina gömställen eller drabbas av vansinne, till de som formar vänskapsgrupper och försöker tänka ut ett sätt att lura systemet på. Eller de som börjar mörda urskiljningslöst… Med så många karaktärer har Takami stort svängrum för att testa olika scenarion. Det är blodigt, psykoligiskt och kort sagt riktigt tufft.

Mycket mer ska man däremot inte förvänta sig. Den politiska bakgrunden verkar mest finnas till för att rättfärdiga storyn och Battle Royale lyfter sällan blicken från de tre S:en spänning, splatter och social dynamik. Är man ute efter annat än ren underhållning är det här fel bok. Om man däremot, likt mig, spontant tänkte ”ameen gu va kul!” när man hörde att den handlar om skolungdomar som massakrerar varandra kommer man garanterat att gilla den. (Huruvida man även borde överväga terapi låter jag bli osagt.)

Battle Royale kräver att man köper en del ologiskheter. Femtonåringarna är till exempel grymt bra på att skjuta prick med pistoler och det finns ett antal halvtöntiga kärlekspassager som bara inte passar in. Lite som en standard-action från Hollywood, med andra ord.

Men till den viktiga frågan: Kan man läsa både Hungerspelen och Battle Royale? Måste man välja? För det är väl egentligen samma bok, va?

Öhm… nej. Collins och Takami må dela samma grundidé, men de lägger fokus på helt olika saker. Vi har ett stycke politisk ungdomsbok och ett stycke småsplattrig våldsskildring — de flesta vet vilken variant de personligen skulle föredra, men jag ser inga som helst problem med att läsa båda. Gnäller man för att den ena är lik den andra kan man lika gärna gnälla på att Twilight är lik Dracula.

För er som är intresserade av Battle Royale: Grattis, ni har en del att välja på. Den finns i bok- manga- och filmform. Jag skulle rekommendera boken eller mangan, beroende på vilken upplevelse man är sugen på. Boken är bra, men klockar på strax under 600 sidor och blir riktigt långdragen framåt slutet. Mangan går snabbare framåt men har förstås inte samma djup — och det är avskräckande svårt att skilja de 42 svartvita mangaeleverna från varandra (de har även ändrat en del i handlingen). Filmen är traumatiserande halvdålig.

Batoru Rowaiaru (1999)
Battle Royale
Översatt av Yuji Oniki
Utgiven av Haikasoru 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: As the bus entered the prefectural capital of Takamatsu, garden suburbs transformed into city streets of multicolored neon, headlights of oncoming cars, and the checkered lights of office buildings.

Ett signerat ex av Eld — death is not the end, indeed — och lite annat smått och gottigt från Swedish Zombie. Man tackar ödmjukast ^_^

Tre sidor har jag hunnit läsa. Här är ett litet smakprov:

Stridsslipad elvisp.

Kan inte bli annat än bra, va?

Just nu läser jag Battle Royale.

På min bok sitter ett klistermärke som lite diskret påpekar att boken är
THE ORIGINAL SURVIVAL GAME!

Gissar att den suttit där sedan Hungerspelen blev populär, ungefär.

NICHT OHNE MEINE TOCHTER
av Betty Mahmoody & William Hoffer

Inte utan min dotter blev en riktig BOATS-klassiker när den kom i slutet av 80-talet (fråga din mamma, hon har säkert läst den). Det är inte svårt att förstå varför. Bokens sidor känns närmast minerade. Förhållandet mellan västvärlden och den muslimska världen är politiskt sprängstoff och Inte utan min dotter är berättelsen om en gång då det gick riktigt, riktigt fel.

Amerikanska Betty reser till Iran med sin man och snart femåriga dotter. Hon och dr Mahmoody har varit gifta i många långa år men har aldrig tidigare hälsat på hans släktingar. Genast när de kommer fram börjar Betty vantrivas — allt är smutsigt, ingen är snäll och hon måste klä sig i heltäckande chador. Hon räknar dagarna tills de ska åka hem till USA igen. Men när två veckor har gått visar det sig att hennes man inte har några planer på att låta dem åka tillbaka hem till USA. De ska påbörja ett nytt liv. I Iran.

Det är tung läsning. Enligt iransk lag har Bettys man rätten att bestämma var hon ska bo efter att de har gift sig. Hennes enda sätt att lagligt ta sig ur landet är att skilja sig från honom, en lösning den schweiziska ambassaden i närheten rekommenderar. Men genom att skilja sig skulle hon också förlora vårdnaden om sin lilla dotter.

Inte utan min dotter. Stundtals spännande, stundtals tör, men med en förmåga att väcka starka känslor — ska vi snacka underhållningsvärde är det så jag skulle ranka boken. Intressant nog har jag svårt att tycka om Betty. Början av boken känns som en enda lång gnällkavalkad från hennes sida, där hon (innan något dåligt hunnit hända) visar sig totalt oförstående inför minsta lilla kulturskillnad. Det gör att det tar en stund innan jag på allvar börjar sympatisera med hennes öde, och att jag aldrig riktigt gillar henne. Vilket egentligen är väldigt orättvist av mig, det inser jag, men det kan inte hjälpas. Jag är van vid fiktiva hjältar, inte självbiografiska.

Debatten som väcktes av boken verkar aldrig ha lagt sig. Internet svämmar över av reaktioner för den som är nyfiken. Det är allt ifrån västerländska kvinnor som säger sig vara rädda för att dejta utländska män till kulturreportrar som krasst ifrågasätter berättelsens sanningshalt. Och över hela världen hörs röster beskylla författaren för rasism. Expressen-reportern Cecilia Hagen anklagade till exempel -93 boken för att ha berett vägen för islamofobin i Sverige:

”Personligen, mycket personligen, anser jag att det var Betty Mahmoody som med sin förfärliga bestsellersnyftare Inte utan min dotter beredde väg för de här stämningarna bland folk i gemen”

Annan fakta:

  • Boken har filmatiserats under samma namn, men Sally Field som spelade huvudrollen vann en Razzie i kategorin ”Sämsta skådespelerska”.
  • Den iranske regissören Alexis Kouros gjorde senare dokumentär-filmen Without My Daughter som handlar om pappa Mahmoody och hans försök att återfå kontakten med dottern.
  • Kvinnan på bokens framsida bär felaktigt en nikab istället för en chador.
  • Dottern heter Mahtob på svenska och engelska, men Mahtab i min tyska bok.
  • Alla har en åsikt. Precis alla.

Not Without My Daughter (1987)
Nicht ohne meine Tochter
Översatt av Herlind Grau & Klara D. Klein
Utgiven av Bastei Lübbe 1990
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Meine Tochter war auf ihrem Fensterplatz an Bord der Maschine der British Airways eingenickt.

FEMTIO SÄTT ATT TRÄFFA DEN RÄTTE
av Lucy-Anne Holmes

Sarah bor i London och ser ut som huvudpersoner brukar göra i chick lit och svenska böcker riktade till högstadietjejer: hon har råttfärgat hår, blå ögon, normalformad kropp och är enligt sig själv FUL. Sedan är det upp till läsaren att pussla ihop den beskrivningen med att Sarah är skådespelerska och hela tiden träffar en massa asigt snygga män som fullkomligt öser komplimanger över henne.

(Antalet asigt snygga män i berättelsen överskrider lätt antalet snygga män jag SETT under min levnad.)

Jag vet inte varför chick lit- och ungdomsförfattare envisas med den kvinnobilden. Är tanken att man ska sympatisera med huvudkaraktären för att hon har bristande självinsikt på gränsen till vanföreställningar? Låter ju hälsosamt.

Ändå förstår man faktiskt varför männen först faller för Sarah. Det är bokens styrka — när Sarah inte ligger nerbäddad i sängen och 30-årskris-gråter ner i en burk jordnötssmör har hon förmågan att vara riktigt rolig. Holmes uppfinningsrikedom när det kommer till liknelser ger många pluspoäng.

Något som är supercreepy är att Sarah och författar-Holmes delar vänner. Efterordet låter oss förstå att de båda har en bästa tjejkompis som heter Julia, en bästa killkompis som heter Simon och en pojkvän som heter Paul. Holmes är gift med sin Paul, men Sarah inser att hon egentligen varit kär i Simon hela tiden…! Kan vara dåliga nyheter för den verklige Paul, det är allt jag säger.

Kul bok, men alldeles för klichétyngd och ruskigt förutsägbar. (Förlåt om det spoilar slutet för dig.)

50 Ways to Find a Lover (2009)
Femtio sätt att hitta den rätte
Översatt av Helen Ljungmark
Utgiven av Pocketförlaget 2012
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Jag är singel. Ogift. Ensam. Oälskad. Icke önskvärd. Försmådd. Solo. Alone.