Schizofreni i bokform

THE WISE MAN’S FEAR
av Patrick Rothfuss

Jag föll stenhårt för The Name of the Wind, första delen i Rothfuss kungadräparkrönika. En del invändningar hade jag visserligen, men det enda jag egentligen önskade inför bok två var att handlingen skulle få förflytta sig någon annanstans, utanför universitetets begränsande murar. Och, tja… det är väl bara att konstatera att jag blev bönhörd över hövan.

Till en början trampas det vidare i gamla hjulspår. Kvothe går på sitt universitet, spelar på sin luta och pratar med sina färglösa kompisar. Och det är precis lika mysigt som i förra boken, men nu vill vi ha äventyr, right? Till slut tycks även författaren inse att det inte kan fortsätta så, och Kvothe får lämna universitetets trygga famn.

Resten av boken måste klassas som något av det ojämnaste jag läst.

Vissa delar gör mig riktigt uppspelt (Ademre!), andra får mig att vilja skrika av frustration och tristess (Felurian…)

Kvothe är på resande fot, men stannar ganska länge på varje ny plats. Ofta reser han vidare lagom till att man lärt sig all nödvändig information om platsen — och han kommer inte tillbaka senare i boken. Då kan man ju fråga sig varför jag var tvungen att lära mig namnen på en massa karaktärer som aldrig återkom, eller lokala regler och sedvänjor i en stad som sedan lämnades vind för våg. Man får anta att de dyker upp igen senare i serien?

På hela taget ger The Wise Man’s Fear ett lite osammanhängande och hattigt intryck. När boken är bra är den faktiskt bättre än sin föregångare, vilket håller intresset uppe och kärleken vid liv. Men när den är dålig, ja, då är den riktigt dålig. Då vill jag bara ta ett expressflyg till Wisconsin, slita tag i Rothfuss fula skägg och vråla ”DIN JÄVEL! Tyckte du seriöst att det var en bra idé med TRE HUNDRA SIDOR om en tonårspojke som har sex med en SKOGSNYMF?!”

The Wise Man’s Fear
Del 2 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Dawn was coming. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

Kort och blodigt

ALENA
av Kim W. Andersson

Alena går på en snobbig internatskola och hennes liv är ett helvete. Hon är där på nåder — inte rik som de andra — och det tar tjejerna i lacrosselaget alla chanser att påminna henne om. Alenas enda tröst går att finna i kompisen Josefin, som stöttar henne när livet blir för svårt. Fast egentligen har Josefin varit död i ett år… och hon börjar bli jävligt förbannad över att Alena inte försvarar sig själv.

Alena är en grymt snyggt tecknad serieroman av samma författare som till Love Hurts. Det är en ren fröjd att bläddra bland bilderna, som varken värjer sig för nakenhet eller blod och inälvor.

Handlingen kan jag däremot tycka är väl tunn och klichétyngd — den elaka lacrossebruden Filippa känns som en parodi på sig själv, och den-väldigt-random-snälla-killen-som-blir-polare-med-den-missanpassade-tjejen känns också övergjord. (Diskussionsfråga: Varför belönas missanpassade tjejer i böckernas värld alltid med en enda, jättefin killkompis som står vid deras sida i vått och torrt? Och var befann sig mitt tonårsjag när de delades ut?)

I grund och botten gillar jag idén, men det känns som om berättelsen bara svischar förbi. Den hade tjänat mycket på att vara längre och mer psykologiskt djupgående.

Alena
Utgiven av Kolik förlag 2012
Betyg: 3/5

Bokmässebakis

I tonåren kunde jag dricka alkohol utan att bli bakis. Alls. Någonsin. Nu har tiderna dock förändrats så till den grad att jag varken kan dricka alkohol, äta stora mängder socker eller tillbringa en helhelg i böckers sällskap utan att vilja skjuta mig själv efteråt. Det där med att bli vuxen var bevisligen ett dåligt genomtänkt beslut.

Men visst hann jag med en hel del roliga grejer under bokmässan! Alldeles utan att förtjäna det också, eftersom allt skedde genom ren skär tur och sammanträffande.

Sammanträffande 1: När jag gick förbi Styxx monter för att kolla in Nene Ormes urbana fantasy Udda verklighet bara råkade Nene stå där och signera. Så nu har jag båda hennes böcker och — eftersom hon var en såndär spontant astrevlig människa — djup ångest över att jag kanske inte kommer att tycka om dem. Vågar inte börja läsa.

Sammanträffande 2: Varenda gång jag gick förbi Koliks monter drogs jag som av en magnet till Kim W. Anderssons serieroman Alena. Hade aldrig hört talas om den tidigare, men på bokmässans sista dag bestämde jag mig för att gå dit och köpa den och… ja då bara råkar han sitta där och signera just den halvtimmen. Dafuq.

Och eftersom alla goda ting måste vara tre så kramade jag Björn Ranelid också. Men bara därför.