You are currently browsing the category archive for the ‘Zombier’ category.

BERLIN REQUIEMBerlin Requiem von Peter Huth
av Peter Huth

En tysk zombieroman som utspelar sig i Berlin och som samtidigt tacklar ämnet främlingsfientlighet — kann es etwas anderes ausser toll sein!?

Hm, jo, det kunde den visst. ”Berlin Requiem” visade sig tyvärr vara en rejäl besvikelse. Jag förväntade mig blodig, episk apokalyps, men istället har berlinarna redan hunnit isolera zombiesmittan innan boken ens börjat och upplägget känns mer som det i en kriminalroman, där diverse reportrar åker runt och ställer kritiska frågor till män i maktposition — gäsp.

Det finns onekligen någon form av god grundidé här. Att tyskarna tvingas bygga en hög mur rakt igenom Berlin är förstås komiskt i sig, och när medierna börjar rapportera att det bara är invandrare som drabbas av zombieviruset är det lätt att tro att det här är en Bok Med Ett Budskap™.

Och det kanske det är också, men i så fall tappade både jag och författaren bort poängen någonstans på vägen. Huth förirrar sig bort i oinspirerade sidospår — som den där kärlekstriangeln som inte tillför någonting alls och vem tror han att han är egentligen, en ungdomsboksförfattare? — och en av karaktärerna (den enda kvinnan, givetvis) är så otroligt enerverande irrationell hela hela tiden att jag fick ge upp mina försök att förstå mig på henne.

Guldstjärna i kanten för gott försök?

Berlin Requiem
Utgiven av Heyne Verlag 2014
Betyg: 1/5

Så börjar boken: Das Wasser war schwarz vor lauter Ölschlieren.

Jag såg filmatiseringen av World War Z förresten. Den hade… erm… kanske inte jättemycket gemensamt med boken. Oatmeal säger det bäst:

wwz

Fortfarande en helt ok film, men inte den film jag gick dit för att se, liksom.

Jepp, då har jag sett filmen med. Och den var ju hur mysig som helst ^_^

Älskar precis som i boken R och hans zombiefunderingar på flygplatsen. Bromancen mellan honom och polaren M är störtskön. Jämfört med det har väl Julie alltid känts rätt ointressant, men filmen lyckas faktiskt riktigt bra med scenerna där hon och R lär känna varandra. Filmskaparna har valt att satsa på humorn och det hela är väldigt sött och roligt.

warmbodies

Synd bara att Julie har NOLL personlighet i filmen. De har gett hennes musiksmak till R (förståeligt) och kapat hela hennes bakgrundshistoria (oförståeligt). Vi får veta absolut ingenting om människorna i staden och hur de lever, vilket gör att Julies ifrågasättande av systemet mest liknar ett jättetöntigt tonårsuppror. ”Jag hatar dig pappa!” ”Öööh, varför då!?” ”För att… för att jag GÖR DET!!!” Filmen hade mått bra av lite mer allvar emellanåt.

Men hey, gillar man zombier och internethumor är det här LÄTT den bästa romantiska komedin på fucking forever.

warm body

TJÄRVEN [mp3-bok]tjarven
av John Ajvide Lindqvist

Klassåterträff i Stockholms skärgård. Det är midsommar, men trots det olämpliga datumet blir de ändå ett litet gäng som tar båten ut till Tjärven. Och där går allt åt helvete.

Tjärven är en tajt zombiethriller med högt tempo och mycket splatter. Lindqvist lägger precis rätt mängd tid på att förankra alla karaktärer innan slakten sätter igång. Det förruttnade, uppsvällda, genomvidriga kontrasterar fint mot det helyllesvenska i deras skärgårdsmidsommar och ända in i slutet är det oklart hur det ska gå för alla. Ett tydligt bevis på att vår svenska Stephen King kan skriva kort också, när han vill.

Mest cred ska författaren ha för realismen. Det är skönt att ingen tog med sig skjutvapen till midsommarfirandet och att samtliga är ungefär lika bra på överlevnad som jag och min granne. Klasskamraternas första möte med en zombie är inget mindre än lysande.

Det är Lindqvist själv som är berättarröst i mp3-boken, men jag vet inte om det var rätt val. Han är inte alls dåligt, men han pratar ganska monotont och det gjorde att jag ibland tappade koncentrationen och började tänka på annat.

Tjärven
Speltid ca 5 timmar
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Utgiven av Rigmondo 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Karl-Erik och Markus står på bryggan med händerna i byxfickorna och begrundar farkosten som ska bära dem till deras undergång.

AUTUMNautumn
av David Moody

En dag bara dör alla.

Smittan sprids snabbt och dödar snabbt. Fyrtio sekunder tar det, sen är du död. Inom minuter har alla människor dött.

Eller nästan alla; ett fåtal visar sig vara immuna mot smittan. I Northwich, England, hittar en sådan grupp överlevare varandra. De är chockade och uppgivna, har precis sett hela sin värld falla samman, alla de någonsin känt dö — hur ska de kunna gå vidare?

Men snart får de annat att bekymra sig över, när de döda börjar röra sig igen.

Autumns första femtio sidor läste jag med skeptiskt höjda ögonbryn. Språket är upprörande halvdåligt och alla överlevare heter saker i stil med Michael, Carl, Emma, Ralph och Stuart — det är som en ogenomtränglig vägg av anonyma namn.

Det är först när de döda reser sig som handlingen tar fart och författaren börjar visa vad han kan. Han gillar zombier, det märks, och han har garanterat funderat både länge och väl på hur just hans zombier ska fungera. För nä, de är inte riktigt som andra zombier… frågan är om de över huvud taget är farliga?

Med andra ord levererar Moody verkligen när det kommer till det som är allra viktigast i en zombieroman: zombierna själva. Även överlevarna vinner över mig på sin sida till slut — inte genom att vara speciellt intressanta, utan helt enkelt genom att reagera trovärdigt på vad de ställs inför. Det tog alltså sin lilla tid innan jag började gilla boken på riktigt, men i slutändan kändes den faktiskt nästan lite för kort.

Tur då att Autumn bara är första boken av hela sex stycken(!). Och att det dessutom finns en film (med skitdåligt IMDB-betyg) som jag är grymt sugen på att se redan nu i helgen.

Update: Nu har sambon och min mamma OCH min bror läst boken också. Alla älskade den förbehållslöst.

Update 2: Nu har vi sett filmen. My GOD så tråkig den var!

Autumn
Utgiven av Thomas Dunne Books 2010
Serie: Del 1 av 6 i Autumn-serien
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Billions died in less than twenty-four hours.

Löpälskande zombiefantaster med smartfån, ni har väl inte missat tidernas träningstips, Zombies, run!-appen?

Själv har jag aldrig varit något större fan av löpning (vill minnas att jag kallat det ”det tråkigaste jävla skitsättet att träna på som finns”), men eftersom min sambo tjatade så mycket gav jag till slut upp och hängde med ut i skogen. Med Zombies, run! i hörlurarna, så klart.

Det är alltså en ljudbaserad app som utspelar sig mitt under en zombie-apokalyps i England. Man sätter bara i hörlurarna, startar appen och börjar springa.

I första uppdraget tar du dig till Abel Township, där du sedan bor mellan uppdragen i relativ trygghet. Men för att hålla alla på basen vid liv måste du hela tiden springa ut på nya uppdrag — leta förnödenheter, undsätta andra överlevare, locka bort zombier… och varje uppdrag för dig dessutom framåt i en mer övergripande storyline.

Manus är skrivet av en riktig författare, Naomi Alderman, och röstskåde-speleriet håller god kvalitet. Och zombierna! De är i högsta grad läskiga och kommer de för nära gäller det att springa SÅINIHELVETE. (Appen varnar förresten alla användare för att bli så rädda att de kutar ut i trafiken och dör.)

Zombies, run! lyckas göra träning till ett spel och det ska de väl allra minst ha stående ovationer för — heja! Jag kommer i alla fall att fortsätta springa.

I AM LEGEND
av Richard Matheson

Året är 1976 och Robert Neville är, såvitt han vet, den sista människan på jorden. Han har barrikaderat sig i sin villa — bränt ner grann-husen, startat vitlöksodling i garaget.

Utanför samlas vampyrerna varje natt

(”Kom ut, Neville!”)

och han tar en whiskey till och försöker, försöker intala sig att det fortfarande finns en mening med att leva.

Glöm Will Smith. Bokens Robert Neville är en helt annan person. Inte vetenskapsman, inte hundägare, inte full av välmenande Hollywoodskämt. Vilket kanske är tur, för det här är en helt annan berättelse också.

Vad är väl sorgligare än den ensamme överlevaren? Nevilles situation går lätt att leva sig in i. Man förstår vad som får honom att fortsätta försöka, men ännu mer förstår man hans vilja att supa skallen av sig. Matheson flörtar med vår inneboende känsla för hopplöshet, och han är ruskigt skicklig på det. Boken är bara drygt 150 sidor lång, men med tanke på hur mycket som får plats i den känns det faktiskt svårt att förstå. I Am Legend borde vara självklar läsning för alla apokalypsfans.

Boken är för övrigt del av serien ”SF Masterworks”, som Gollancz nyligen blåste liv i igen. Vi köpte hem en bunt Masterworks-böcker när SF-bokhandeln hade rea häromsistens, så det blir fler av dem här på bloggen framöver. Speciellt nyfiken är jag på Roadside Picnic, boken som inspirerade filmen Stalker (och Metro 2033, om jag inte tar fel).

I Am Legend
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: On those cloudy days, Robert Neville was never sure when sunset came, and sometimes they were in the streets before he could get back.

PALE
av Chris Wooding

Ett nytt serum gör det möjligt för oss att återuppväcka de som nyligen dött. De kan sedan fortsätta sina liv som om ingenting hänt, fast med en potentiell levnadslängd på för alltid. Det finns bara två nackdelar med att bli återuppväckt. Den ena är sidoeffekten att du blir helt vit. Den andra att halva världen hatar dig.

Jed är en av alla de som hatar ”de Bleka”. Han tycker att de är obehagliga där de står i grupper utspridda på skolgården, likbleka och blodådriga. Hans pappa har sagt att de borde förbjudas i skolorna — och han är advokat, så han borde ju veta. Livsserumet är en relativt ny upptäckt och pappan och många av hans kollegor utnyttjar bristande lagstiftning för egen vinning. En bra advokat kan ta en Blek persons alla ägodelar på grunderna att de är döda och att deras släktingar har rätt till sitt arv. Jed och hans kompisar speglar vuxensamhället på sitt eget sätt, då de har gjort det till en sport att trakassera Bleka ungdomar som vågar visa sig ute.

Men en dag händer just det som inte fick hända. Jed blir påkörd och dör. Och den enda på plats är hans flickvän, som förtvivlat ber ambulanspersonalen att återuppliva honom.

Wooding ger oss vad som i grund och botten är en berättelse om minoriteters utanförskap — men det faktum att minoriteten består av döda människor sätter en fin knorr på det hela och leder till en del frågor som inte är helt lätta att svara på. Är det till exempel moraliskt försvarbart att återuppliva någon mot deras vilja? Ett barn mot föräldrarnas vilja? Eller är det att inte återuppliva dem som är moraliskt förkastligt, när det nu går? Det blir som en debatt om dödshjälp, fast tvärt om.

Och vad man än tycker om moraliska dilemman utkristalliserar sig också ett mer reellt problem: De återupplivade dör inte och de blir bara fler och fler.

Pale är en kort och läsvärd bok som är skriven med lässvaga skolungdomar i åtanke. Det märks. Wooding skriver ruskigt bra inom sin genre; det här är precis den sortens bok jag skulle ha velat läsa om jag hade lässvårigheter! Men eftersom jag inte har det känns den lite tunn. För min del hade boken gärna fått vara bra mycket längre och mer detaljerad, typ dystopisk tegelsten med vuxen protagonist. Men det är väl bara att konstatera att jag inte direkt faller inom ramen för den tänkta målgruppen.

Vilket leder vidare till frågan om hur lagligt det skulle vara för en annan författare att kopiera Woodings grundidé rakt av och göra en helt ny historia av det. Jag läser nämligen gärna den boken.

Pale
Utgiven av Barrington Stoke  2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: We got the Pale on his way to school. ”Where do you think you’re going?” asked Kyle. The way he said it, it wasn’t a question. It was a threat.

Alltså… jag vill inte påstå att alla böcker jag läser på fritiden plötsligt blev väldigt tråkiga…

Men de kan ju inte riktigt leva upp till dödsninjorna på jobbet.

 

(utdrag ur grovöversättningen av James Lovegroves Tårarnas furste)

Valborg i Uppsala.

R var där.