You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg: 4/5’ category.
Hirka 
har, till skillnad från alla andra barn i byn, växt upp utan svans. Hon har alltid fått höra att en varg tog hennes svans när hon var nyfödd, och hennes värld rasar samman när hennes adoptivpappa avslöjar sanningen – hon har aldrig haft någon.
Avslöjandet kommer när Hirka är femton och det börjar bli dags för Riten. Trots att hon är så gammal har hon fortfarande inte har lärt sig att ”famna”, att använda magi, och hennes pappa tror att det kan vara direkt farligt för henne att delta i Riten som är en ceremoni där man som tonåring reser in till huvudstaden för att visa hur stark magisk kraft man besitter. Alla kan famna, men i folktron finns hemska myter och legender om ”odinsbarn”, de svanslösa, som inte kan famna. Rötan. Är Hirka ett odinsbarn? Och vad ska hon ta sig till nu?
Mycket trevlig ungdomsfantasy med nordisk feeling. Originell, spännande och kittlande mörk. Världsbygget känns självklart.
Odinsbarn (2013)
Odinsbarn
Översättning: Ylva Kempe
Utgiven av B. Wahlströms 2015
Serie: Del 1 av 3 i ”Korpringarna”
Betyg: 4/5 – rekommenderas!
Så börjar första boken: Thorrald lyckades ta sig in genom dörren, men han förmådde inte stänga den bakom sig.
Sci fi ombord på ett generationsskepp!
Jag har konstaterat förut här på bloggen att sci fi som handlar om att åka och bosätta sig på nya planeter är som knark för mig, och Kim Stanley Robinson visar sig vara en sjujäkla langare.
AURORA är till stor del en bok om problemen med att resa i rymden och befolka nya planeter. Om allt som kan gå fel – framförallt rent tekniskt och biologiskt, när verkligheten sätter gränser för vad människan kan uppnå. Stor vikt läggs vid tekniska och vetenskapliga detaljer på ett sätt som aldrig känns tråkigt utan bara trovärdigt och engagerande.
Berättargreppet gör sitt till. Precis i början av boken får skeppets AI till uppdrag att dokumentera det som händer och skeppet blir således berättarröst under resten av boken. Här får det plats en hel del torr humor – lingvistisk humor, till min stora glädje! – eftersom det förstås tar ett tag innan skeppet fattar det här med berättarteknik. Och trots att skeppet snart lär sig att skapa ett narrativ så behåller det sitt förvrängda skepp-perspektiv på verkligheten där det lägger vikt vid andra saker än en mänsklig berättare skulle ha gjort, något som skickligt utnyttjas av Robinson i olika syften hela boken igenom.
Har man något som helst intresse för hård science fiction och/eller generationsrymdskepp är det här både genomtänkt och briljant framfört.
Boken består av många olika delar där, det får medges, vissa är betydligt intressantare än andra. Intrycket blir därför något ojämnt, med höga wow!-toppar och grundare jaja…-dalar.
Aurora
Utgiven av Orbit 2015
Betyg: 4/5 – rekommenderas!
Så börjar boken: Freya and her father go sailing.
THE LADYBIRD BOOK OF MINDFULNESS
av
Tycker du som jag, att självhjälpsböcker är ett jävla gissel?
Då kommer du att tycka om den här självhjälpsboken.
Ladybird vet nämligen att hjälpa den ironiska generationen genom livet. Inte med smeksamma ord, uppmuntrande tillrop och inspirerande citat att skriva på väggen. Utan genom att göra narr av alltihop.
I den här lilla boken om Mindfulness använder sig författarna av vackra illustrationer från Ladybirds eget arkiv av (seriösa) barnsagor – men sätter nya texter till dem för att på ett så drypande ironiskt sätt som möjligt leda dig fram till ett upplyst tillstånd av vaken mindfulness och inre själslig ro.
Känner du hur lugnet lägrar sig?
Perfekt som presentbok till hen den där sarkastiska du vet, eller som personligt lyckopiller i bokhyllan.
Om jag brydde mig skulle jag skriva nånting här om Ladybirds andra böcker i samma serie, men de verkade inte lika roliga så det skiter jag i.
The Ladybird Book of Mindfulness
Utgiven av Ladybird 2016
Betyg: 4/5 – rekommenderas
HÖGLANDET
av Steinar Bragi
Men hoppsan, titta vad jag hittade: En färdigskriven recension från 2014, som bara legat och väntat på att få bli publicerad! Och jo, nog minns jag än hur jag njöt av stämningen i HÖGLANDET…
(så pass att jag knappt höll på att komma hem från bibblan, faktiskt.)
Titelns isländska högland är en stor ödemark i mitten av landet, klassad som Europas största sandöken. Höglandets avskildhet och karga ogästvänlighet blir en passande inramning till Bragis roman, där han blandar klassiska skräckelement och folktro med efterdyningarna av den isländska finanskrisen 2008.
Fyra stadsbor och en hund är på bilutflykt ute på höglandet. Med sig har de skumpa och hummer, knark och en god portion högmod, men allt slutar snopet med att de kör vilse i dimman och krockar med ett hus. Det gamla paret som äger huset låter dem stanna över natten och sen vet vi ju alla hur det går: Utför.
Det är något fel med gamlingarna. De smyger runt och låser dörrar, har målat hela huset svart och spikat för alla fönster, och de verkar rädda för något där ute i mörkret. När stadsborna försöker ta sig därifrån misslyckas de, gång på gång. Situationen blir alltmer mardrömslik. Hunden försvinner, någon skadar sig och slitningar uppstår i gruppen. En sista lösning kvarstår: De får ta sig hem till fots över höglandet.
En av de stora behållningarna med HÖGLANDET är personporträtten. Stadsborna, Hrafn, Vigdís, Egill och Anna, ges var och en gott om eget utrymme att visa vilka de är. Ingen är överdrivet sympatisk. Den isländska finanskrisen är ett faktum och samtliga har påverkats starkt av den. De två männen finner sig panikartat i slutet av sina nyligen påbörjade karriärer; den ekonomiska bubbla de bidragit till har spruckit. Flickvännerna är ännu omedvetna om att den livsstil de är vana vid är hotad. Vigdís och Anna, kanske mer än de båda männen, tillåts vara mångfacetterade karaktärer på riktigt.
Och höglandet är ständigt närvarande, som en ödslig femte huvudperson. Minst sympatisk av dem alla.
Osäkert vad som är verkligt och overkligt. Händelserna kan tolkas både bildligt och bokstavligt. Jag skulle INTE rekommendera den här boken till personer som ogillar öppna slut och böcker som får en att tänka ”men… vad var det egentligen som hände?” Men till alla andra — JA.
Hálendið (2011)
Höglandet
Översättning: Inge Knutsson
Utgiven av Natur & Kultur 2014
Betyg: 4/5 – rekommenderas
Så börjar boken: Hela naturen var stilla.
EN MAN AV STIL OCH SMAK
av Anders Fager
Tillbaka till Fagers Stockholm, där mystiska kulter och uråldriga gudar huserar och varje yta gömmer ett stort, krälande kaos.
Berättelsen tar vid där ”Jag såg henne idag i receptionen” slutade, som en direkt uppföljare. Cornelia Karlsson är försvunnen och hennes expojkvän CeO Molin (han med de bästa festerna) är ute på djupt vatten, då hans systematiska stölder och vidareförsäljning av värdefulla, ockulta böcker har börjat väcka fel sorts uppmärksamhet, både på hans arbetsplats Kungliga Biblioteket och bland Sveriges arkana sällskap.
Det bjuds på en hel del historia kring de svenska kulterna och många vid det här laget bekanta namn dyker upp igen: Fredman, Strindberg, Donatien, Bertholtz… Bokens huvudsakliga jobb tycks vara att fylla ut konturerna i Fagers arkana värld, och för den som redan är såld på den är det givetvis roligt att få fördjupa sig ytterligare. Första kapitlet, om tre lajv-arrangörer som ska kolla in en källarlokal de hyrt under Gamla Stan, är ett perfekt exempel på hur kompetent Fager kan vara som författare, när han ord för ord väver fram mythos och mörkerrädsla ur ett samtida Sverige.
Lika förtjust som i hans tidigare verk blir jag däremot aldrig riktigt. Mycket tror jag beror på att ”En man av stil…” är mer linjär än Fagers tidigare böcker — mer fokuserad i sitt berättande och mindre benägen att sticka iväg på knepiga sidospår. Jag råkar gilla Fagers knepiga sidospår. Alla de mörka, oväntade hörn och återvändsgränder han skriver in en i, där obehaget blir levande. De saknas här.
Nu verkar det ju som om den här bokserien blir åtminstone en trilogi, så det må vara hänt att just det här är något av en mellanbok — Fager håller hög klass ändå. Jag misstänker dessutom att det är hög tid att ge ”Svenska kulter” en ordentlig omläsning efter den här boken, när man nu som läsare har tillgång till så mycket mer bakgrundsinfo som kan hjälpa en att se nya sidor av de gamla novellerna.
Tack Wahlström & Widstrand för rec-ex!
PS: Wow, en hel Anders Fager-recension utan en enda referens till Lovecraft! …Tills nu då.
En man av stil och smak
Utgiven av Wahlström & Widstrand 2014
Betyg: 4/5
Så börjar boken: Det hänger snöflingor i luften.
EXPEDITIONEN
Bea Uusma
Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.
Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.
En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.
”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.
Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:
Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.
Nu slutar Nils att skriva till Anna.
Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.
Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5
Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.
HAUPTSACHE NICHTS MIT MENSCHEN
av Paul Bokowski
Det här är en humoristisk liten novellsamling av tyska författaren och homosexprofilen Paul Bokowski, där han berättar om knäppa grejer han råkat ut för.
Bokowski bor i förorten bland turkar och Westfalenbor. En gång råkade han av misstag hamna på personalfest på IKEA fast han inte var anställd, en annan gång gick han på ett schlager-nakenparty (för, öh, det är en grej) som plötsligt fick besök av ett gammalt par som ville fråga om vägen, och så var det den där gången när hans mamma gjorde något alldeles oförlåtligt chockerande…
En mysrolig samling med en emellanåt fräck ton — 10/10 would read again.
Hauptsache nichts mit Menschen: Geschichten
Utgiven av Satyr Verlag
Betyg: 4/5
Så börjar boken: Etwas Schreckliches ist passiert. Nie hätte ich gedacht, dass es wirklich so weit kommen könnte, aber es ist. Plötzlich, unerwartet und ohne jede Vorwarnung: Meine Mutter hat mich gegoogelt.
Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)
Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)
Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.
Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?
Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.
Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)
Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.
Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.
Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.
Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)
Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!
Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.
Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)
Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.
Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.
Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.
Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)
Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.
Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.
Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.
BEST SERVED COLD
av Joe Abercrombie
Best Served Cold är en rättfram historia om Hämnden med stort H: Sju personer är ansvariga för att ha tagit allt från Monza, och nu ska de jävlarimig dö.
Precis som i First Law-trilogin bjuder Abercrombie på ett mörker och en humor som går hand i hand. Det är rått, brutalt och skrattretande och ingenting blir någonsin som någon har tänkt sig.
Jag tycker spontant väldigt bra om samtliga karaktärer (även om jag inte nödvändigtvis gillar dem). Monza själv är förstås stentuff: tidigare ledare för en ökänd armé av hyrsvärd och, ja, kvinna — behöver jag säga mer? Eller jo, förresten, det kan vara värt att påpeka att hon inte bara är en Stark Kvinna™, utan faktiskt rymmer mer djup än så.
Till sin hjälp i den här hämndorgien har Monza en brokig skara udda figurer. En alkoholiserad föredetting till soldat, en opålitlig giftmördare och hans lilla elev, en barbar från norr som är på tok för långt hemifrån och en exbrottsling med en underlig besatthet av siffror och nummer.
Det hela påminner om ett väl uttänkt rollspelsscenario. Gruppen har ett tydligt gemensamt mål — att döda alla på listan i den ordning de är uppskrivna — men mycket händer på vägen och inte ens för Monza känns allt så enkelt efter ett tag. Abercrombie har lyckats riktigt bra med karaktärsutvecklingen och jag märker hur jag kommer nära karaktärer som jag i början inte alls trodde att jag skulle bry mig om.
Best Served Cold utspelar sig i samma värld som First Law-trilogin men är helt fristående, vilket bara är en fördel. Den kortare berättelsen får ett helt annat fokus, en större närvaro, och i det här fallet passar det storyn perfekt. Jag gillar den bättre än trilogin. SKÖNT med en fantasyförfattare som inte skriver trilogier bara för att!
Best Served Cold
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 4/5
Så börjar boken: The sunrise was the colour of bad blood.
ICH BLOGG DICH WEG!
av Agnes Hammer
Julie är den där tonåringen som tycks ha allt. Hon är snygg, sjunger i sitt alldeles egna band och är allmänt omtyckt av alla.
Men så börjar någon skicka obehagliga mejl till henne. Förolämpningar och hotelser som bara växer sig grövre och grövre. Den anonyma personen kallar sig ”Stüpp”, namnet på en speciell typ av varulv som enligt tysk folktro klänger sig fast vid sitt offer tills det dukar under av skräck och utmattning.
Inte långt därefter dyker det upp en fejkprofil på nätet där någon utger sig för att vara Julie. ”Är du rädd?” frågar Stüpp.
Ich blogg dich weg är en snabbläst liten pärla på temat nätmobbning. Julies anonyma mobbare infekterar obevekligt bit efter bit av hennes liv, och jag läser med en ständigt växande klump i magen. Fejkprofilen får fler att vända sig emot Julie och snart föregås varje nytt kapitel av någons elaka kommentar om henne. Hennes trygga liv bryts långsamt sönder.
Men det är inte bara Julies perspektiv man får följa, utan även flera andra ungdomars. Det är bra, för även om Julies perspektiv är starkt behövs de andra för balansens skull. Det behövs kritiska röster: de som tycker att Julie kanske har gjort sig lite förtjänt av det hela, och de som undrar varför hon ens orkar bry sig, varför hon ens klickar in på hemsidan. Om Julies egna kapitel hjälper en att förstå mobboffrets position, så är det de andra som förklarar varför mobbningen ens kan hända, varför folk deltar eller bara ser på, varför ingen protesterar. Jag gillar att flera sidor av saken ges utrymme i boken och att ingenting är helt svart eller vitt.
Det är en kort och spännande berättelse som rör upp många känslor. Dessutom erbjuder den ju litet av en deckargåta, för bland ungdomarna gömmer sig förstås Stüpp — frågan är om man kan lista ut vem det är… Boken är tänkt att läsas av skolelever (lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida), men den är som alla lyckade böcker givande läsning för vem som helst.
Det enda jag kände var lite synd är att boken går väl fort framåt slutet och att upplösningen blir lite svepande, men det är ett mindre problem (jag kan faktiskt tänka mig att det till och med är ett medvetet knep för att bjuda in till egna funderingar!).
Ich blogg dich weg!
Utgiven av Loewe Verlag 2013
Betyg: 4/5
Så här börjar boken: Nacht, Wald und alles ist dunkel. Du musst rennen. Los, vorwärts!
Bokmalande 