You are currently browsing the monthly archive for maj 2011.

Tips: Läs aldrig intensiva zombieböcker innan läggdags!

J. L. Bourne är skyldig mig en hel del psykoterapi nu, efter att jag läst Day By Day Armageddon, somnat och drömt. I drömmen blev jag uppäten av zombier. Bit för smärtsam bit. I realtid.

Aj.

…En lite mer positiv nyhet är att jag hittade handduken, medan jag irrade runt i ett inbillat smärttöcken i lägenheten vid fyratiden i morse.

Annonser

Jag har flyttstädat bort handduken! O___O

I dag firar vi, till Douglas Adams ära, Handduksdagen.

För du vet väl var din handduk är?

En handduk /…/ är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Och ja, jag har min egen Liftarens guide till galaxen-handduk.

Och ja, jag tänker traska omkring med den lite nonchigt slängd över axeln.

Man vill ju inte verka ute, liksom. Som värsta nörden.

en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

 Originaltitlar: Ship of Magic, The Mad Ship, Ship of Destiny
 Svenska titlar: Magins skepp, Sorgeskeppet, Ödets skepp
Serie: The Liveship Traders Trilogy, som kommer efter The Farseer Trilogy

Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

Liveship Traders-trilogin utspelar sig strax efter Hobbs Farseer-trilogi, i samma värld fast på en annan plats och med ett helt nytt persongalleri. Den refererar en del till händelser i Farseer-trilogin, till glädje för oss som läst den, men skulle utan problem kunna läsas fristående (varför man nu skulle vilja göra det!) Det är en berättelse om människovärde, social oro och revolt.

Den sociala oron står handelsmännen i staden Bingtown för. De är ett djupt traditionsbundet släkte med en demokratiskt upplagd politik och de har levt gott på sin handel i generationer. Allt detta ställs på ända när en ny regent, ung och arrogant, tar över styret. Bingtown-folket ser handfallna på medan deras tillgångar krymper, i takt med att slaveriet legaliseras och blir en lukrativ marknad. Samtidigt blir piraterna (som ofta är förrymda slavar) fler och fler och deras grannland hotar med krig. Alltmedan deras härskare sitter trygg i sitt palats längre söderut, utan att ägna en tanke åt den avlägsna hamnstaden.

I staden bor familjen Vestrit. Deras själskepp Vivacia ska snart komma till liv. Det är en glad dag, då själskeppen är hemligheten bakom de gamla Bingtown-familjernas överlägsenhet när det kommer till handel. Skeppen är byggda av häxträ med förmågan att absorbera liv – när tillräckligt många dött ombord antar skeppet ett slags pseudo-liv och seglar tack vare sin medvetenhet bättre än andra skepp. Dessvärre kan själskeppen även påverkas negativt av vad som händer ombord och det finns exempel på skepp som blivit galna. Detta är något som oroar Althea Vestrit djupt, när Vivacia går i arv till hennes systers man, som bestämmer sig för att använda henne som ett slavskepp.

Så, är det alltså vad trilogin handlar om? Njaä…

Utöver det som handlar om Bingtown och familjen Vestrit kan jag identifiera åtminstone två centrala berättelser till. Den ena handlar om piratkaptenen Kennit, som vill äga ett själskepp och bli piratkung. Den andra rör en grupp sjöormar som letar, letar, letar efter något, men de har glömt vad det var – en berättelse som knyter an inte bara till själskeppen i den här trilogin, utan också till Farseer-trilogins elderlings. Och utöver det finns det massvis med bikaraktärer som drar upp teman i stil med slaveri, sexism, våldtäkt, kärlek, makt, medmänsklighet and you name it.

Trilogin är kort sagt en mycket ambitiös historia, med flera lager.

I första boken tycker jag att det fungerar väldigt bra. Trots de ovanligt många berättarperspektiven (på rak arm kan jag räkna 15) känns allting relevant och berättelsen flyter på. Framför allt är det engagerande att Hobb vill säga så mycket och uttrycker det så väl när hon gör det.

I The Mad Ship börjar det tyvärr bli lite rörigt. Gränserna mellan svart och vitt blir tydligare, närapå övertydliga, och det känns som om alla som är ”goda” börjar tycka likadant som varandra, även om de inte gjorde det i första boken. En del personer blir tråkiga att följa och handlingen haltar betänkligt. I Ship of Destiny tar handlingen fart igen, men då är den ofta så förutsägbar att klockorna stannar. Tråkigast av allt är att Hobb på slutet väljer att binda samman en del lösa trådar så hastigt och lustigt att delar av handlingen faktiskt tappar sin relevans. Ett bra exempel på detta finns inom parenteserna, men spoilervarning! (Kyle, mannen som gjorde Vivacia till ett slavskepp, blir inlåst i en fängelsehåla efter bok ett. Då tänker jag att han antagligen kommer tillbaka senare i serien och har en roll kvar att spela ut. Dessvärre är bara det första sant. Han kommer tillbaka… och dör. Punkt.)

Som helhet är serien helt okej. Men vem vill ha helt okej?

Hur i hela friden kan en jordvall se oerhört gammal ut?

Jag menar, okej att den är sliten av väder och vind, men oerhört gammal?

Perumov och jag har inte riktigt samma begreppsvärld, märker jag.

 Originaltitel: A Game of Thrones
 Svensk titel: Kampen om järntronen
Serie: Del 1 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 4/5

Roliga fakta: A Game of Thrones är den där typen av fantasybok som är så smockfull av namn, släktskap och relationer att den liknar en TV-såpa. När jag läste den tänkte jag vid något tillfälle att ”det är ju som Sopranos i fantasysetting!” Och redan nästa dag, när jag slog upp tidningen och läste en artikel om TV-serien, påpekade artikelförfattaren att ”många har jämfört A Game of Thrones med Sopranos”. Damn right.

Men ifall någon undrar så är det alla hundra miljoner namn som dragit ned betyget lite. Dock är det en oerhört stark fyra.

I centrum står familjen Stark, bestående av fadern Eddard, hans fru, deras fem gemensamma barn samt Eddards oäkta son. Tillsammans härskar de över den vidsträckta norra delen av ett stort kungadöme vid namn Västeros (tänk Europa). På order av kungen splittras däremot familjen – Eddard tvingas resa söderut till huvudstaden för att bli kungens rådgivare och lämnar sin femtonårige son att hålla fortet uppe i norr. Men vintern står i antågande…

Vintern är en intressant aspekt av världen. Det går nämligen inte att förutspå längden på årstiderna eftersom de alltid är olika långa. När boken börjar sägs det ha varit sommar i nästan ett decennium och de flesta unga kan inte minnas en vinter. Däremot vet de äldre generationerna att lika lång som sommaren varit, lika lång blir vintern när den väl kommer. Detta i kombination med de obehagliga sagorna Stark-barnens gamla amma (helskön karaktär, för övrigt) berättar bildar en skönt olycksbådande stämning i boken.

Utöver familjen Stark lär vi också känna de två syskonen Viserys och Daenerys. Hela deras släkt mördades när Västeros nuvarande kung tog makten och själva lever de nu i exil på en annan kontinent. Psykotiska Viserys drömmer om att återta tronen och gifter därför bort sin trettonåriga syster med en barbarkung som lovar honom en armé. Medan alla kapitel som utspelar sig i Västeros är ganska typiska i fantasygenren (va!? menar du att det drar ihop sig till krig? i Europa?) kommer kapitlen om Daenerys som en frisk fläkt; man vet inte vad man ska förvänta sig riktigt.

Därmed inte sagt att Västeros-delen är förutsägbar, för det är den verkligen inte! Berättelsen levererar oförutsedda händelser och snabba förvecklingar på löpande band och ingen tid slösas på onödigt lull-lull och eftertanke (utöver släktträden, alltså). Samtliga karaktärer är imponerande handlingskraftiga, djärva och individuella. Ibland sitter jag bara och gapar – något som skulle ha hänt i bok tre i vilken annan fantasytrilogi som helst händer helt plötsligt nu, i första boken! I en serie i sju delar! Kan Martin hålla samma tempo serien igenom är jag djupt imponerad.

 

Bokens första meningar: ”We should start back”, Gared urged as the woods began to grow dark around them. ”The wildlings are dead.”

 Originaltitel: The Mad Ship
 Svensk titel: Sorgeskeppet
Serie: Del 2 av 3 i The Liveship Traders Trilogy (”Handelsmännen och de magiska skeppen”)
Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

The Mad Ship är ungefär som Ship of Magic, fast sämre.

Det händer lite mindre, det tjafsas mycket mer och alla (alla!) mysterier avslöjas och blir tråkiga fakta.

De många berättarperspektiven rör ihop sig eftersom många av karaktärerna befinner sig på samma plats och umgås med varandra. Eftersom de är hotade av krig sluter de upp bakom varandra och arbetar tillsammans. Fråga: Hur nödvändigt är det med fyra olika berättarröster, i samma situation, när alla håller med varandra?

Nej, Sorgeskeppet (som den ju så vackert heter på svenska) är en typisk mellanbok. Visst skriver Hobb bra och visst gör hon en del fina poänger om att vara sin egen lyckas smed, men mest av allt bygger hon bara upp inför trean i trilogin. Det som oroar mig är att hon redan tycks ha bränt mysterierna i den här delen av sin värld… Jag kan inte komma på någonting jag fortfarande är nyfiken på.

(Och nej, jag är definitivt inte intresserad av de där jävla sjöormarna och deras havsströmmar och kokonger – jesus vad tråkiga de är!)

 

Bokens första mening: Below the serpents, the beds of weeds swayed gently in the changing tide.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3