You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

 Originaltitel: Cat’s Cradle
 Svensk titel: Vaggan
Författare: Kurt Vonnegut
Betyg: 4/5

(Blogginläggets titel är ett citat från boken och beskriver den ganska väl.)

Cat’s Cradles huvudperson vill skriva en bok om atombombens fader, men hamnar milt sagt på ett sidospår när han blir president över påhitterepubliken San Lorenzo och frälst till en ny religion.

”Småvrickad” är väl ordet jag skulle använda för att beskriva handlingen i Cat’s Cradle. Och spännande. En bit in i boken tar berättelsen nämligen en oväntad vändning, när Vonnegut plötsligt introducerar det apokalyptiska hotet ice-nine.

Vonnegut vet att sälja idéer till sina läsare. I Cat’s Cradle prackar han på oss både en svårbeskrivlig vetenskaplig upptäckt (ice-nine) och en från grunden påhittad religion (bokonon) – och gör det på ett sådant sätt att det inte alls är svårt att svälja. Faktum är att om jag varit religiöst lagd över huvud taget hade jag antagligen varit bokonist vid det här laget.

När Vonnegut betygsätter sina egna böcker ligger Cat’s Cradle på delad förstaplats med Slaughterhouse-Five.

 

Bokens första mening: Call me Jonah.

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


 Originaltitel: To Kill a Mockingbird
 Svensk titel: Dödssynden
Författare: Harper Lee
Betyg: 4/5

Det är nu över 50 år sedan Harper Lee skrev denna sin enda roman, mitt i medborgarrättsrörelsens USA. Den slog som en bomb då, och efter att ha läst den kan jag konstatera att krutdoften knappt lagt sig.

Det är 30-tal i en liten by i Alabama. En svart man står åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna. Han har inte begått brottet och det finns heller inga bevis som pekar på att han skulle ha gjort det. Förutom den vita kvinnans ord, förstås. Att mannen måste släppas fri förstår ju vem som helst – det tycker i alla fall Scout och Jem, barn till försvarsadvokat Atticus Finch. Av sin far har de fått lära sig vikten av att gå i andra människors skor, och att man absolut inte ska trycka ned dem som inte gjort en något ont.

Atticus said to Jem one day, ”/…/Shoot all the bluejays you want, if you can hit ‘em, but remember it’s a sin to kill a mockingbird.” That was the only time I ever heard Atticus say it was a sin to do something, and I asked Miss Maudie about it. ”Your father’s right,” she said. ”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.”

Åttaåriga Scout är bokens berättare. Som det barn hon är absorberar Scout allt som händer omkring sig, utan att riktigt veta hur hon ska tolka det. Inte bara rasism uppdagas, utan även sexism och förutfattade meningar av alla dess slag. To Kill a Mockingbird handlar i grund och botten inte om ras och rasism, utan om (in)tolerans i allmänhet. Som bok innehåller den ett skyhögt antal beröringspunkter som vem som helst kan relatera till och är lika mycket uppväxtberättelse som samhällskritisk skildring.

Omslaget på jubileumsutgåvan

Jag har funderat en del över den svenska titeln på boken – Dödssynden – som ju onekligen är något av en besvikelse. All poetik och all tvetydighet från originaltiteln saknas helt. Däremot är ”översättningen” ganska förståelig med tanke på att mockingbird heter något så fult som ”härmfågel” på svenska. Att döda en härmfågel låter inte speciellt poetiskt – det låter snarare som skadedjursutrotning.

Men hade man inte kunnat ta sig friheten att byta fågelart, och på så sätt behålla originaltitelns klang? Det har man gjort till exempel i den tyska* översättningen – Wer die Nachtigall stört – där härmfågeln bytts ut mot en näktergal . Att döda en näktergal. Inte mig emot. Ogillar man tanken på artbyte kan man i stället låta sig inspireras av våra skandinaviska grannar, som båda valt Att döda en sångfågel.

* Härmfågel heter Spottdrossel på tyska. Spottdrossel!


Bokens första mening: When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow.

Ordet ”ordlista” finns inte med i min mobils ordlista.

”Ordet finns inte i ordlistan”, säger mobilen.

Så absurt!

Hurra!

Litteraturdelkursen är slut och jag får läsa vad jag vill!

Tänker inleda med lite tegelstensfantasy. Det var ju alldeles för längesedan. Liveship Traders trilogy, here I come!

 Originaltitel: The Great Gatsby
 Svensk titel: Den store Gatsby
Författare: F. Scott Fitzgerald
Betyg: 2/5

Det här är en bok som av någon anledning blivit en så kallad klassiker, men hur jag än vänder och vrider på handlingen känns den platt, tråkig och menlös.

Visst, 20-talsmännen och -kvinnorna super, knarkar och är otrogna mot varandra och det var säkert chockerande på sin tid, men personligen bryr jag mig inte nämnvärt.

Ska jag läsa böcker om 20-talet får de hellre handla om viktiga saker. Jämför till exempel med A Passage to India, som jag just recenserade, eller To Kill a Mockingbird (som jag snart ska recensera). Där kan man snacka om handlingar av vikt.

Vill man ändå läsa om dekadent ångest över livets meningslöshet rekommenderar jag 50-talet. Revolutionary Road och The Bell Jar är lysande böcker, och vem har missat tv-succén Mad Men?

 

Bokens första mening: In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I’ve been turning over in my mind ever since.

 Originaltitel: A Passage to India
 Svensk titel: En färd till Indien
Författare: E.M. Forster
Betyg: 3/5

A Passage to India börjar med en fråga: Är det möjligt för en indier att vara vän med en vit man? Frågan besvaras sedan med all önskvärd tydlighet av vad sedan som sker.

Saker och ting kompliceras dock av att boken utspelar sig under 1920-talet, då det brittiska styret över Indien närmar sig sitt slut.

Alla huvudpersoner är smärtsamt mänskliga och imperfekta. Vi får träffa Aziz, den djupt känslosamma indiern som vill bli vän med engelsmännen, men ständigt misstolkar deras beteende till personliga förolämpningar. Fielding, engelsk professor och sann torrboll. Miss Quested, som så gärna vill ”uppleva” Indien, men blir besviken över varje sekund som inte är exotisk och storslagen. Och så förstår Mrs Moore, den visa men alltmer desillusionerade gamla damen.

Många situationer dryper av ironi så till den grad att man helt enkelt måste dra på smilbanden. Lägg till det att inte bara människorna i romanen kommunicerar med läsaren, utan även landet Indien med hela sitt djur- och växtliv och mångtydiga väderskiftningar. Minsta förändring i väderlek bär på en djup symbolik – Indien har onekligen mycket att säga om britternas närvaro.

Jag gillar a Passage to India. Som roman lyfter den tydligt fram problematiken med kolonialism. Huvudkaraktärerna är komplexa och väcker ofta blandade känslor. Dessutom är det ett stort plus att boken inte utspelar sig i Bombay eller någon annan storstad; att Chandrapore är en sådan liten skitstad förstärker verkligen det tragikomiska i britternas närvaro.

 

Bokens första mening: Except for the Marabar Caves – and  they are twenty miles off – the city of Chandrapore presents nothing extraordinary.

 Titel: Neverwhere
 Svensk titel: Neverwhere
Betyg: 3/5
Författare: Neil Gaiman

Jag förstår mig inte riktigt på Gaimans storhet, måste jag erkänna.

Ständigt och jämt läser jag nya böcker av honom och intalar mig själv att jag borde älska dem, men gör det aldrig någonsin. De är alltid läsvärda, men lämnar aldrig något bestående intryck annat än besvikelse.

För rent teoretiskt består en Gaiman-bok enbart av en massa saker jag tycker väldigt mycket om. Ta Neverwhere här till exempel. Fantasy i en galen parallellvärld till London, med skruvad humor, bestialiska mord och så många smarta ordlekar att sidorna bågnar under dem. Teoretiskt sett den bästa boken i världen.

Men så rullar de vanliga problemen upp. Det börjar alltid med att jag ledsnar på huvudpersonen cirka tre sidor in i boken – oftast är de halvgnälliga, deprimerande och/eller helt utan personlighet. Skitirriterande. Sen ledsnar jag bara ännu mer när Gaiman för umptielfte gången kastar in denna halvgnälliga britt i en helskruvad miljö fylld till bredden av knäppa karaktärer som mest bara flimrar förbi. Lite Alice i Underlandet, lite LSD-tripp, lite som faktiskt berör och fastnar.

Egentligen borde jag spara mig själv besvikelsen och helt enkelt sluta läsa Gaiman, punkt. Men Anansi Boys står i hyllan och ser fin ut och mitt psyke har redan börjat sin övertalningskampanj som säger att ”det här! det är Gaiman-boken du blivit utlovad! det är den alla snackar om! kom igen nu, Gaiman är ju värsta grejen!

Men om Gaiman verkligen vore värsta grejen hade jag väl för fan tyckt om att läsa hans böcker.

 

Bokens första mening: The night before he went to London, Richard Mayhew was not enjoying himself.

Jag var med om en lustig och något förvirrande upplevelse igår.

Nämligen bokrea på Bokia.

Det började lovande; mitten av rummet upptogs av ett stort långbord med skylten ”FANTASY” ovanför. Vad roligt! tänkte jag och gick dit för att browsa.

Två minuter senare stod jag och bläddrade bedrövat bland Vargbröder, Percy Jackson och Twilight, och kände mig milt sagt förbisedd som vuxen fantasyläsare.

Framåt mitten av långbordet blev det hela närapå skrattretande. Någon hade, av valfri anledning, lagt fram del sju och tio ur en Terry Goodkind-serie och några lika slumpmässigt utvalda Robert Jordan-böcker. Resten av bordet bestod av deckare.

Det må vara som det är. Jag har ingenting emot att hänga på internetbokhandlar och göra små dagsutflykter till SF-bokhandeln. Men det är ändå rätt intressant att sammansättningen i en helt vanlig bokhandel vanligtvis ser ut just så här.

Föreställ er för en stund att världen var annorlunda.

Föreställ er ett stort fett långbord som det står ”DECKARE” över. Föreställ er sedan att allt som ligger på bordet är Vi Fem, Kalle Blomqvist och Lasse-Majas detektivbyrå. Och en Stieg Larsson-bok.

Tanken fick mig att le hela vägen hem genom vårsolen.

 Originaltitel: Aus der schönen neuen Welt
 Svensk titel: Rapport från vår sköna nya värld
Författare: Günter Wallraff
Betyg: 3/5

Ni har väl hört talas om Günter Wallraff? Den tyska journalisten, mest känd för hur han sminkade om sig till en svart man för att kunna möta vardagsrasismen som den ser ut i verkligheten. I den här boken går det att läsa om hur han omväxlande ignoreras, hånas och hotas med polisen, tills han knappt vill visa sig ute.

Att wallraffa, som vi säger på ren svenska, innebär att utföra undersökande journalistik under täckmantel. Wallraff själv har ägnat år av sitt liv med antaget utseende och falsk identitet, inte bara som svart utan även som uteliggare, brödbagare för Lidl eller anställd på callcenter. På det här sättet har han uppdagat stora orättvisor, och åtta av de reportage han gjort finns samlade i Rapport från vår sköna nya värld.

Arbetarskyddslagar till trots finner sig Wallraff arbeta i sektliknande arbetsmiljöer under fysiskt och psykiskt farliga förhållanden, med obefintlig lön och obetald övertid. Trots att han bara är en tillfällig besökare på arbetsplatserna mår han snart outsägligt dåligt. Hans enda tröst blir att han kan sluta när han vill – för till skillnad från sina arbetskamrater behöver han ju inte pengarna.

Hans reportage speglar en allt annat än skön värld. En värld i vilken ingen tycks kunna kontrollera storföretagen. En värld i vilken tusentals människor är i desperat behov av pengar (arbetslösheten är ännu större i Tyskland än i Sverige) och därför måste ta de jobb som erbjuds. En värld i vilken ett människoliv inte är mycket mer värt än en bake off-limpa från Lidl.

Min enda invändning mot boken är att den är väldigt ojämn. De två första reportagen – om hur han klär ut sig till svart och uteliggare – hör inte ihop med de övriga sex, som alla handlar om kapitalism och storföretag. Visst är de de två starkaste reportagen, men det blir en aning missledande att de inleder hela samlingen. Annars är det här är en bok jag rekommenderar till alla som vill bli upprörda.