You are currently browsing the category archive for the ‘Tegelstenar (+600 sidor)’ category.
Hirka 
har, till skillnad från alla andra barn i byn, växt upp utan svans. Hon har alltid fått höra att en varg tog hennes svans när hon var nyfödd, och hennes värld rasar samman när hennes adoptivpappa avslöjar sanningen – hon har aldrig haft någon.
Avslöjandet kommer när Hirka är femton och det börjar bli dags för Riten. Trots att hon är så gammal har hon fortfarande inte har lärt sig att ”famna”, att använda magi, och hennes pappa tror att det kan vara direkt farligt för henne att delta i Riten som är en ceremoni där man som tonåring reser in till huvudstaden för att visa hur stark magisk kraft man besitter. Alla kan famna, men i folktron finns hemska myter och legender om ”odinsbarn”, de svanslösa, som inte kan famna. Rötan. Är Hirka ett odinsbarn? Och vad ska hon ta sig till nu?
Mycket trevlig ungdomsfantasy med nordisk feeling. Originell, spännande och kittlande mörk. Världsbygget känns självklart.
Odinsbarn (2013)
Odinsbarn
Översättning: Ylva Kempe
Utgiven av B. Wahlströms 2015
Serie: Del 1 av 3 i ”Korpringarna”
Betyg: 4/5 – rekommenderas!
Så börjar första boken: Thorrald lyckades ta sig in genom dörren, men han förmådde inte stänga den bakom sig.
RED COUNTRY
av Joe Abercrombie
Jag är ganska säker på att Red Country , rent objektivt, är ungefär lika bra som Abercrombies böcker brukar vara — den kännetecknas trots allt av samma bistra humor, samma bleka utsikter, samma sorts moraliska förfall… Men för mig bara funkar det inte. Fyra hundra sidor in och jag är så uttråkad att jag till slut ger upp.
Problemet är lättidentifierat: Jag, personligen, är mätt på Abercrombie nu. Fem långa romaner har jag hängt med — och vilka tider det har varit! — men det börjar kännas som att han upprepar sig. Han är liksom inte en författare som förnyar sig speciellt mycket, utan det här är, på gott och ont, precis samma grej som alltid.
Nope, tack för allt Abercrombie, men nu drar jag vidare till nya jaktmarker. Ny fantasy, nya författare — TIPS!?
(PS: Den här webcomicen blir man förstås liite sugen på att läsa: First Law Comic.)
Red Country
Utgiven av Gollancz 2012
Serie: Fristående uppföljare till Abercrombies tidigare böcker
Betyg: 2/5
Så börjar boken: ‘Gold.’
RED SEAS UNDER RED SKIES
av Scott Lynch
Det här är en recension av den andra delen i Scott Lynchs fantasyserie. Spoilervarning för alla som inte läst The Lies of Locke Lamora.
Efter händelserna i första boken har Locke och Jean tagit sin tillflykt till Tal Verrar, staden känd som hem till världens allra mest exklusiva casino. Och världens farligaste. Ett faktum som så klart inte avskräcker våra två skurkar, som genast sätter i verket en komplicerad plan för att tömma casinots kassavalv.
Det går förstås inte alls som de hade tänkt sig. Locke och Jean dras snabbt in i stadens politiska maktspel och snart måste de jonglera multipla identiteter, och rätt vad det är blir de pirater!
Red Seas Under Red Skies är en historia full av svindlande bluffar och smarta vändningar. Det är lite som fantasyversionen av filmer i stil med Ocean’s Eleven, med rapp dialog och sköna skurkar att heja på. Att läsa Scott Lynch är framför allt roligt och jag hade verkligen inte en tråkig sekund. Läs!
Den stora skillnaden från första boken tycker jag går att finna i portätten av Locke och Jean. Det känns som att det är först nu, när det bara är de två, som de får blomma ut på riktigt och bli de två klart älskvärda antihjältarna vi alltid misstänkte att de kanske var. Utöver dem vimlar det dessutom av inspirerade bikaraktärer, om vilka det bör påpekas att en betydande mängd är kvinnor, som inte ens är vackra jämt (fantasyflämt!).
God jul!
Red Seas Under Red Skies
Utgiven av Gollancz 2007
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Gentleman Bastards
Betyg: 5/5
Så börjar boken: Locke Lamora stood on the pier in Tal Verrar with the hot wind of a burning ship at his back and the cold bite of a loaded crossbow’s bolt at his neck.
THE HEROES
av Joe Abercrombie
Det här är Abercrombies femte bok i samma fantasyvärld, och det känns som att komma hem <3
Vi är tillbaka uppe i the North och det blir många kära återseenden med gamla karaktärer. (Att The Heroes skulle vara en fristående bok är en sanning med viss modifikation — jag tror att man får ut så mycket mer av det här om man har läst författarens tidigare böcker.)
Hela boken utspelar sig inom loppet av endast tre dagar så tempot är högt, och språket är i vanlig ordning fullt av inbyggd humor. Det här är helt enkelt Abercrombie Deluxe; allt det han är bäst på och inget annat bjäfs.
Jag är helt såld, som ni märker. Sträckläste ut boken på rekordtid, fånigt glad över att Abercrombie bara tycks bli bättre och bättre för var bok jag läser (jag var ju inte helt såld på honom i början). Jag ser egentligen bara ett problem med boken: HUR i hela friden ska Abercrombie någonsin kunna följa upp den?
Allvarligt talat. Nu har han skrivit fem böcker, alla grundade på — om vi ska vara ärliga — samma koncept. Och The Heroes är väldigt uttömmande. Inte så att jag ledsnar, men så att det i alla fall känns som att allting måste vara sagt nu. Väl?
The Heroes
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 5/5
Så börjar boken: ‘Too old for this shit,’ muttered Craw, wincing at the pain in his dodgy knee with every other step. High time he retired. Long past high time.
Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)
Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)
Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.
Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?
Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.
Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)
Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.
Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.
Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.
Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)
Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!
Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.
Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)
Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.
Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.
Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.
Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)
Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.
Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.
Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.
BEST SERVED COLD
av Joe Abercrombie
Best Served Cold är en rättfram historia om Hämnden med stort H: Sju personer är ansvariga för att ha tagit allt från Monza, och nu ska de jävlarimig dö.
Precis som i First Law-trilogin bjuder Abercrombie på ett mörker och en humor som går hand i hand. Det är rått, brutalt och skrattretande och ingenting blir någonsin som någon har tänkt sig.
Jag tycker spontant väldigt bra om samtliga karaktärer (även om jag inte nödvändigtvis gillar dem). Monza själv är förstås stentuff: tidigare ledare för en ökänd armé av hyrsvärd och, ja, kvinna — behöver jag säga mer? Eller jo, förresten, det kan vara värt att påpeka att hon inte bara är en Stark Kvinna™, utan faktiskt rymmer mer djup än så.
Till sin hjälp i den här hämndorgien har Monza en brokig skara udda figurer. En alkoholiserad föredetting till soldat, en opålitlig giftmördare och hans lilla elev, en barbar från norr som är på tok för långt hemifrån och en exbrottsling med en underlig besatthet av siffror och nummer.
Det hela påminner om ett väl uttänkt rollspelsscenario. Gruppen har ett tydligt gemensamt mål — att döda alla på listan i den ordning de är uppskrivna — men mycket händer på vägen och inte ens för Monza känns allt så enkelt efter ett tag. Abercrombie har lyckats riktigt bra med karaktärsutvecklingen och jag märker hur jag kommer nära karaktärer som jag i början inte alls trodde att jag skulle bry mig om.
Best Served Cold utspelar sig i samma värld som First Law-trilogin men är helt fristående, vilket bara är en fördel. Den kortare berättelsen får ett helt annat fokus, en större närvaro, och i det här fallet passar det storyn perfekt. Jag gillar den bättre än trilogin. SKÖNT med en fantasyförfattare som inte skriver trilogier bara för att!
Best Served Cold
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 4/5
Så börjar boken: The sunrise was the colour of bad blood.
IT
av Stephen King
Det är sent 50-tal och i den lilla staden Derry händer hemska saker. Nya barn och ungdomar hittas hela tiden brutalt mördade.
Samtidigt blir sju elvaåringar vänner. De upptäcker att de alla har sett oförklarliga, övernaturliga saker. När de börjar gräva i stadens historia får de veta att liknande seriemord har skett tidigare. Ganska exakt vart 27:e år, faktiskt.
Men barnen växer upp och alla flyttar från Derry. Alla utom en, som stannar ensam kvar och vakar. De andra har lovat att komma tillbaka om morden börjar igen.
27 år senare ringer han sex samtal…
Låter handlingen intressant? Det är den inte. Faktum är att It mycket väl kan vara den mest kräkframkallande tråkiga och tidsödande bok jag läst. Som skräckbok är den oftare fånig än läskig, till brädden fylld av skrattretande monster (en gigantisk fågel?) som är svåra att ta på allvar.
Men ännu svårare att ta på allvar är karaktärerna själva, som är minst sagt klichéartade. Och nej, det gör inte saken bättre att de är medvetna klichéer; jag ser ingen som helst anledning att läsa om Den Bortklemade Mammagrisen, Fettot Som I Vuxen Ålder Blir Smal Och Snygg eller The Token Woman som 1: blir slagen av sin pappa, 2: är med i en kärlekstriangel i kompisgruppen, 3: blir ihop med en man som misshandlar henne, 4: väljer rätt kille på slutet, halleluja!
Men det största problemet är att berättelsen är f r u k t a n s v ä r t repetitiv.
Boken är alltså över tusen sidor lång. Första halvan handlar om en sak. Andra halvan handlar om SAMMA SAK EN GÅNG TILL, fast nu med vuxna karaktärer.
Nej allvarligt, jag skämtar inte ens.
Jag gav upp efter omkring 600 sidor och såg filmen i stället. Samma cirkelgång där, förstås, men den var åtminstone bara tre timmar lång och inte… nä usch, jag vill inte tänka på hur mycket tid jag har slösat bort på det här.
Undvik!
(För ett lite mer blandat omdöme, besök Boksidan.net. Under länken finns flera kortrecensioner av boken, med såväl högsta som lägsta betyg. Rolig läsning, faktiskt. …Roligare än boken, i alla fall!)
It
Utgiven av Signet 1981
Betyg: 1/5
Så här börjar boken: The terror, which would not end for another twenty-eight years — if it ever did end — began, so far as I know or can tell, with a boat made from a sheet of newspaper floating down a gutter swollen with rain.
THE WISE MAN’S FEAR
av Patrick Rothfuss
Jag föll stenhårt för The Name of the Wind, första delen i Rothfuss kungadräparkrönika. En del invändningar hade jag visserligen, men det enda jag egentligen önskade inför bok två var att handlingen skulle få förflytta sig någon annanstans, utanför universitetets begränsande murar. Och, tja… det är väl bara att konstatera att jag blev bönhörd över hövan.
Till en början trampas det vidare i gamla hjulspår. Kvothe går på sitt universitet, spelar på sin luta och pratar med sina färglösa kompisar. Och det är precis lika mysigt som i förra boken, men nu vill vi ha äventyr, right? Till slut tycks även författaren inse att det inte kan fortsätta så, och Kvothe får lämna universitetets trygga famn.
Resten av boken måste klassas som något av det ojämnaste jag läst.
Vissa delar gör mig riktigt uppspelt (Ademre!), andra får mig att vilja skrika av frustration och tristess (Felurian…)
Kvothe är på resande fot, men stannar ganska länge på varje ny plats. Ofta reser han vidare lagom till att man lärt sig all nödvändig information om platsen — och han kommer inte tillbaka senare i boken. Då kan man ju fråga sig varför jag var tvungen att lära mig namnen på en massa karaktärer som aldrig återkom, eller lokala regler och sedvänjor i en stad som sedan lämnades vind för våg. Man får anta att de dyker upp igen senare i serien?
På hela taget ger The Wise Man’s Fear ett lite osammanhängande och hattigt intryck. När boken är bra är den faktiskt bättre än sin föregångare, vilket håller intresset uppe och kärleken vid liv. Men när den är dålig, ja, då är den riktigt dålig. Då vill jag bara ta ett expressflyg till Wisconsin, slita tag i Rothfuss fula skägg och vråla ”DIN JÄVEL! Tyckte du seriöst att det var en bra idé med TRE HUNDRA SIDOR om en tonårspojke som har sex med en SKOGSNYMF?!”
The Wise Man’s Fear
Del 2 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 3/5
Så här börjar boken: Dawn was coming. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.
THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss
Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.
The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.
När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.
Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.
Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.
Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?
För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.
The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5
Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.
ELD
av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Minoo, Anna-Karin, Vanessa, Linnéa och Ida är tillbaka. En aning tilltufsade efter händelserna i Cirkeln, och med helt nya svårigheter framför sig.
I Eld börjar demonernas närvaro i Engelsfors märkas på allvar. Sommaren har varit onaturligt varm och fylld av oförklarliga strömavbrott. En kvalmig undergångskänsla vilar över staden. Och äntligen kan jag börja tro på apokalypsen, som jag hade så svårt att få grepp om i föregående bok.
Det händer mycket. Häxrådet ska straffa Anna-Karin för hennes magimissbruk, samtidigt som det sektlika ”Positiva Engelsfors” lockar fler och fler medlemmar. Dessutom utspelar sig en massa jobbiga grejer på hemmaplan för… alla fem! Så de är på minst sagt uruselt humör och irriterande tonårsemo fullständigt berättigade i sina nojor, farhågor och kärleksbryderier. (Jag råkar få empatiproblem ibland, bara.)
Boken får ett stort plus för det fyndiga språket. Den stridsslipade elvispen blev genast en favorit hos mig, och författarparet bara forsätter att leverera träffande liknelser och situationskomik med sina ord. När Anna-Karins deprimerade mamma sitter och bolmar på sina cigg och triumferande pratar om dåliga saker som hänt andra konstaterar Anna-Karin torrt för sig själv att hon ju i alla fall inte kan dö av passiv skadeglädje. Iakttagelser i den stilen lyfter berättelsen.
Vid ett tillfälle byter alla tjejerna kropp med varandra, ett grepp som fungerar hur bra som helst. Med ett minimum av förkunskaper kastas de in i ett nytt liv och måste försöka bete sig vettigt inför kompisar och familjemedlemmar som inte är deras egna. Snacka om att det driver handlingen framåt. Hur det går? Den som läser får se…
Visste ni förresten att jag också har häxkrafter? Tillåt mig att dela med mig av min senaste förutsägelse: Vi kommer i framtiden att få se en markant ökning av antalet nyfödda svenska flickor med namnet Minoo. I’m just saying.
Eld
Del 2 i Engelsfors-trilogin
Utgiven av Rabén och Sjögren 2012
Betyg: 4/5
Så här börjar boken: Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna. En fläkt står på golvet och vrider sig sakta fram och tillbaka. Ändå är det outhärdligt hett i rummet.
Bokmalande 