Jag ser om Buffy med mamma! (Säsong 2)

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

—> Säsong 1 <—

Säsong två: Buffy och Angelus

Upplägg:

1. Handling	6. Xander	11. Spike & Drusilla
2. Minus	7. Giles	12. Annat positivt
3. Plus	8. Cordelia	13. Annat negativt
4. Buffy	9. Oz	14. Slutord
5. Willow	10. Angel/Angelus

 

2×01 When She Was Bad	2×12 Bad Eggs
2×02 Some Assembly Required	2×13 Surprise (Part 1)
2×03 School Hard	2×14 Innocence (Part 2)
2×04 Inca Mummy Girl	2×15 Phases
2×05 Reptile Boy	2×16 Bewitched, Bothered and Bewildered
2×06 Halloween	2×17 Passion
2×07 Lie to Me	2×18 Killed by Death
2×08 The Dark Age	2×19 I Only Have Eyes for You
2×09 What’s My Line (Part 1)	2×20 Go Fish
2×10 What’s My Line (Part 2)	2×21 Becoming (Part 1)
2×11 Ted	2×22 Becoming (Part 2)

 

Handling

Redan i första avsnittet ”When She Was Bad” [2×01] går det att ana att säsong två tar allt på lite större allvar än tidigare. En hel sommar har gått sedan slutet på säsong ett, men Buffy har fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid mot The Master.

Till en början pendlar säsongen upp och ner i kvalitet. Många avsnitt  (”Some Assembly Required” [2×02], ”Inca Mummy Girl” [2×04], ”Reptile Boy” [2×05]) har ingen riktig vikt bakom sig, utan påminner mycket om det vi såg i säsong ett. Men som tur är får vi redan i ”School Hard” [2×03] en försmak på det som kommer att bli så bra i den här säsongen, nämligen huvudintrigen. Säsongens badguys, vampyrparet Spike och Drusilla, kraschar in i stan och Spike proklamerar: ”From now on we’re gonna have a little less ritual, and a little more fun around here!” Ett löfte han genast börjar infria när han dödar The Annoying One, till uppspelta tjoanden från tv-soffan.

I början är Spike den drivande av de två, då Drusilla är svag efter en svår skada. Men i och med ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] blir rollerna ombytta, när Spike invalidiseras och Drusilla tar över som den dominanta vampyren. ”Innocence” [2×14] vänder sedan effektivt upp och ner på hela säsongen. Buffy har sex med Angel, och han förlorar sin själ och blir ond. Plötsligt har vi en situation där Angel jobbar för motståndarsidan, Spike är på bättringsvägen och Drusilla (i vanlig ordning) är helt sinnessjuk.

Resten av säsongen är galet stark. Nu ligger fokus nästan uteslutande på Buffy och Angelus. Han går in helhjärtat för mental tortyr och terroriserar henne under några avsnitt, innan han chockartat dödar Jenny Calendar i ”Passion” [2×17]. Det triggar den tudelade säsongsfinalen ”Becoming Pt. 1” [2×21] och ”Becoming Pt. 2” [2×22], där Buffy förlorar allt — sitt hem, sin pojkvän, sin skolgång och framtid — och flyr Sunnydale.

 

Minus

– Flera lågkvalitativa fristående avsnitt
– Bristande logik, Buffy kunde ha dödat Spike flera gånger om
– Buffys och Angels förhållande, pre-Angelus

Hur mycket jag än gillar den här säsongen går det inte att bortse från att början lämnar en del i övrigt att önska. Trots Spikes och Drusillas tidiga introduktion i ”School Hard” [2×03] tvingas vi sitta igenom några mediokra monsteravsnitt à la säsong ett innan det äntligen händer något på riktigt. Helt ok första gången man ser serien, mindre roligt efter några omtittningar. Detsamma gäller avsnitt 18-20 — tre (3!) fristående avsnitt på raken, placerade mittemellan Jenny Calendars död och säsongsfinalen. Så feltänkt.

Mamma: (om ”Go Fish” [2×20]) ”Det här måste vara det mest meningslösa avsnittet någonsin! HELA säsongen hade varit bättre utan det.”

”Grr, påstår du att jag är ointressant!?”

Något annat som snabbt blir gammalt är alla chanser Spike och Buffy har att döda varandra utan att faktiskt göra det. Tre gånger tidigt i säsongen försöker Spike döda Buffy, i ”School Hard” [2×03], ”Halloween” [2×06] och ”Lie To Me” [2×07], och samtliga gånger jagas han iväg lite för lätt, av en Buffy som inte ser ut att ens försöka döda honom. Lata manusförfattare? Det kunde ha skötts bättre.

Men det finns bara en sak jag har riktigt, riktigt svårt för i den här säsongen, och det är Angels och Buffys förhållande. Förlåt men de är urtråkiga, och deras ständiga ångest utlöser himla-med-ögonen-VM här hemma i tv-soffan. Är de två någonsin annat än osäkra, svartsjuka, småsinta och gnälliga mot varandra? Helt förståeligt i Buffys fall — hon är sjutton och förlåten — men vad har Angel för ursäkt egentligen? Fattar han inte att det blir trist tv?

”Vi har ett så roligt förhållande.”

Nej, tacka vet jag Angelus. När hans halva av säsongen drar igång har jag plötsligt väldigt svårt att hitta något alls att klaga på längre.

 

Plus

+ Bättre allt!
+ Tyngden i huvudintrigen
+ Spike, Drusilla och Angelus
+ Kontinuitet ^_^

Bara så att det är sagt: Bättre filmat, bättre soundtrack, bättre humor, bättre handling, bättre ALLT.

Det som bär upp hela säsong två är dess huvudintrig. Det vill säga först Spike och Drusilla, och sedan Angelus. Jag älskar dessa tre vampyrer. Spike och Drusilla har en sån skön, störd romans — ondskan! galenskapen! mjukheten! humorn! — och de är helt enkelt förjäkligt roliga att titta på. Sen kommer Angelus och bara massakrerar sig igenom resten av säsongen, som en av de få skurkarna i serien som är skrämmande på riktigt. Dynamiken de tre vampyrerna får tillsammans är störtskön och bjuder på några av seriens klart roligaste ögonblick, samtidigt som de ändå känns som verkliga hot mot Buffy. När ett avsnitt handlar om dem vet man att det kommer vara bra.

”Could do without the laugh track, Dru.”
”But it’s so funny!”

Nu, låt oss prata om kontinuitet. VIKTIG GREJ om man vill skapa sammanhang i en tv-serie och göra så att varje avsnitt känns angeläget. Säsong ett försökte knappt, utan hade avsnitt som isolerade öar där inget som hände fick några vidare konsekvenser. Säsong två, däremot, bjuder på kontinuitet en masse. Plötsligt minns karaktärerna vad som har hänt tidigare, relaterar till det och påverkas av det. Och det gör ju onekligen allting en aning mer intressant.

Jonathan = ond?

Mycket ligger i detaljerna. När Willow frågar Buffy i ”Halloween” [2×06] hur det gick på dejten hon skulle på i avsnittet innan både hjälper det oss med tidsuppfattningen och för handlingen framåt, på ett obesvärat sätt som från och med nu är standard. Det är också nu serien begåvas med återkommande bikaraktärer, som Jonathan. Att vi lär känna honom redan nu skänker naturligtvis större tyngd åt hans självmordsförsök i slutet av säsong tre än om han bara varit en slumpmässig kille. Samtidigt som det förstås bygger upp mot den än större roll han kommer att spela först i säsong sex.

Mamma: ”Åh-åh-åh! Han! … Han är o n d !”

Säsongen lyckas även bra med att återknyta till säsong ett. I ”Phases” [2×15] kan vi till exempel se den nya karaktären Oz stå framför skolans trofékabinet och misstänksamt studera en av troféerna (den som vi vet håller en ond häxa inspärrad sedan ”Witch” [1×02]). I samma avsnitt råkar Xander avslöja att han visst minns det som hände i ”The Pack” [1×06], vilket genast får Buffy att haja till.

Men för den som redan vet vad som ska hända är kanske foreshadowing den roligaste typen av kontinuitet. Lägg märke till vad Buffys mamma säger redan i första avsnittet: ”I’ll just be happy if she makes it through the school year”, och addera Principal Snyders kommentar: ”That Summers girl. I smell trouble. I smell expulsion, and just the faintest aroma of jail.” I slutet av säsongen är Buffy både utsparkad från skolan och efterlyst för mord… och Joyce är inte glad.

Dags att ta sig en titt på hur våra hjältar mår!

 

Buffy

Spike: ”A Slayer with family and friends. That sure as hell wasn’t in the brochure.”

När säsong två börjar har Buffy fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid (men framförallt död) mot The Master. I ”When She Was Bad” [2×01] ser vi henne ta ut sin smärta på alla omkring sig, och även om hon lyckas övervinna sina problem lagom till slutet av avsnittet så fungerar det som en tydlig markering av att allt inte är som förr. Nu vet vi hur Buffy hanterar kriser — och vad är väl säsong två för henne om inte en enda lång kris med ett fruktansvärt, krisartat slut?

”Halloween” [2×06] är ett bärande avsnitt den här säsongen för alla tonåriga scoobisar och deras identitetssökande. Buffys självförtroende får sig en törn när hon inser att hennes c:a 240-åriga pojkvän säkert brukade dejta vackra adelskvinnor en gång i tiden, med fina klänningar och korsetter och all tid i världen till att göra sig fina i håret. Det får henne att klä ut sig till en adelskvinna på Halloween, varpå hon förvandlas till en sådan på riktigt, blir helt värdelös i strid och nästan dödad. Och låt det bli dig en läxa, liksom.

Efter det fortsätter det länge bra för Buffy. I ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] visar det sig att hennes ”död” i säsong ett fått en positiv bieffekt när Kendra dyker upp, nästa utvalda vampyrdräpare som kallades till tjänst i samma sekund som Buffy dog. Buffy har fortfarande blandade känslor inför sin roll som den utvalda och är uppenbart lättad över utvecklingen; nu är hon inte längre ensam. Kendras existens ger Buffy chansen att leka med tanken på pension och ett normalt liv, och hon verkar inte direkt främmande inför idén.

Avsnittet efter, ”Ted” [2×11], bjuder på ett intressant dilemma, när Buffy får tro att hon dödat en annan människa. Tyngden av det går visserligen förlorad när vi får veta att Ted var en ond mördarrobot, men det är ändå en gripande scen när Buffy står upp för det hon har gjort inför polisen, trots att hennes mamma försöker ljuga för henne. Händelsen borde vara en viktig tankeställare för Buffy och jag tror gärna att den följer med henne till liknande situationer i framtiden, som nu närmast när Faith faktiskt råkar döda en kille (”Bad Girls” [3×14]).

Men ingenting påverkar Buffy mer än Angels transformation till Angelus. Vid det här laget går deras förhållande bra och allt är väldigt fint och romantiskt när de har sex tillsammans för första gången i ”Surprise” [2×13]. Nästa morgon är Angel försvunnen och när de träffas igen är det Angelus Buffy möter, i en fruktansvärt plågsam scen där han hånar henne för deras natt tillsammans. Men Angelus går för långt och Buffy finner styrka i sin ilska. I slutet av ”Innocence” [2×14] är hon mycket nära att döda honom, men det är för snart och hon klarar inte riktigt av att göra det. Men vid det här laget i serien händer ingenting som inte får konsekvenser och att Buffy skonar Angelus kostar Jenny Calendar livet i ”Passion” [2×17]. (Det här får mig alltid att undra om Buffy någonsin berättade för någon om att hon lät bli att döda Angelus när hon kunde. …Antagligen inte.)

Säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22] är intensiv. Drusilla dödar Kendra, varpå Buffy blir anklagad för mordet, utsparkad från skolan, berättar för sin mamma att hon är en vampyrdräpare — varpå hon blir utkastad av henne med — och hon tvingas slutligen döda Angel, bara sekunder efter att hon sett honom återfå sin själ. När vi ser henne lämna Sunnydale i slutet av säsongen krävs det inte mycket inlevelse för att förstå att hon är ett känslomässigt vrak.

En sak är säker: Buffy är inget barn längre efter det här.

Mamma: ”Men alltså, Buffy. Kan man HETA det?”

 

Willow

Willow: ”I’m probably he only girl in school who has the coroner’s office bookmarked as a favorite place.”

Säsongen är betydligt snällare mot Willow, som får uppleva en hel massa glädjande positiv utveckling. Vid säsongsstarten är hon fortfarande ganska mesig och går runt och är olyckligt kär i Xander. Men hon har hittat sin plats i gänget nu, och det är till på köpet en riktigt viktig roll hon spelar med sina specialkunskaper om datorer.

Det dröjer inte länge förrän hennes ökade självförtroende börjar ta sig uttryck. När hon måste berätta för Giles och Angel att Buffy ljugit för dem för att smita iväg på en fest (”Reptile Boy” [2×05]) är hon först nervös, men det slutar med att hon istället skäller ut dem båda två för att de gör livet svårt för hennes vän. Den här utvecklingen följs genast upp i ”Halloween” [2×06], där Willows förmåga att stå upp för sig själv sätts på hårt prov. Buffy pressar henne att klä ut sig till något mer vågat än ett spöke, men Willow vägrar och drar lakanet över huvudet. När alla sedan förvandlas till det de klätt ut sig till är spök-Willow den enda av dem som fortfarande är sig själv och kan ta kommandot över situationen, något hon också gör. I slutet av avsnittet kastar hon, mycket symboliskt, sin spökdräkt i soptunnan och marscherar självsäkert hem genom natten.

Fortsättningsvis ser vi ofta Willow stå upp för sina åsikter inför de andra. Den här personliga mognaden bidrar bland annat till att hon äntligen klarar av att släppa Xander, vilket i sin tur gör henne öppen för möjligheterna med Oz och hennes första riktiga förhållande. Oz utövar sedan ett stilla, gott inflytande på henne under resten av säsongen.

Men det är också nu Willow hittar magin. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] utför hon en trollformel för att ge Angel hans själ tillbaka. Vi får senare veta (”Dead Man’s Party” [3×02]) att Willow ägnar hela sommaren mellan säsong två och tre åt att fortsätta experimentera med magi. Det här är ju som bekant en i längden inte helt positiv utveckling för Willow, och redan nu varnar Giles henne: ”Willow… channeling… such potent magicks through yourself, it could open a door that you may not be able to close.”

Om han bara visste hur rätt han hade.

Mamma: ”Hon är smart och snäll och är kär i Oz och Xander kan slänga sig i väggen! :D Och och och hon har fint hår.”

 

Xander

Giles: ”I cannot believe that you are fool enough to do something like this.”
Xander: ”Oh, no, I’m twice the fool it takes to do somethin’ like this.”

Ack ja, säsong två-Xander… Stundtals så väldigt relaterbar, stundtals världens värsta person.

Säsong två (och början av säsong tre) är utan tvekan Xanders mest ocharmiga period i livet. Han är slentrianmässigt misogyn, egofixerad och en allmänt kass vän. Något av det första vi lär oss i säsongen är att Xander fortfarande går runt och trånar efter Buffy. Hon är inte intresserad och till en början ser det ut som om han faktiskt tänker acceptera läget, då han själv erkänner det osannolika i att Buffy skulle vilja ha just honom i ”When She Was Bad” [2×01]. Meeeen så fortsätter han ändå sextrakassera och slutshama Buffy omvartannat genom hela ”Inca Mummy Girl” [2×04] och ”Reptile Boy” [2×05]… och faktiskt resten av säsongen också… även efter att han skaffat sig en annan flickvän… så näh.

I ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] blir han inlåst i en källare tillsammans med Cordelia. De börjar genast gräla om vem som hatar den andra mest (”I hate you!” ”I hate you!”) och vid upptäckten att de har så mycket gemensamt kysser de varandra. Aww? Efter det smyghånglar de  med varandra så fort de får chansen, tills de blir avslöjade och Cordelia dumpar honom i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16] eftersom hon inte kan stå för att hon tänder på säsong två-Xander och fair enough liksom.

Xander bestämmer sig för att det icke-psykotiska svaret på detta är att använda svart magi för att tvinga Cordy att bli kär i honom igen så att han kan dumpa henne. (Något som får hans kommande förhållande med en före detta hämnddemon att känns rätt passande, inte sant?) Trollformeln slår naturligtvis fruktansvärt fel och hälften av alla elever på skolan plus mattanten dör nästan — men Cordelia tar honom tillbaka så… slutet gott, allting gott? Ett roligt avsnitt blir det hur som helst.

Vilket är typiskt för Xander i de här tidiga säsongerna: mycket dumt han gör och säger spelas ut som skämt och får inga konsekvenser, eller i vissa fall till och med bra konsekvenser(!), eftersom ingen av hans vänner dristar sig till att säga emot honom.

Då kan man lätt känna så här om Xander.

Men låt oss glömma Xanders idiotier för en sekund och fokusera på hans goda kvaliteter. Precis som för de andra spelar avsnittet ”Halloween” [2×06] en viktig roll för Xander den här säsongen. Eftersom han klär ut sig till en soldat tillåts han vara okaraktäristiskt badass hela avsnittet och får dessutom behålla sina kunskaper om det militära även efter att allt återgått till det normala — något som bland annat låter honom bidra med sin första egna plan i gruppen i ”Innocence” [2×14]. Den som är uppmärksam märker att Xander över huvud taget är en förvånansvärt kompetent gruppmedlem under säsongen, som tar många egna initiativ och tänker själv.

Det här med att Xander tänker själv är viktigt. Han är aldrig fullt ut en lagspelare — inte den som bara accepterar vad andra säger till honom eller den som är rädd för att säga emot när han inte håller med. Xander vägrar till exempel konsekvent att lita på Angel.  Och när Angel väl har blivit ond och dödat Jenny Calendar och resten av scoobygänget fortfarande diskuterar möjliga sätt att rädda honom på är det bara Xander som tänker steget längre och vågar stå för den impopulära, men helt och hållet berättigade åsikten: ”So this spell might restore Angel’s humanity? Well, here’s an interesting angle: who cares?” All respekt till honom för det.

Och då har vi kommit fram fram till Xanders lögn till Buffy i slutet av säsongen, i vad som råkar vara en av de mest kontroversiella och omdiskuterade scenerna i seriens historia. De andra scoobisarna ska, efter många om och men, till slut utföra trollformeln som ska rädda Angels själ i ”Becoming Pt. 2” [2×22]. Willow ber Xander berätta det för Buffy så att hon kan uppehålla Angelus tills trollformeln verkar. Men när Xander möter Buffy kör han som vanligt sitt eget race och hälsar istället: ”Willow says… kick his ass.” Den här lögnen avslöjas inte förrän i säsong sju(!) och bidrar direkt till att Buffy tvingas döda sin pojkvän(!!!), att hon flyr fältet efteråt istället för att söka tröst hos sina vänner, och att hennes relation till Willow börjar falla samman med start i nästa säsong. Bra jobbat, Xander. Verkligen.

Det är synd att det dröjer ända till säsong tre innan man får veta mer om Xanders hemförhållanden (i ”Amends” [3×10]) för det behövs för att man ska förstå honom fullt ut och den krokiga väg han vandrar mot att bli en vettig person. Förebilder har han få — föräldrarna super, Giles som enda ansvariga vuxen gör narr av honom, och hans närmaste vänner är två tjejer som inte tycks göra några närmare försök att vare sig förstå honom eller sätta honom på plats när han uppför sig som ett as.

 

 

Giles

Buffy: ”I’m not gonna lie to you. It was scary. I’m so used to you being a grownup, and then I find out that you’re a person.”
Giles: ”Most grownups are.”

I den här säsongen börjar vi få lära känna Giles utanför hans roll som Buffys väktare. Vi lär oss en hel del om hans bakgrund i ”The Dark Age” [2×08], när ett ”pojkstreck” från hans ungdom kommer tillbaka för att döda honom. Avslöjandet att till och med Giles har haft en rebellisk fas i livet är välkommen och ger hans karaktär en ny dimension.

För nutida Giles är det däremot hans förhållande med Jenny Calendar som är det viktiga. Hon representerar Giles egna ansträngningar för att ha ett liv utanför sin väktarroll. Tyvärr verkar han inte kunna hålla isär sitt jobb och sin relation, varför han och Jenny är ihop i ”Some Assembly Required” [2×02], inte ihop efter ”The Dark Age” [2×08] och ihop igen i ”Passion” [2×17], alldeles innan Angelus slutgiltigt bryter nacken av Jenny. Och frågan är om Giles någonsin riktigt återhämtar sig från det — vi ser honom aldrig mer igen med någon stadig flickvän.

Återstår Buffy. Det märks att de förlitar sig på varandra nu, väktare och dräpare, och de har flera stycken fantastiskt fina stunder ihop som bevisar det. Mitt favoritögonblick är den bitterljuva konversation de har i slutet på ”Lie to Me” [2×07], som så väl illustrerar deras dynamik, samtidigt som den ger en föraning om att säsongen inte kommer att vara speciellt snäll mot någon av dem:

Buffy: ”Does it ever get easy?”
Giles: ”You mean life?”
Buffy: ”Yeah. Does it get easy?”
Giles: ”What do you want me to say?”
Buffy: ”Lie to me.”
Giles: ”Yes, it’s terribly simple. The good guys are always stalwart and true, the bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats, and, uh, we always defeat them and save the day. No one ever dies, and everybody lives happily ever after.”
…
Buffy: ”Liar.”

 

Cordelia

Xander: ”I wish dating was like slaying. You know, simple, direct, stake to the heart, no muss, no fuss.”
Buffy: ”Sorry to say, Xand, slaying is a tad more perilous than dating.”
Xander: ”Well, you’re obviously not dating Cordelia.”

Cordelia börjar säsongen som sitt vanliga, hårda jag, men mjuknar betydligt under säsongens gång. Jag kan känna att det är nu hon på allvar blir någon att relatera till och känna sympati för.

Den stora omvandlingen börjar i ”Some Assembly Required” [2×02] när Xander räddar hennes liv, och fortsätter i ”Halloween” [2×06] när han ger sin jacka till henne. Dessa två händelser plus ett stycke läbbig maggotsnubbe bär det osannolika paret hela vägen fram till deras första, ilskna kyss i ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10]. Här kan man inte annat än älska seriens alltid lika självmedvetna ironi, som matchar den absurda kysscenen med otroligt översvallande musik. Mwah.

När deras förhållande avslöjas ställs Cordelia inför ett avgörande val. Antingen dumpar hon Xander för sina vänner, eller så säger hon upp bekantskapen med vännerna i förmån för Xander. Ett inte helt enkelt val för någon som är så sliten mellan sitt gamla och nya liv som hon är — för det hon egentligen väljer mellan är ju ett simpelt liv som ytlig, självupptagen brud och en helt ny typ liv, där hon måste acceptera existensen av monster. Hennes val ges stort utrymme i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16], där hon i ett svagt ögonblick väljer sitt gamla liv. Väl tillbaka trivs hon inte längre så bra som hon brukade och i en hjärtknipande scen får vi veta att hon fortfarande bär halsbandet hon fick av Xander dolt under kläderna. Trots vännernas hån och Xanders ärligt talat ganska obehagliga avsikter i avsnittet väljer Cordelia till slut att gå tillbaka till honom. Från och med nu måste hon lära sig leva fullt ut i den nya verkligheten, med Scoobygänget som enda sällskap.

Framåt slutet av säsongen är det tydligt att hennes tid med gänget har påverkat henne. I ”Becoming, Pt. 2” [2×22] ser vi henne trösta Xander på sjukhuset, samtidigt som hon ser genuint orolig ut för Willows skull. Ett närmast otänkbart scenario i början av säsongen.

 

Oz

Giles: ”Amy turned Buffy into a rat.”
Oz: ”Oh.” 

Oz är ett utmärkt exempel på hur en ny karaktär kan introduceras med framgång. Vi ser honom första gången i ”Inca Mummy Girl” [2×04], när han står och beundrar söta eskimå-Willow på avstånd. I följande avsnitt dyker han upp här och där, säger något humoristiskt/sympatiskt och försvinner lika snabbt igen.

När Willow äntligen repar mod i ”Surprise” [2×13] och bjuder ut honom har han redan vunnit en plats i hjärtat på alla utom de allra mest kallhamrade tv-tittarna. Och även dem vinner han sannolikt över med sin klockrena Sunnydale-reaktion på att vampyrer finns på riktigt: ”Actually, it explains a lot.”

Men det är först i ”Innocence” [2×14] som han på allvar lyckas sälja in sig som Willows framtida pojkvän. När Willow frågar om han vill hångla visar han sig vara både observant och behärskad när han säger: ”Well, to the casual observer, it would appear that you’re trying to make your friend Xander jealous or even the score or something. And that’s on the empty side. See, in my fantasy when I’m kissing you, you’re kissing me. It’s okay. I can wait.” Det är en perfekt spegling av något Willow själv sa i säsong ett och visar med all önskvärd tydlighet hur bra Willow och Oz passar ihop.

Jo förresten, Oz är en varulv också, men det vet jag inte om det finns så mycket att säga om egentligen. Över seriens gång verkar det här mest fungera som en övernaturlig metafor för ”MÄN ÄR DJUR!”, vilket knappast gör det till min favoritstoryline. Men Oz reaktion över nyheten (i telefon med sin faster: ”Is Jordy a werewolf? Uh-huh. And how long has that been going on? Uh-huh”) är chillad och så klassisk Oz att jag måste le, och Seth Green passar på något sätt så bra in i rollen som varulv rent utseendemässigt, nästan så att man misstänker att han måste vara varulv på riktigt. Allvarligt talat, finns det någon som inte gillar Oz ? Och får jag slå den personen?

Mamma: ”Innan han är varulv är han liksom ‘rock-killen’. Fast snäll.”

 

Angel/Angelus

Angel: ”Things used to be pretty simple. Hundred years, just hanging out, feeling guilty. Really honed my brooding skills.”

Vid det här laget har väl alla fattat att jag inte är något större fan av Edward Cullen Angel, hans excellenta brooding skills till trots. Visst uppskattar jag att han är snäll (det är jättegulligt att han tar med Buffy och åker skridskor, även om jag inte kan begripa varför han låter henne åka själv) och jag har, tro det eller ej, även viss förståelse för hans allmänna ångesttillstånd. Jag tycker bara att det är fruktansvärt tråkig tv.

Så även om det på sätt och vis känns fel att bli glad över att Angel blir ond, så… Äsch. Klart jag blir glad, han gör sig ju så ruskigt bra som ond! Angelus är en riktigt otrevlig skurk, och jag får alltid en känsla av att David Boreanaz liksom hoppar jämfota av lycka inombords över att äntligen få spela någon med en personlighet. Hur annars förklara att hans skådespeleri plötsligt blir så mycket bättre?

I slutet av säsongen bjuds vi på en av seriens alltid lika fantastiska historiska tillbakablickar, där vi bland annat får en skymt av Angel innan han blev vampyr — en förvånansvärt rå och bufflig sälle. Här, i kontrasten mellan Liam, Angelus och Angel, finns den potential som kommer att göra Angel till en serie i sin egen rätt, men som i Buffy tyvärr förblir outforskad.

Nån gång skulle det vara kul att se om Buffy med ett dedikerat Angelfan. Mamma är nämligen inte till nån vidare hjälp här, för hon vårdar ett Angelhat som utväger mitt flera gånger om.

Mamma: ”Bläää vad Angel är tråkig. Han är som en hundvalp! … Fast, eh, hundvalpar är söta. Fick han nånsin sin själ tillbaka?”
Jag: ”Öh, ja. Du vet, nånstans där mellan alla dina gäspningar.”
Mamma: ”Jaha.”
Jag: ”Och sen blev Buffy ändå tvungen att köra ett svärd genom magen på honom.”
Mamma: ”Hihihi, jaaa! Det var bra.”
Jag: ”…”

(Till hennes försvar har hon faktiskt aldrig hört Angel sjunga Mandy. Högst upp på listan över Nästan Acceptabla Anledningar Att Återuppliva Angel.)

 

Spike & Drusilla

Drusilla: ”We’re going to destroy the world. Want to come?”

Drusilla är, kort sagt, creepy som fan. Att hon är sinnessjuk står klart från sekund ett och hennes knepiga, nyckfulla beteende gör henne till en karaktär att antingen älska eller hata. Jag tillhör det första lägret; jag tycker att Drusilla är fantastiskt. Det finns ingenting som skulle kunna göra henne bättre än hon redan är.

Spike, å sin sida, är en mer mångsidig karaktär. Med sin historia av att döda vampyrdräpare utgör han ett reellt hot, samtidigt som han tidigt visar prov på en unik mjukhet i den kärlek han hyser för Drusilla. Det står dessutom klart redan i ”School Hard” [2×03] att han är en stundtals inkompetent skurk som gärna låter impulsivitet gå före noggrann planering, något vi kommer få se prov på om och om igen under seriens gång. (Ironiskt nog lyckas han aldrig så bra med att skada  Buffy som han gör i säsong sex, när han försöker älska henne.) Alla de här sidorna hos Spike, tillsammans med hans humoristiska tajming, gör honom fantastiskt rolig att titta på, och jag tror ärligt att det enda riktiga problemet med säsong två är den allmänna bristen på Spike tidigt i säsongen.

Angelus uppdykande förändrar drastiskt Spikes syn på saker och ting. I början är han glad att få tillbaka sin gamla kompanjon, men i takt med att Angelus behandlar den svage, rullstolsbundne Spike allt sämre växer hans missnöje. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] vänder sig Spike oväntat till Buffy. Han förklarar att han hatar Angel, att han vill ha Drusilla tillbaka för sig själv och att han faktiskt råkar vara ganska förtjust i världen och inte vill att den ska gå under. Ambiguitet, thy name is Spike!

Redan här verkar det för övrigt som om den första gnistan har tänts till Spikes besatthet av Buffy. I slutet av säsongen flyr han och Dru till Sydamerika där hon (som vi får veta i ”Fool for Love” [5×07]) ska komma att säga till honom: ”I can still see her floating all around you, laughing. Why? Why won’t you push her away? You can’t blame the ghoul, Spike. You’re all covered with her. I look at you… all I see is the Slayer.” Varefter hon gör slut med honom, vilket som bekant är starten på flera säsonger av fantastisk karaktärsutveckling för Spike.

Men nu får vi ta farväl tills vidare, för än dröjer det ett tag innan vi får se Spike igen på riktigt.

 

Annat positivt

• När Willow ska smyga sig in på Giles kontor i ”Halloween” [2×06] och Buffy måste distrahera honom, så hon säger att Jenny Calendar kallade honom ”babe”. Haha!
• Angel hånar vampyrdyrkarna i ”Lie to Me” [2×07] och säger att de inte vet någonting alls om vampyrer, och just då går det förbi en kille klädd exakt som han. Ägd.
• Willow som eskimå! <3

”Sigh…”

• De firar Buffys födelsedag! Från och med nu firas hennes födelsedag i nästan varje säsong, och varje gång slutar det i katastrof på ett eller annat sätt. Som Spike anmärker i säsong sex: ”So, you ever think about not celebrating a birthday?”
• ”How is Angel? Pretend I care.” Åh Xander, min själsfrände.
• Drusilla kallar sin hundvalp för Sunshine <3
• Jenny Calendars HYSTERISKT ROLIGA kärlekskranka beteende mot Xander i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16].
• Giles slår över i kickass-mode efter Jenny Calendars död i ”Passion” [2×17], slår Angel i fejset med en brinnande fackla och sätter eld på skurkarnas gömställe. Fuck yeah!
• ”Go Fish” [2×20] suger egentligen som avsnitt, men det finns en positiv aspekt av det: Xander i speedos. Och allas reaktioner på det. Shit vad jag garvar.
• Den där scenen i ”Becoming Pt. 2” [2×22] när Spike och Joyce sitter under pinsam tystnad i vardagsrummet.
• Joyces tappra försök att bryta sagda tystnad: ”Have we met?” Spike: ”Uh, you hit me with an axe one time.”
• Jonathan! I säsong två blir han: nästan dödad av en mumie (”Inca Mummy Girl” [2×04]), dissad av Cordelia (”Reptile Boy” [2×05]), tagen som gisslan (”What’s My Line, Pt. 2” [2×10]), hjärntvättad (”Bad Eggs” [2×12]), utstirrad av hela Scoobygänget när han försöker låna en biblioteksbok (”Passion” [2×17]), samt får huvudet nertryckt i en hink med isvatten och blir avslöjad som den som kissade i poolen (”Go Fish” [2×20]).

Annat negativt

• Umm… När Kendra och hennes nya väktare blev inkallade, var det ingen som hörde av sig till Giles? Vet de om att Buffy lever? Och hur blev det inte en stor grej av det här?
• Buffy är väldigt inkonsekvent stark och svag hela säsongen. Hon kan slita sönder hänglås (”Inca Mummy Girl” [2×04]) och böja gevärspipor (”Phases” [2×15]), men när Ethan Rayne binder fast hennes händer med ett vanligt rep i ”The Dark Age” [2×08] är hon plötsligt hjälplös. Och, icke att förglömma, i ”Bad Eggs” [2×12] blir hon nerslagen av Cordelia. Jösses.
• Att Angelus plötsligt vill att världen ska gå under känns en smula ologiskt. Här har han precis lagt ner en massa energi på att terrorisera Buffy, och nu… vill han att alla människor (= all hans mat) urskillningslöst ska sugas ner i en helvetesdimension — wut?
• Det är synd att Xanders hemsituation aldrig berörs i de två första säsongerna. I säsong två hade det sannerligen behövts. (Första gången är i ”Amends” [3×10].)

 

Slutord

Säsong två är en riktigt bra säsong. Trots sina svaga sidor, som mestadels ligger i säsongens första halva, ger den ett väldigt starkt helhetsintryck, full av träffsäker humor och diaboliska antagonister (ofta i kombination).

Säsongen är verkligen ingen lättviktare heller. När huvudintrigen väl rullar igång fullkomligt öser den på med brutalitet och jobbiga händelser, av vilka några ska komma att förändra våra Scoobyhjältar för alltid. Det är en välkommen vändning åt det lite mörkare hållet för Buffy och säsongen innehåller några av de bästa avsnitten i hela serien; speländraren ”Innocence” [2×14], chockerande ”Passion” [2×17] och den förödande säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22].

Säsong två är, om kanske inte den bästa säsongen i Buffy, så i alla fall bland kandidaterna för det.

Mamma: ”Jättebra säsong! Högre tempo, bättre skurkar, dialogen vassare… ja, allting var bättre. Hmm, det kanske är skurkarna som gör det? Första säsongen var så… trevande. Här hänger allting liksom samman bättre. …Förutom fiskavsnittet!”

Buffy-tips

Ba så ni vet: BTVS Confessions är typ universums roligaste sida för Buffyfans. Idén är att fansen anonymt får erkänna precis vilka pinsamma åsikter de vill om serien, och asså… så mycket guld!

Allra roligast är det nästan i augusti 2011 när de som driver sidan tillfälligt ledsnar, flippar ur och börjar hitta på egna ”erkännanden”. Gud. Vad. Jag. Skrattar.

Mänsklighetens undergång i svensk sci fi

AMBASSADÖREN
av Björn Amby

Mikael begår självmord men vaknar upp igen. Av en utomjordisk AI får han reda på att mänsklighetens dagar är räknade — vi har krigat så mycket och förstört vår planet så till den grad, att övriga galaktiska civilisationer inte längre vill veta av oss.

Men innan de utplånar hela mänskligheten för alltid vill de ge oss en sista chans, och det är där Mikael kommer in. Han får erbjudandet att födas på nytt i ett barns kropp, med hela sitt vuxna minne intakt. Kan han med sitt nya liv bli en tillräckligt betydelsefull person för att vända trenden och rädda mänskligheten?

Idén bakom boken är bra. Det är stora frågor som dryftas, om mänsklighetens framtid på den här planeten, samtidigt som boken har en tydlig känslomässig förankring i Mikael som person och alla runt omkring honom (hans nya föräldrar till exempel, som det är omöjligt att inte känna för). Att se Mikael växa upp som en hybrid mellan vuxen och barn är dessutom riktigt rolig läsning som jag gärna hade sett ännu mer av.

Dock märks det att det rör sig om en egenpublicerad bok. Språket är konsekvent inkonsekvent och klumpigt och ibland glider handlingen över mot gränsen till parodi. Det är synd, för det finns en bra bok här någonstans — den hade bara behövt gå några ronder mot en hård redaktör.

(Gissning: Det första redaktören skulle ha sagt var ”skippa undertiteln”.)

Tack Björn Amby för rec-ex!

Ambassadören — en fri fantasi om framtiden
Utgiven av Hav & Granit AB 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Till dem det berör! Jag skriver det här brevet dagen före min 40e födelsedag för att jag har fattat ett avgörande beslut.

Jag ser om Buffy med mamma! (Säsong 1)

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

Jag ska börja direkt med att säga att jag är ett stort fan av Buffy och älskar serien av hela mitt hjärta. Från de inledande säsongernas oskuldsfullhet, genom alla svåra val i mittensäsongerna, till den smärtsamma komplexitet som långsamt infekterar allt från säsong fem. Nu är det dags att se om allt.

Jag behöver någon att hålla i handen genom detta, så jag har rekryterat min mamma (som sett Buffy en gång förut) som medkritiker. Bloggläsare som känner sig manade får gärna hänga på i kommentarsfältet.

Nu kör vi — once more with feeling.

 

Säsong ett: Welcome to the Hellmouth

Upplägg:

1. Handling	6. Xander	11. Annat positivt
2. Minus	7. Giles	12. Annat negativt
3. Plus	8. Angel	13. Slutbetyg
4. Buffy	9. Cordelia
5. Willow	10. The Master

De ursprungliga scoobisarna. Ack, så söta och naiva.

Namnet på seriens första avsnitt, ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], säger egentligen allt om vad den här säsongen handlar om; det är en introduktion. En 12 avsnitt kort och väldigt ojämn introduktion, som ändå klarar ett schysst underhållningsvärde under tiden den målar upp en tydlig bild av vilka Buffy och hennes vänner är och vad det innebär att bo i Sunnydale — på kanten till helvetet och omgiven av demoner — och ändå behöva oroa sig för sina betyg.

1×01 Welcome to the Hellmouth
1×02 The Harvest
1×03 Witch
1×04 Teacher’s Pet
1×05 Never Kill a Boy on the First Date
1×06 The Pack
1×07 Angel
1×08 I Robot, You Jane
1×09 The Puppet Show
1×10 Nightmares
1×11 Out of Mind, Out of Sight
1×12 Prophecy Girl

Handling

I det inledande avsnittet ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] ser vi en sextonårig Buffy Summers flytta in i Sunnydale, Kalifornien med sin mamma. Hon hoppas på en nystart i livet, ett liv där hon slipper ikläda sig rollen som vampyrdräpare med världens tyngd på sina axlar. Istället finner sig Buffy snart stående vid helvetets portar. Bokstavligt talat. I Sunnydale finns det fler vampyrer är någonsin och — ännu värre! — den knäppa, brittiska skolbibliotekarien verkar veta vem hon är!

Buffy & The Master

Som tur är hittar Buffy snart ett par goda vänner i Willow och Xander, och i de följande avsnitten får vi se hur det lilla gänget, komplett med bibliotekarie-Giles, prövar sina förmågor när de stoppar läbbiga übervampen ”The Master” från att uppstå (”The Harvest” [1×02]), besegrar en ond häxa (”Witch” [1×03]) och räddar Xander från en jättebönsyrsa som vill ha sex med honom (”Teacher’s Pet” [1×04]). Att de går i highschool är ett genomgående tema och många monster används, mer eller mindre genomskinligt, för att demonstrera tonårsproblem av olika slag.

The Master fortsätter att ställa till med problem i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05], ett avsnitt som dessutom ger Buffy en hel del att tänka på gällande hennes ansvar att skydda andra, när hon nästan får både sin dejt för kvällen och Giles dödade. Snart hittar hon dock ett nytt kärleksintresse i den mystiske Angel (”Angel” [1×07]), som dessvärre visar sig vara vampyr. (Men yay, han har en själ, så det blir inget problem förrän i säsong två!)

Säsongen fortsätter med några fristående avsnitt av högst varierande kvalitet, från den genomtöntiga (men underligt underhållande) 90-talsdemonen på internet i ”I Robot, You Jane” [1×08], till skrämmande/underhållande ”Nightmares” [1×10] där allas värsta mardrömmar blir till verklighet (ett närmast profetiskt avsnitt för Buffy, om man tänker på det). Säsongen slutar sedan hastigt och lustigt i ”Prophecy Girl” [1×12] när Buffy accepterar sitt öde och besegrar The Master.

 

Minus

– Lågt produktionsvärde
– Oinspirerad huvudintrig och symbolism
– Dåligt konsekvenstänk
– Överlag låg relevans bland avsnitten

Vi ska kanske börja med att konstatera det uppenbara: Produktionsvärdena? Ungefär vad man kan förvänta sig av en lågbudgetshow från slutet av 90-talet. Inget konstigt med det, men det blir ju knappast bättre med åren.

Säsong ett är den svagaste säsongen av Buffy, vågar jag påstå utan att tveka. Flera avsnitt lider av en närmast avskräckande låg kvalitet och huvudintrigen med The Master känns ofta bara fånig. Idén att använda sig av övernaturligheter för att visa hur jobbigt det är att vara tonåring känns väl sådär fräsch och leder mest bara till standardiserade monsteravsnitt, som alla verkar framtagna efter samma mall (de upptäcker att monstret finns, de listar ut hur Buffy ska döda det, Buffy dödar det). Allt är väldigt mycket ”åh titta en vampyr! *påle genom hjärtat*”

Jesse

Säsongen är även rätt godtycklig i hur den hanterar (eller oftare: inte hanterar) konsekvenserna av olika händelser. När Jesse, Xanders och Willows kompis i början av säsongen, blir dödad verkar de aldrig speciellt ledsna. De rekryterar snabbt Buffy som ersättare och Jesse nämns aldrig någonsin igen. Som kontrast till det blir Willow helt förstörd i ”Prophecy Girl” [1×12] när några andra killar hon (typ?) känner dör, för då kommer döden plötsligt för nära.  I säsongens försvar är det här faktiskt ganska vanligt i tv-serier och det stör egentligen inte så mycket inom säsongens egna ramar — men det blir ett problem relativt till resten av serien, som ju tar betydligt hårdare på allt som händer.

Det största problemet däremot, så här vid en återtittning, är den allmänna bristen på relevans i många av säsongens avsnitt. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis kännetecknar Buffy som serie är att alla avsnitt — även de som är helt fristående från säsongens huvudintrig — brukar tillföra något viktigt. De är aldrig isolerade öar, utan används effektivt för att säga något om karaktärerna (”Restless” [4×22]), för att driva karaktärsutvecklingen framåt (”Once More, With Feeling” [6×07]) eller i undantagsfall bara för att de är sådär hjälp-hjälp-jag-kan-inte-andas-roliga (”Something Blue” [4×09]). Den här typen av driv saknas i första säsongen och flera avsnitt, som ”Teacher’s Pet” [1×04] och ”I Jane, You Robot” [1×08], är inte bara dåligt gjorda utan påverkar till på köpet ingenting utanför sig själva, vilket ju i förlängningen gör dem rätt så ointressanta.

Mamma: ”Men vad dåligt det är! Var det så här dåligt förra gången också? Varför såg vi på det då? Jag minns att det var bättre! …Det blir bättre, va?”

 

Plus

+ Rolig, charmig dialog
+ Karaktärer som är ”sig själva” från första början
+ Kontinuitet med senare säsonger
+ Det är 90-tal:

Durr, I is 90’s computer geek, fear my laptop-y powers.

Inget Buffy utan humorn. Det märks måhända att säsong ett ännu inte riktigt hittat sin ton, men dialogen är redan alldeles godkänt superrolig. Den är sådär Whedon-aktigt smart och underhållande att även konversationer som borde vara tråkiga blir sevärda. Det är omöjligt att inte bli förtjust i Buffy, Willow, Xander och Giles och deras ständiga ordvänderier (undertexter på originalspråk är ett måste, ok?) och det finns inte ett enda avsnitt i säsongen som inte är citerbart.

Mamma: ”Hahahahahahahahahahahaha! …Vänta nu, dör inte hon sen?”

Buffy som serie handlar i grund och botten om sina karaktärer och om hur de växer upp, från den här säsongens osäkra tonåringar till de kompetenta, vuxna människor vi ser i slutet av säsong sju. Just därför är det så skönt att se att Buffy, Willow och Xander redan från start målas upp med så pass stor säkerhet. De är lätta att tycka om, samtidigt som de ändå har sina uppenbara brister. Har man sett Buffy förr är det svårt att inte känna uppskattning för att det var så här det började, så blåögt, och njuta av hur karaktärernas beteende den här säsongen trots det går hand i hand med vilka de kommer att bli. Det är värt att se om bara därför.

Även om kontinuiteten säsongens avsnitt emellan inte är speciellt hög så är säsongen som helhet bra på att knyta an till resten av serien. Mycket av det som händer i säsong ett återkommer, ofta om interna skämt som man så klart vill vara med på. För den som håller ögonen öppna finns dessutom flera riktigt fina små ledtrådar om vad som väntar i respektive karaktärs framtid, i fråga om personliga val och utveckling. (Om den här kontinuiteten beror på god planering i den här säsongen eller god uppföljning i de senare kan väl egentligen kvitta?)

Det är inte utan visst hjärtknip jag ser scoobisarnas första naiva steg ut i ”Buffyverse”. Från och med nu kommer allt bara bli värre.

Eller ja, värre för dem, bättre för oss.

 

Buffy

Buffy: ”It’s just… been a really weird day.”
Xander: ”Yeah. Buffy died and everything.”
Willow: ”Wow. Harsh.”
Giles: ”I should’ve known that wouldn’t stop you.”

Buffy är en karaktär som det har tagit mig lång tid att lära mig gilla, men som jag känner att jag numera känner att jag  äntligen förstår och uppskattar fullt ut. Samtidigt som hon är en relaterbar, nästan vanlig tjej är hon den karaktär som förändras mest drastiskt över seriens gång, med mycket mörker och komplexitet to come. Sarah Michelle Gellar gör ett superjobb med samtliga passager i Buffys liv.

Säsong ett fokuserar mycket på en omogen Buffy och hennes ovilja att acceptera sitt liv som vampyrdräpare (= en metafor för tonårens ökade ansvar?) När hon anländer till Sunnydale i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] är det med förhoppningen att det livet ska vara över. Vilket det förstås inte alls är, som vi blir varse när hon kliver in på skolans bibliotek och möter Giles för första gången.

Jag gillar att Buffy redan har en historia av att döda vampyrer (och bränna upp gymnastiksalar) när serien börjar. Hon är inte någon liten duvunge som ställs inför Giles och hans krav, tvärtom. Hon vet precis vad livet som vampyrdräpare kan innebära, och ifrågasätter genast Giles relevans som väktare: ”Prepare me for what? For getting kicked out of school? For losing all of my friends? For having to spend all of my time fighting for my life and never getting to tell anyone because I might endanger them? Go ahead! Prepare me!”

Säsongen är fylld med tillfällen där Buffy försöker leva ett normalt tonårsliv. I ”Witch” [1×03] vill hon bli cheerleader, men råkar kasta en annan flicka rakt in i en vägg med sina superkrafter. I ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] försöker hon sig på att dejta en vanlig kille, men tvingas bryta kontakten med honom när hon inser att hon bara skulle få honom dödad. Samtidigt blir den övernaturliga världen allt mer intressant för Buffy, som i Willow och Xander har hittat två vänner att dela den med, och vi ser henne axla ledarrollen i den lilla gruppen på ett allt mer självklart sätt.

Buffy gör, helt förståeligt, motstånd in i det sista.  I ”Prophety Girl” [1×12] får hon veta att hon är förutspådd att dö i sin strid mot The Master, men väljer till slut ändå att möta sitt öde och dör faktiskt(!) under några sekunder, innan lite hjärt- och lungräddning hjälper henne tillbaka. Profetior är kinkiga saker.

Förutom hennes roll som dräpare tacklar säsongen även Buffys kärleks- och familjeliv. Kärleken är förstås Angel, en relation som Buffy kastar sig in i med uppenbar naivitet. Något hon knappast kan klandras för som sextonåring. Det är fint att hon ger Angel en chans när hon får veta att han har en själ, men han har levt mer än 200 år längre än hon och det är mycket hon ännu inte vet om honom. Både Buffys oskyldiga känslor för Angel och den potentiella faran med relationen förvaltas väl och lägger en stabil grund för allt som kommer att hända mellan dem i säsong två.

Buffys familjeliv är en annan inte helt okomplicerad historia. ”Nightmares” [1×10] avslöjar Buffys stora skräck för att hennes pappa ska överge henne — en som det senare ska visa sig fullständigt berättigad rädsla. Buffys förhållande med mamma Joyce är närmare, men det ställer till det för henne att hon inte har berättat för mamman om sitt dubbelliv. Både jag och min egen mamma var riktigt upprörda över att hon inte hade gjort det (jag hade berättat direkt!), för Buffy utsätter ju henne för livsfara genom att hålla henne ovetandes. Men ah, minns ni? Att hon inte berättar får faktiskt sin förklaring i ”Normal Again” [6×17], seriens lätt(!) obehagligaste avsnitt, där vi får veta att Buffy visst försökte berätta för sina föräldrar i början — varpå de fick henne tvångsintagen på psyket. (Så skyll dig själv om du blir uppkäkad av en vampyr, Joyce.)

Buffy är en fantastisk karaktär och säsong ett gör ett riktigt bra jobb med att visa vem hon är och även utveckla henne, något som gör i att hon beger sig in i säsong två som en annan person än den obstinata flicka vi mötte i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01]. Hennes strid mot The Master med resulterande död lämnar djupa ärr som hemsöker Buffy hela sommaren, vilket effektivt sätter tonen för en mörkare säsong två som tar allt på lite större allvar.

Mamma: ”HerreGUD vad korta kjolar hon har.”

 

Willow

Willow: ”Well… when I’m with a boy I like, it’s hard for me to say anything cool, or, or witty. Or at all. I-I can usually make a few vowel sounds, and then I have to go away.”
Buffy: ”It’s not that bad.”
Willow: ”No, i-it is. I think boys are more interested in a girl who can talk.”
Buffy: ”You really haven’t been dating lately.”

Det jag personligen uppskattar mest med Willow är nog hur väldigt gradvis hennes personlighet förändras över seriens gång, nästan så att man missar det eftersom det sker så naturligt. Hon är en karaktär som de allra flesta gillar, och gud så söt hon är i den här säsongen. Alyson Hannigan gör ett fantastiskt jobb med ett ärligt talat rätt tunt underlag och väcker liv i en Willow vi alla känner för.

I säsong ett består hennes personlighet mest av att hon är, tja, söt och blyg och nördig. Men det går går redan nu att ana en mörkare sida hos Willow, om man tittar riktigt noga. Lägg märke till hur ofta hon använder sina kunskaper om datorer och internet för uppenbart olagliga aktiviteter, något som rättfärdigas med en ”ändamålet helgar medlen”-attityd. Känns det kanske igen från hur hon senare resonerar kring sitt magibruk?

Och även om Willow kan verka osäker är det värt att notera vilken självrespekt hon besitter. Tänk på ”Prophecy Girl” [1×12] där Xander frågar Willow, som vid tidpunkten är kär i honom, om hon vill gå på skoldansen med honom — men först efter att han fått nej från Buffy. Willow inte bara tackar nej utan motiverar dessutom varför, och jag och mamma gör liksom vågen i soffan. Det finns en liknande scen mellan Willow och Oz i säsong två (”Innocence” [2×14]), där Oz är den som måste säga nej till Willow av samma anledning, och jag tycker att det är så fint att de är så lika på den punkten.

Det sker ingen direkt utveckling av Willow i säsong ett, men det är okej, för den Willow vi lär känna är trevligt sällskap.

 

Xander

Giles: ”Xander’s taken to teasing the less fortunate?”
Buffy: ”Uh-huh.”
Giles: ”And, there’s been a noticeable change in both clothing and demeanor?”
Buffy: ”Yes.”
Giles: ”And, well, otherwise all his spare time is spent lounging about with imbeciles.”
Buffy: ”It’s bad, isn’t it?”
Giles: ”It’s devastating. He’s turned into a sixteen-year-old boy. Of course you’ll have to kill him.”

Xander är en sån där karaktär som jag älskar att hata – eller hatar jag att jag älskar honom? Han har ofantligt många dåliga sidor; han är svartsjuk och självisk och slentriansexistisk. Och det är okej här i säsong ett — han är sexton år, vi fattar. Jag tänkte inte ens på det när jag själv var tonåring och såg på Buffy. Och det är intressant på riktigt, tycker jag nu, att man kan se hela serien utan att någon gång ifrågasätta Xanders automatiska status som ”den snälla killen”.

I säsong ett är Xander på många sätt inte mer än en pojke. Lite fumlig och plump, men alltid charmig och redo att skämta till det för att lätta upp stämningen. Precis som Willow utvecklas han inte så mycket, men är en allmänt sympatisk närvaro i tv-rutan. Det är svårt att inte tycka om honom för det han för med sig till gruppen.

Jag har förstått att de flesta ogillar avsnittet ”The Pack” [1×06] (bevismaterial: 1, 2, 3, 4, 5) där Xander blir besatt av en hyena och beter sig riktigt otrevligt, till den punkt att han försöker våldta Buffy. Jag håller inte alls med om att det här är ett dåligt avsnitt. För mig är det en tydlig flört med hur Xander faktiskt ofta beter sig, alldeles av sig själv.

Bara för att förtydliga: Jag ogillar Xander ganska mycket från och till, men jag tycker inte att han är en dålig karaktär. Snarare tvärtom. Xander är oväntat komplex, och ju fler gånger jag ser Buffy, desto mer förtjust blir jag i hans krokiga resa mot vuxenlivet.

Säsong ett bjuder på en första vink om varifrån Xanders dåliga karaktär kan komma. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] ska Willow hem till honom för att äta hämtmat och kommenterar lättvindigt: ”Xander, do you guys even have a stove?” För den som känner till Xanders hemsituation är repliken talande…

Nicholas Brendon passar för övrigt utmärkt i rollen som Xander. Tro det eller ej när du ser säsongen, men han är bara två år yngre än David Boreanaz som spelar Angel. Jag känner att jag själv har lite svårt att acceptera det.

Mamma: ”Ha-ha! De sätter på honom fula kläder för att man inte ska fatta att han är snygg.”
Jag: ”…Ja-haaa. Xander är snygg.”
Mamma: ”…”
Jag: ”Ja alltså, jag såg det nu.”

 

Giles

Giles: ”Oh, Emily Dickinson.”
Buffy: ”We’re both fans.”
Giles: ”Yes, she’s quite a good poet. I mean for a…”
Buffy: [defensively] ”A girl?”
Giles: ”For an American.”

Giles, Giles, Giles… Med precis alla säsonger i åtanke samtidigt vet jag knappt vad jag ska tycka om honom. (Mer än att Anthony Stewart Head äger, förstås.) Han är helt oumbärlig i de tidiga säsongerna, dels i rollen som ”den vuxne” och dels som den som sätter in allt som händer i ett större sammanhang. Han är en trygghet, helt enkelt, vilket är vad som gör det till en sån chock när han helt plötsligt inte är det längre.

Den Giles vi lär känna i säsong ett är brittiskt torr och humorlös, med en personlighet som Earl Grey. Vilket absolut inte får missförstås som att han inte är rolig, eftersom han tvärtom är kanske den roligaste i hela säsongen, då han ständigt bjuder på en massa oavsiktlig humor i sitt fumliga samspel med andra.

Det mesta som händer med Giles i säsong ett rör hans relation med Buffy. Det börjar dåligt i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], när Buffy med sitt ”Protect me”-tal förnekar hans värde som väktare. Efter det hålls status quo uppe ett tag — Giles dyker till egen nackdel upp med dåliga nyheter hela tiden, men hjälper åtminstone till att lösa problemen. Efter vad som känns som en smärre evighet tar sig Giles sedan äntligen ner till Buffys nivå i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05] och säger som det är: ”I have volumes of lore, of prophecies, of predictions. But I don’t have an instruction manual. We feel our way as we go along.” Det är en fin bekräftelse av det Buffy sa till honom och markerar starten på ett mycket bättre förhållande dem båda emellan.

I avsnitten som följer visar Giles fortsatt stor respekt och förståelse för Buffy. När de till exempel får reda på att Angel är en vampyr (”Angel” [1×07]) har han inte ett dömande ord att komma med (till skillnad från en viss Xander) utan enbart sympati. Precis hur mycket Giles och Buffy faktiskt lär sig tycka om varandra i säsongen står klart i sista avsnittet ”Prophety Girl” [1×12]. Här blir Giles helt förstörd efter att ha läst en profetia om Buffys förestående död och bestämmer sig för att gå i hennes ställe (”Buffy, I’m not going to send you out there to die. Now, you were right. I’ve waded around in these old books for so long; I’ve forgotten what the real world is like. It’s time I found out.”). Buffy måste knocka honom medvetslös för att hindra honom. Aww?

Säsong ett gör ett fint jobb med Giles och Buffys relation. Det är rörande att se dem mjukna och börja acceptera varandra, nästan som far och dotter. Och det är bäst för dem att de är beredda, för säsong två har en hel del att utsätta dem båda två för.

 

Angel

Giles: ” A vampire in love with a Slayer! It’s rather poetic. In a maudlin sort of way.”

I säsong ett ser vi Angel redan i första avsnittet, iklädd en förtjusande… silkeskavaj? Sedan dyker han upp lite nu och då, alltid oväntat och med dåliga nyheter — en mystisk, äldre man som sextonåriga Buffy givetvis faller hårt för.

Vi får vänta till ”Angel” [1×07] innan han får lite mer kött på benen, men då går det undan — under ett enda avsnitt hinner Buffy ta med sig Angel hem, kyssa honom, upptäcka att han är en vampyr, läsa på om hans historia (”Huh. 240. Well, he said he was older.”), luras att tro att han bitit hennes mamma, gå ut i syfte att döda honom och slutligen inse att han trots allt är en vän ändå och kyssa honom igen. Puh.

Mycket mer än så blir det inte av Angel i säsong ett, där han mest är en bikaraktär med den olyckliga rollen som Buffys kärleksobjekt. Som tur är ändrar säsong två ordentligt på den saken…

 

Cordelia

Giles: ”Why would someone want to hurt Cordelia?”
Willow: ”Maybe because they met her? …Did I say that?”

Cordelia är ytlig, elak och korkad — och fantastiskt underhållande. En karaktär som gjord för comic relief.

Men serien har betydligt större planer för henne än så. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får hon en ny dimension när hon öppnar sig för Buffy och erkänner en stor osäkerhet inom sig själv: ”I can be surrounded by people and completely alone. It’s not like any of them really know me. I don’t even know if they like me half the time.” I samma sekund blir hon en riktig person att räkna med i serien, något vi får se mer av med start i säsong två.

Under ytan spelar Cordelia däremot en viktig roll hela säsongen igenom, för hon vittnar om vilken person Buffy hade kunnat vara, om hon inte var den utvalda. Buffy och Cordelia har många beröringspunkter. Båda är (eller var, i Buffys fall) populära cheerleadertyper, något Buffys nya vänner knappast kan relatera till. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får vi till och med se Buffy stå och känna sig utanför när Xander och Willow skämtar internt, varefter de båda två hånar Cordelia för att hon vill bli skolans May Queen — något som visar sig vara ett direkt hån mot Buffy också eftersom hon var det på sin förra skola.

Ett roligt sammanträffande: Jag läste att skådespelarna i själva verket provspelade för varandras roller — Charisma Carpenter ville vara Buffy och Sarah Michelle Gellar Cordelia, men det blev tvärtom. Cordelia är den person Buffy hade kunnat vara, minst sagt.

Mamma: ”Kul att det det är en brunett som spelar den korkade för en gångs skull! Och en blondin som spelar den… *tveksam blick på Buffy* …smarta?”

 

The Master & The Anointed One

The Master: ”There will be a time of crisis, of world’s hanging in the balance. And in this time shall come the Anointed, the Master’s great warrior. And the Slayer will not know him, will not stop him. And he will lead her into hell.”

Seriens första ”big bad” är en riktigt klassisk vampyrskurk, som hänger nere i underjorden och skrattar rått, i väntan på att få vandra på jordens yta igen.

Något jag på sätt och vis gillar, för hey, det är första säsongen och då är det klart att vi måste få träffa de tuffa killarna från förr. Man får se The Master i hans sammanhang: Han leder ”the Order of Aurelius”, en orden som säger sig tillbe ”the Old Ones”, och jag tror att hela grejen med dem är att de är lite gammaldags, lite bakåtsträvande och… lite ute. Buffy själv står förstås för raka motsatsen, med sin ungdom och sina nymodiga metoder (som när hon i första avsnittet vet att en kille är vampyr för att han klär sig så omodernt — haha).

Men även om jag i teorin gillar tanken bakom The Master så finns det inte mycket annat gott att säga om honom. I grund och botten är han en rätt tråkig och fånig badguy, som är dåligt inlemmad i handlingen. Från och med ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] får han dessutom sällskap av The Anointed One — eller ”The Annoying One” som Spike mer träffande ska kalla honom i början av säsong två. Scenen där Spike äntligen dödar honom är kanske det enda som rättfärdigar den här meningslösa lillgrabbens existens.

Mamma: ”Vad röd han är om näsan — fyllo!”

 

Annat positivt

• Den där scenen i ”The Pack” [1×06] när Giles återvänder till biblioteket efter ett personalmöte och ska berätta att rektorn är död. Buffys bedrövade ”They ate Principal Flutie?” får mig att bryta ihop varenda gång — något som knappast hjälptes av att mamma fullständigt kollapsade av skratt bredvid mig i soffan. Det är hårt att vara rektor.

R.I.P. Flutie

• Snyders intåg inte långt därefter i ”The Puppet Show” [1×09]. Precis all tid den här mannen får i rutan är komiskt guld, älskar honom. Hela vägen till hans död i säsong tre när han blir, ah, uppäten.
• Buffy slog ner hyena-Xander med ett skrivbord! <3
• ”Excuse me, when did they put a cemetery in across the street?” ”And when did they make it night over there?”
• FBI:s omhändertagande av den osynliga flickan i ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11]. En första välbehövlig vink om att myndigheterna mycket väl vet vad som pågår. Önskar bara att hon kunde fått komma tillbaka i säsong fyra…
• Giles: ”I’ve never actually heard of anyone attacked by a lone baseball bat before.” Xander: ”Maybe it’s a vampire bat.”

 

Annat negativt

• Det stör mig något ENORMT när Angel i ”Prophety Girl” [1×12] säger att Xander måste ge Buffy konstgjord andning, för själv andas han inte. Samtidigt. Som. Han. Flåsar. Varje gång blir jag ungefär dubbelt så irriterad som gången innan. Hela serien lång ser vi vampyrer andas, röka och, ja jag vet inte, prata? Svårt om man inte kan andas, Angel.

(Vilket för övrigt påminner om ett avsnitt i Angel (”I Will Remember You” [1×08]) , där Angel får vara människa för en dag och blir helt extatisk för att han för första gången får smaka på nymodigheter som jordnötssmör, för som vampyr kunde han ju inte äta vanlig mat. Meanwhile on Buffy: Spike, fortfarande väldigt mycket vampyr, kommenterar hur dåligt hans öl smakar och beställer in en tallrik kycklingvingar.)

 

Slutbetyg

Säsong ett varierar mycket i kvalitet. I bästa fall är den riktigt rolig och charmig, men i värsta fall bara skämmig. Den har starka band till senare säsonger och är inte en säsong man kan skippa utan att gå miste om viktig information, eller om man vill förstå framtida internskämt i serien.

Introduktionen av alla karaktärer är lyckad och  i slutändan är säsong ett faktiskt tillräckligt Buffy-aktig för att vara underhållande. Bättre än mycket annat på tv, och en helt acceptabel introduktion till Buffy som serie, så länge man är medveten om att det blir bättre.

Och åh, så mycket bättre det ska bli.

Mamma: ”Hurra, ska vi se säsong två nu!?”