You are currently browsing the monthly archive for augusti 2011.

Tjejkvällen
”Skratten hörs redan i trappuppgången. Alla är uppspelta inför kvällen med bästa väninnorna. Prat om resor, inredning och kläder varvas med suckande om sjukdomar, dagis och nattvakt. Redan efter ett par glas vin beklagar sig Maria över sin sambo. Alla är överens om att ni förtjänar mer uppmärksamhet och uppmuntran.”

Grabbkvällen
”Stefan, Mange, John, Niclas, Stinget och Jeff kommer på middag. Inga tjejer och definitivt inga barn. Efter middagen blir det poker. 300 kronor i insats med möjligheten till buy-out inom en halv timme. I ‘loser’s lounge’ serveras drinkar till hög volym. Men dit vill ingen komma i första taget, alla är inställda på att vinna. Grabbgänget är ett hungrigt släkte. Mängd uppskattas mer än stil och finess […]”

Dessa fantastiska bidrag till samtidslitteraturen går att finna i kokboken GI Gourmet av Lauritzson och Davidsson. En bok så smockad med fantasilös 50-talskonservatism att maten fastnar i vrångstrupen.

Bara för att reda ut saker och ting: Nej, ”väninnor” är INTE ett ord du kan använda innan pensionen. Och om ni på riktigt sitter och snackar sjukdomar och taskiga sambor för att det är det roligaste ni kan hitta på, så skjut er förtjänar ni bannemig ingen uppmuntran. Och hörru Stinget. Det här med att snacka om att maten saknar finess, är det så smart i kokbokssammanhang? Dessutom särskrev du ”halvtimme”.

 Originaltitel: Day by Day Armageddon: Beyond Exile
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Beyond Exile är fortsättningen på stressrysliga zombieboken Day by Day Armageddon, som jag recenserar här.

I Beyond Exile förflyttas fokus från ensamma överlevare till en större helhetsbild. Det handlar inte längre om att bara överleva dag för dag, utan också om att flytta gränserna framåt. Vad kan en liten spillra överlevare åstadkomma i ett land där nästan 300 miljoner zombier drar runt?

Ibland får jag intrycket av att Bourne pusslat ihop handlingen kring olika scenarion som intresserat honom – så speciella är en del scener. Framför allt är det de mångsidiga mötena med zombier som gör intryck. Bournes zombier är en väldigt heterogen grupp, där individuella zombier ofta låter ana sin bakgrundshistoria – något som gör dem både mer mänskliga och obehagliga (ibland lätt komiska). Detaljer som att zombier ser dåligt i mörkret känns logiska men ändå pinsamt originella inom genren. Med tiden ökar antalet zombier som är blinda, döva och allmänt förruttnade – och beter sig därefter. Nytt för Beyond Exile är de radioaktiva zombier som kommer sig av statens bombningar av tätbefolkade områden.

En sak som jag från och till störde mig på i första boken var att huvudpersonen är… tja, inte direkt sexistisk, men oreflekterat fördomsfull till ve och förbannelse. Därför uppskattar jag verkligen att Bourne (som säkert fått kritik för detta) tagit med en händelse som gör att huvudpersonen själv skäms lite över denna karaktärsbrist. Varefter han visserligen fortsätter precis som vanligt, men med lite mer goodwill från min sida. Han är trots allt en trovärdig karaktär och hans fördomar måste ses som en del av det.

Slutet av boken avslöjar varifrån zombiesmittan kom. Förklaringen bakom smittan kan man antingen älska eller hata, misstänker jag. Själv ger jag den tummen upp och längtar nu efter del tre. När kommer den egentligen?

Bokens första mening: I started feeling physically better the day of the twenty-first.

 Originaltitel: Эльфийский Клинок
 Svensk titel: Alvklingan
Serie: Del 1 av 3 i Mörkrets ring
Författare: Nick Perumov
Betyg: 1/5

Det är med en suck av lättnad jag nu kan säga att jag är färdig med Alvklingan. Jag har visserligen 100 sidor kvar i boken, men gud så färdig jag är med den.

Vadå, var den tråkig?

Tja…

Rent idé- och språkmässigt är Alvklingan en hit. Jag gillar verkligen att Perumov vågat ta sig an ett så ambitiöst projekt som att skriva en fortsättning på Sagan om Ringen – och att han bevisligen tagit uppdraget på så stort allvar. Här har vi en kille som kan sin Silmarillion!

Språket bär på en ofta poetisk arkaism som passar utmärkt i sammanhanget, samtidigt som dialogerna kan tillåtas vara vänskapligt hurtiga, utan att för den skull förlora tidsandan. Stundvis kan språket vara svårt att smälta eftersom det är så pass speciellt, men överlag njöt jag av både poetiken och utmaningen det bjuder på. Bokens svenska översättare Alan Asaid har gjort ett avundsvärt bra jobb.

Tyvärr är väl storyn sådär.

Fylke-hobbiten Folco (say whaaat?) drömmer om äventyr. En dvärg dyker upp och berättar att ”någonting mystiskt” händer i Morias gruvor och de reser iväg tillsammans. Sen består boken mest av en massa resande ett tag, eftersom Perumov bestämde sig för att gå en fördjupningskurs i Skittrista reseskildringar (7,5 poäng).  Lite fritt återberättat låter det så här: ”Tre dagar förflöt. Vädret var bra och ingenting särskilt hände, fast en blå fågel flög förbi. Det var en blåhake. Sen gick det två dagar till. Dagen efter det, som var en måndag, började det regna frampå eftermiddagen. Folco längtade tillbaka till Fylke lite.” Jo och jag längtar tillbaka till Tolkien lite.

När de efter mer än halva boken till slut når Moria händer det till slut lite grejer. Liite oklart vad exakt. Efter det har lille Folco mage att jämföra sig själv med Frodo & C/O och springer iväg och dödar vargryttare, något jag skrivit om tidigare.

Ett personligt erkännande: Jag avskyr Folco och precis allt han gör. Verkligen avskyr. Aldrig förr har en enda karaktär utsatt mig för så mycket litterärt bullshit. Jag menar, en drömsyn kan jag möjligen svälja, om jag måste. Eller ett tillfälle då huvudpersonen lite ologiskt ”anar sig till” lösningen på ett problem. Men när dessa saker händer upprepade gånger och personen dessutom tycks använda sig av både tankeläsning och telepati, då blir jag rakt förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Folco fick superhörsel genom att – efter en hallucination OCH en drömsyn – dela sitt inre jag i två (nej jag förstår inte heller vad det betyder eller vad det har med bra hörsel att göra.) Att han sedan är bättre med både pilbåge och svärd än tränade yrkessoldater är bara vanlig pajig high fantasy.

Alvklingan är på många sätt en frustrerande bok, men det går inte att undkomma att den har en hel del förtjänster också. Jag kan till exempel tänka mig att folk som gillar allehanda Tolkien-lore kan tilltalas av den sidan av boken. Själv blev jag faktiskt ordentligt starstruck några gånger – som när Perumov så elegant berättar lite om vad som hände med orkerna efter den sista striden. Utan en enda drömsyn till hjälp.

 

Bokens första meningar: Det täta molntäcket skingrades oväntat framemot kvällen. Solens blodröda skiva vilade som på ett fjäderbolster ovan de lätta, luftiga molnen vid horisonten. Blå bergens spetsiga, svarta toppar avtecknade sig skarpt mot det purpurfärgade himlavalvet.

 Originaltitel: Der Struwwelpeter
 Svensk titel: Pelle Snusk
Författare: Heinrich Hoffmann
Betyg: 4/5

Hörde ni kanske talas om Pelle Snusk i skolan när ni var små? Det gjorde jag, och har sedan dess känt igen den äckliga pojken med de långa naglarna på bokens framsida. Nu, efter alla dessa år, har jag till slut läst boken – och vilken upplevelse sen!

För er som inte känner till Pelle Snusk är det alltså en sedelärande bok från mitten av 1800-talet, skriven för barn mellan 3-6 år. Den kom från Tyskland till att börja med, men spreds som en löpeld över världen och finns översatt på en mängd olika språk, däribland svenska.

I boken lär Hoffmann ut vad som händer med stygga barn som till exempel leker med tändstickor, vägrar äta sin soppa eller suger på tummen (de BRINNER UPP! de SVÄLTER TILL DÖDS!! skräddaren kommer med en JÄTTESTOR SAX OCH KLIPPER AV DEM TUMMARNA!!!)

Allt levererat med underfundiga rim och fina illustrationer.

Doch weh! die Flamme faßt das Kleid
Die Schürze brennt; es leuchtet weit.
Es brennt die Hand, es brennt das Haar
Es brennt das ganze Kind sogar

Är ganska säker på att det inte kan finnas någon bättre barnbok.

Höjdpunkterna i svenska Pelle Snusk finns upplagda här.

Nördig bok- författar- och översättningsfakta:

Jag beställde Struwwelpeter på tyska, men som en liten bonusgrej innehöll boken dessutom den engelska översättningen av samtliga ramsor. Vem som översatt till engelska? Mark Twain!

Det var riktigt intressant att jämföra original och översättning. Twain avviker mycket från originaltexten, såsom ju är vanligt när det kommer till dikter, och kommenterar vid två tillfällen brister i sin egen översättning (eftersom han t ex använder sig av fel grammatik för att få till ett rim). Han vänder sig då direkt till bokens presumtiva läsare, barnet, och skriver:

My child, never use an expression like that. It is utterly unprincipled and outrageous to say ate when you mean eat, and you must never do it except when crowded for a rhyme.”

Föreställ er en hobbit och två dvärgar.

Föreställ er sedan att de blir anfallna av cirka 20 vargryttare. Vad händer?

Enligt Perumov flyr vargryttarna hals över huvud efter att lilleputtrion dödat fjorton vargar och tolv ryttare – mithril och legendariska Tolkien-vapen, hell yeah bitch!

Allvarligt talat, nu börjar mitt läsande av Alvklingan att kännas vääääldigt krystat.

Föreställ er en amerikansk skolbuss.

Föreställ er sedan att den förutom att vara gul även är extremt radioaktiv, full av zombier och milsvida omringad av ett zombieinfesterat ödeland.

Okej?

Snälla förklara nu för mig vad huvudpersonen i Day by Day Armageddon: Beyond Exile egentligen menar, när han efter att ha passerat sagda buss skriver så här i sin dagbok:

”A young boy was hanging out of the window by his right leg. Nothing but bone was left of his left leg. His face was full of lesions and blisters. He didn’t appear to be dead, or undead.”

Amenursäktavadå? Vad verkade pojken sa du?

1. Levande 2. Död 3. Vandöd 4. Det logiska fjärde alternativet, d’uuuh!

Måste erkänna att jag känner mig lite förvirrad inför pojkens tillstånd. Gissningar?

(Ni anar förresten inte hur många zombierelaterade skolbussbilder det finns!)