You are currently browsing the monthly archive for januari 2011.

Titel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Betyg: 3/5

 

I den här korta lilla boken får vi följa en dag i en misslyckad frilansares liv. Han ansöker om pass och nojar över att flickvännen inte ringer som hon borde. Blir förnedrad på businessmöten när han söker jobb och stöter ihop med bekanta vars beteende han övertolkar åt det negativa hållet. Melankolin går som en röd tråd genom hela berättelsen.

Titeln på boken säger egentligen allt. Mannen är småpatetiskt vardaglig och alla dialoger i boken ger intrycket av att vara monologer (ingen är egentligen intresserad av vad den andra säger).

Kling skriver på ett skickligt sätt, så att små detaljer lyfts fram. Det blir lika viktigt för läsaren som för huvudpersonen huruvida den han hälsar på möter hans blick eller ej. Boken är på så vis en deprimerande trovärdig tolkning av mänskliga relationer, och den egna individens obetydlighet.

Människor helt utan betydelse lämnar ett bestående intryck efter sig. Det är svårt att inte ta åt sig. Man är ju själv en sådan människa.

Personligen tänker jag vanligtvis väl om andra (även okända) människor och inbillar mig att de i sin tur tänker vänliga tankar om mig. På grund av den här boken är jag nu i stället övertygad om att folk i allmänhet är ganska otrevliga och min något naiva världssyn är för stunden jobbigt nedsolkad. Jag hoppas att det släpper snart.

Boken inspirerar som tur är inte enbart till negativa känslor, utan den påminner en också om att uppskatta den kompis/släkting/partner som verkligen finns där för en.

Bokens först mening: Ett tunt försiktigt rasslande drar genom träden.

Annonser

Sorry att jag spammar bloggen så, men jag kan bara inte låta bli att lägga upp det här videoklippet också.

För mig är Ray Bradbury intimt förknippat med den här sången. Varje gång jag ser min nyinköpta Fahrenheit 451 i bokhyllan börjar jag nynna på refrängen.

(Av någon töntig anledning är det 18-årsgräns på klippet på Youtube, så eventuellt måste du vara inloggad för att se det.)

Så har vårterminen börjat, och i samband med den glädjen över att få läsa skönlitteratur på skoltid.

Litteraturdelkurs i Engelska B, blir det. Här är böckerna jag ska läsa:

  • Jane Eyre av Charlotte Brontë
  • The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
  • To Kill a Mockingbird av Harper Lee
  • A Passage to India av E.M. Forster
  • The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne
  • Wide Sargasso Sea av Jean Rhys

Inte fantasy direkt, men hey, lite annat ska man läsa också. Har redan påbörjat Jane Eyre och den verkar onekligen bra (trots att alla jag pratar med om den säger att den är dödligt långtråkig… vi får väl se).

Passade även på att beställa lite böcker närmare min egen boksmak – delvis i hopp om att uppfylla mitt nyårslöfte från föregående inlägg:

  • Blood of Elves av Andrzej Sapkowski
  • Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (science fiction-dystopi!)
  • Anansi Boys av Neil Gaiman
  • Das Perfum av Patrick Süskind (på tyska!)

Har nu under årets första månad kommit fram till några bokrelaterade nyårslöften.

Först och främst ska jag försöka få in lite mer science fiction i bokhyllan. Det är en genre jag tycker om (eller tror att jag tycker om) men som jag läser fruktansvärt lite av. Eftersom jag har noll koll på genren och vad som är bra och dåligt ursäktar jag mig i förväg för alla felval jag kommer att göra, och ber ödmjukast om tips från personer som är bättre på sci fi än jag är.

För det andra! Jag ska läsa fler böcker på tyska. Jag kan ju språket, så varför inte? Tips mottages gärna på bra, tyskspråkiga böcker som går att beställa på Adlibris eller liknande sidor. Författaren behöver inte vara tysk, utan det kan lika gärna handla om en tysk översättning.

Tysk science fiction? Haha.

Titel: Röd skymning
Författare: Fredrik Lindblom
Betyg: 3/5

 

Kort sammanfattat handlar Röd skymning om den föräldralösa Theresa, vars högsta dröm är att bli soldat och att hämnas sina döda familj. Genom lite tur, ett par sammanträffanden och en hel del ränkspel får hon snart mer makt än väntat.

Rent designmässigt är Röd skymning en mycket vacker bok. Fantasyberättelsen går hand i hand med sjutton mangaaktiga färgbilder, som försänker allt i ett passande sagoskimmer. Boken är därtill utrustad med ett så kallat bibelsnöre, vilket jag personligen är en stark förespråkare av – viva la bibelsnöre!

Dessvärre är något av det första man lägger märket till när man öppnar boken språket. Närmare bestämt att språket har alltför många uppenbara brister. Lindblom strör kommatecken omkring sig som om de vore konfetti och dialogerna känns inte sällan stapplande onaturliga. ”[N]är jag och Hillevi stod ansikte mot ansikte på Suspirias slätter, talade hennes intensiva silverögon inga lögner”. Vem pratar så?

Emellanåt blir också karaktärernas handlande obegripligt. Vid ett tillfälle överraskar en karaktär huvudpersonen, varpå huvudpersonen blir skrämd. När hon vänder sig om och ser vem det är kastar hon sig i famnen på personen och kramar om honom. Men de möttes för första gången tidigare samma dag, och allt han gjorde var att ge henne en guidad tur runt en byggnad. Hon blir senare jätteledsen när han dör och räknar vid flera tillfällen upp honom som en person hon varit nära i livet. När då?

Å andra sidan… så fastnade jag snart i berättelsen. För trots att en del saker irriterar går det inte att undkomma att det är en mycket speciell saga Lindblom berättar. Den börjar relativt klichéartat med den föräldralösa flickan i medeltidsvärlden, men utvecklas i några oväntade vändningar åt ett betydligt mörkare håll. Ju längre in i berättelsen man kommer desto mer särskiljer sig Röd skymning från annan fantasy, på ett högst tilltalande sätt.

Jag vill även påpeka att språket tycks bli betydligt bättre senare i boken. En del småmissar finns fortfarande, men det är ingenting man stör sig på.

En sista sak är värd att nämna, och det är hur snabbt det går att läsa boken. Allting sker i ett rasande tempo och det är svårt att inte låta sig svepas med och läsa bara e t t kapitel till

Sammanfattningsvis är Röd skymning en klart läsvärd bok, för berättelsens skull. Språket och vissa händelser kan till en början vara svåra att smälta, men berättelsen utvecklas efterhand till något av en unik upplevelse. Vågar man kanske till och med hoppas på fler böcker av samma slag?

Bokens första mening: Bortom horisonten steg en mörk och kraftig rök mot skyn.

Titel: (The Complete) Maus
Författare: Art Spiegelman
Betyg: 4/5

 

Som den enda serieromanen att någonsin vinna Pulizerpriset är Maus en gripande skildring av Förintelsen.

Berättelsen kretsar kring den polska juden Vladek och hans familj. Den börjar redan innan kriget, med hur Vladek lever ett vanligt liv, träffar sin fru och får barn.

Snart kommer däremot kriget till Polen och Vladek visar då på en fantastisk uppfinningsrikedom i sina försök att hålla sin familj vid liv. Dessvärre kunde han ändå inte rädda dem från koncentrationslägren, och satt själv i både Auschwitz och Dachau.

Som ramberättelse till detta får vi vara med när författaren Art Spiegelman intervjuar Vladek, som är hans far. I de delarna får vi se en annan sida av honom. Han är nu en ganska gammal man, som allt som oftast irriterar sonen till vansinne med sina många egenheter. Ramberättelsen inbegriper också en hel del metatext, där författaren på ett bra sätt problematiserar sitt tecknande av Förintelsen.

Krigets fasor i kombination med författarens uppgivna irritation över sin far – som är så lätt att känna igen sig i! – bildar en riktigt fin helhet. Det är vardagsnära och helt absurt främmande på en och samma gång. Det är dessutom svårt att inte bli överdrivet förtjust i hur Vladek berättar sin historia på bruten engelska… Maus är ett lite oväntat och mycket egensinnigt porträtt av Förintelsen, som ingen borde missa.

Svensk titel

Betyg: 2/5

Uppföljaren till Metro 2033 – mycket kreativt namngiven Metro 2034 – kommer precis som sin titel inte med mycket nytt.

Huvudpersonen är visserligen ny – en äldre, mycket sympatisk man kallad Homeros på grund av sitt filosofiska sinneslag – men vi får även återse Hunter. Precis som i förra boken dyker han upp som någon slags mystisk mörkrets soldat och, precis som med Artiom, tvingar han på vaga grunder ut Homeros på en resa med oklart mål.

Tekniskt sett känns boken bättre skriven än sin föregångare. Gluchovskij undviker nu töntiga dues ex machina-utvägar, karaktärerna känns mer stabila (eller, i Hunters fall, fascinerande instabil) och det där ständigt återkommande filosoferandet över allt och inget som Gluchovskij älskar känns faktiskt riktigt tänkvärt från stund till stund.

Vilket ju gör det tråkigt att boken i stort sett inte handlar om någonting alls.

Storyn går i grund och botten ut på att en epidemi utan bot snart kommer att bryta lös och att människor snart kommer att dö som flugor. För att förhindra att det händer behöver Hunter – och av oklar anledning även Homeros – resa till Polis och snacka med nån. Sen händer lite grejer till och boken var slut. Jaha ja.

Personligen hade jag nog hoppats på någon form av utveckling. En utveckling i stil med att metroborna tog sig upp på ytan och försökte leva där, alternativt letade sig djupare in till den andra metron, som de i första boken antydde låg under den de lever i. Eller hittade fler överlevande, eller stötte på ”de svarta” igen, eller vad som helst egentligen.

I stället har Gluchovskij alltså valt att stanna kvar nere i metromörkret och bygga en ny berättelse i samma andra i samma miljö. Och det fungerade väl sådär.

Titel: Monsters: A Bestiary of the Bizarre
Författare: Christopher Dell
Betyg: 2/5

”Titta vilken fin bok jag har. Den har FJÄLL!”

…har jag antagligen sagt till de flesta jag känner vid det här laget.

Den fjällbeklädda boken i fråga är ett bestiarium, fullt av bilder på de monster människor i olika tider varit övertygande om existerade. Det är lätt att glömma bort, men monstren i kanten på gamla kartor finns ju där för att folk trodde på dem. På riktigt, alltså.

Författaren Dell kommenterar bland annat den romerske biologen Plinus, som med stort allvar beskrev Indiens bergstrakter som en hemvist för satyrer och andra monstruösa korsningar mellan människa och djur.

Sådana detaljer utgör de absoluta höjdpunkterna i Monsters: A Bestiary of the Bizarre. Dessvärre innehåller boken inte speciellt många sådana höjdpunkter.

Faktum är att boken över huvud taget inte innehåller speciellt mycket text – Monsters är framför allt en bilderbok. I den finns inte mindre än 161 olika monsterrelaterade konstverk, från olika länder och tidsepoker. En del är vackra, medan andra är rakt igenom bisarra eller obehagliga.

Sättet bilderna presenteras på i boken hade kunnat vara mer genomtänkt. Det har gjorts alltför omständligt att ta reda på vad bilderna föreställer. I stället för att informationen står skriven precis under bilden är den förpassad till olika(!) register längre bak i boken, som man måste bläddra fram till. ”På sida si och sida så ser du den här och den där bilden, som föreställer det här”. Suuuuuck. Efter halva boken gav jag upp och tittade på bilderna utan några förklaringar.

Personligen hade jag gärna sett mer text – mer berättarlusta! Men det är tydligt att Dells kärlek är riktad till bildmediet. När han ”tvingas” skriva är han sparsmakad med detaljerna och tycks mest slänga ur sig lite monsternamn på måfå. Få monster ägnas mer än en menings värde av uppmärksamhet. Det är ett intressant ämne han skriver om, så varför inte göra det på riktigt?

En annan möjlig utväg hade varit om konstälskaren Dell helt låtit bli att skriva någon text. Att han i stället låtit bilderna tala för sig själva.

Som det ser ut nu uppstår ett olustigt mellanting. Texten säger både för mycket och för lite samtidigt. Den tvingar en att bli intresserad, men tillfredsställer aldrig nyfikenheten ens litegrand.

Bättre böcker i ämnet finns säkert.

Fast det förstås – min bok har ju fjäll.

Originaltitel: The Girl with Glass Feet
Svensk titel: Flickan med glasfötter
Författare: Ali Shaw
Betyg: 5/5

 

Jag börjar det nya året med en riktig diamant till bok. Vemodig och vacker är Ali Shaws berättelse om en flicka som sakta håller på att förvandlas till glas.

Att läsa Flickan med glasfötter är som att vandra in i en dröm. Berättelsen är en utsökt mix av verklighet och fantastik, av känslomässigt djupdykande, livsfilosofi och underliga företeelser. Jag skriver det här precis efter att jag lagt ned boken och upplever fortfarande att hjärtat slår lite, lite mer entusiastiskt än vanligt. En varm rekommendation.

Det måste understrykas och inte bara berättelsen utan även språket i boken är genomgående vackert. Och så rikt på bilder att man ofta måste stanna upp och föreställa sig det författaren skriver. Nu läste jag inte boken på originalspråk utan på svenska, men det är onekligen ett mycket fint arbete översättare Lisbet Holst har utfört. Jag har till och med fått lära mig några nya svenska ord, som ävja, concertina och ramponera. Tack för dem!

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3