ELD
av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Minoo, Anna-Karin, Vanessa, Linnéa och Ida är tillbaka. En aning tilltufsade efter händelserna i Cirkeln, och med helt nya svårigheter framför sig.

Eld börjar demonernas närvaro i Engelsfors märkas på allvar. Sommaren har varit onaturligt varm och fylld av oförklarliga strömavbrott. En kvalmig undergångskänsla vilar över staden. Och äntligen kan jag börja tro på apokalypsen, som jag hade så svårt att få grepp om i föregående bok.

Det händer mycket. Häxrådet ska straffa Anna-Karin för hennes magimissbruk, samtidigt som det sektlika ”Positiva Engelsfors” lockar fler och fler medlemmar. Dessutom utspelar sig en massa jobbiga grejer på hemmaplan för… alla fem! Så de är på minst sagt uruselt humör och irriterande tonårsemo fullständigt berättigade i sina nojor, farhågor och kärleksbryderier. (Jag råkar få empatiproblem ibland, bara.)

Boken får ett stort plus för det fyndiga språket. Den stridsslipade elvispen blev genast en favorit hos mig, och författarparet bara forsätter att leverera träffande liknelser och situationskomik med sina ord. När Anna-Karins deprimerade mamma sitter och bolmar på sina cigg och triumferande pratar om dåliga saker som hänt andra konstaterar Anna-Karin torrt för sig själv att hon ju i alla fall inte kan dö av passiv skadeglädje. Iakttagelser i den stilen lyfter berättelsen.

Vid ett tillfälle byter alla tjejerna kropp med varandra, ett grepp som fungerar hur bra som helst. Med ett minimum av förkunskaper kastas de in i ett nytt liv och måste försöka bete sig vettigt inför kompisar och familjemedlemmar som inte är deras egna. Snacka om att det driver handlingen framåt. Hur det går? Den som läser får se…

Visste ni förresten att jag också har häxkrafter? Tillåt mig att dela med mig av min senaste förutsägelse: Vi kommer i framtiden att få se en markant ökning av antalet nyfödda svenska flickor med namnet Minoo. I’m just saying.

Eld
Del 2 i Engelsfors-trilogin
Utgiven av Rabén och Sjögren 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna. En fläkt står på golvet och vrider sig sakta fram och tillbaka. Ändå är det outhärdligt hett i rummet.