SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

—> Säsong 1 <—

Säsong två: Buffy och Angelus

Upplägg:

  1. Handling   6. Xander 11. Spike & Drusilla
  2. Minus   7. Giles 12. Annat positivt
  3. Plus   8. Cordelia 13. Annat negativt
  4. Buffy   9. Oz 14. Slutord
  5. Willow 10. Angel/Angelus

 

Namnlös

   2×01 When She Was Bad 2×12 Bad Eggs
   2×02 Some Assembly Required 2×13 Surprise (Part 1)
   2×03 School Hard 2×14 Innocence (Part 2)
   2×04 Inca Mummy Girl 2×15 Phases
   2×05 Reptile Boy 2×16 Bewitched, Bothered and Bewildered
   2×06 Halloween 2×17 Passion
   2×07 Lie to Me 2×18 Killed by Death
   2×08 The Dark Age 2×19 I Only Have Eyes for You
   2×09 What’s My Line (Part 1) 2×20 Go Fish
   2×10 What’s My Line (Part 2) 2×21 Becoming (Part 1)
   2×11 Ted 2×22 Becoming (Part 2)

 

Handling

Redan i första avsnittet ”When She Was Bad” [2×01] går det att ana att säsong två tar allt på lite större allvar än tidigare. En hel sommar har gått sedan slutet på säsong ett, men Buffy har fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid mot The Master.

Till en början pendlar säsongen upp och ner i kvalitet. Många avsnitt  (”Some Assembly Required” [2×02], ”Inca Mummy Girl” [2×04], ”Reptile Boy” [2×05]) har ingen riktig vikt bakom sig, utan påminner mycket om det vi såg i säsong ett. Men som tur är får vi redan i ”School Hard” [2×03] en försmak på det som kommer att bli så bra i den här säsongen, nämligen 2x03_1huvudintrigen. Säsongens badguys, vampyrparet Spike och Drusilla, kraschar in i stan och Spike proklamerar: ”From now on we’re gonna have a little less ritual, and a little more fun around here!” Ett löfte han genast börjar infria när han dödar The Annoying One, till uppspelta tjoanden från tv-soffan.

I början är Spike den drivande av de två, då Drusilla är svag efter en svår skada. Men i och med ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] blir rollerna ombytta, när Spike invalidiseras och Drusilla tar över som den dominanta vampyren. ”Innocence” [2×14] vänder sedan effektivt dasupp och ner på hela säsongen. Buffy har sex med Angel, och han förlorar sin själ och blir ond. Plötsligt har vi en situation där Angel jobbar för motståndarsidan, Spike är på bättringsvägen och Drusilla (i vanlig ordning) är helt sinnessjuk.

Resten av säsongen är galet stark. Nu ligger fokus nästan uteslutande på Buffy och Angelus. Han går in helhjärtat för mental tortyr och terroriserar henne under några avsnitt, innan han chockartat dödar Jenny Calendar i ”Passion” [2×17]. Det triggar den tudelade säsongsfinalen ”Becoming Pt. 1” [2×21] och ”Becoming Pt. 2” [2×22], där Buffy förlorar allt — sitt hem, sin pojkvän, sin skolgång och framtid — och flyr Sunnydale.

 

Minus

– Flera lågkvalitativa fristående avsnitt
– Bristande logik, Buffy kunde ha dödat Spike flera gånger om

– Buffys och Angels förhållande, pre-Angelus

Hur mycket jag än gillar den här säsongen går det inte att bortse från att början lämnar en del i övrigt att önska. Trots Spikes och Drusillas tidiga introduktion i ”School Hard” [2×03] tvingas vi sitta igenom några mediokra monsteravsnitt à la säsong ett innan det äntligen händer något på riktigt. Helt ok första gången man ser serien, mindre roligt efter några omtittningar. Detsamma gäller avsnitt 18-20 — tre (3!) fristående avsnitt på raken, placerade mittemellan Jenny Calendars död och säsongsfinalen. feltänkt.

Mamma: (om ”Go Fish” [2×20]) ”Det här måste vara det mest meningslösa avsnittet någonsin! HELA säsongen hade varit bättre utan det.”

fisky

”Grr, påstår du att jag är ointressant!?”

Något annat som snabbt blir gammalt är alla chanser Spike och Buffy har att döda varandra utan att faktiskt göra det. Tre gånger tidigt i säsongen försöker Spike döda Buffy, i ”School Hard” [2×03], ”Halloween” [2×06] och ”Lie To Me” [2×07], och samtliga gånger jagas han iväg lite för lätt, av en Buffy som inte ser ut att ens försöka döda honom. Lata manusförfattare? Det kunde ha skötts bättre.

Men det finns bara en sak jag har riktigt, riktigt svårt för i den här säsongen, och det är Angels och Buffys förhållande. Förlåt men de är urtråkiga, och deras ständiga ångest utlöser himla-med-ögonen-VM här hemma i tv-soffan. Är de två någonsin annat än osäkra, svartsjuka, småsinta och gnälliga mot varandra? Helt förståeligt i Buffys fall — hon är sjutton och förlåten — men vad har Angel för ursäkt egentligen? Fattar han inte att det blir trist tv?

David Boreanaz as Angel and Sarah Michelle Gellar as Buffy Season 2 Episode 13 Surprise 4

”Vi har ett så roligt förhållande.”

Nej, tacka vet jag Angelus. När hans halva av säsongen drar igång har jag plötsligt väldigt svårt att hitta något alls att klaga på längre.

 

Plus

+ Bättre allt!
+ Tyngden i huvudintrigen
+ Spike, Drusilla och Angelus

Kontinuitet ^_^

Bara så att det är sagt: Bättre filmat, bättre soundtrack, bättre humor, bättre handling, bättre ALLT.

Det som bär upp hela säsong två är dess huvudintrig. Det vill säga först Spike och Drusilla, och sedan Angelus. Jag älskar dessa tre vampyrer. Spike och Drusilla har en sån skön, störd romans — ondskan! galenskapen! mjukheten! humorn! — och de är helt enkelt förjäkligt roliga att titta på. Sen kommer Angelus och bara massakrerar sig igenom resten av säsongen, som en av de få skurkarna i serien som är skrämmande på riktigt. Dynamiken de tre vampyrerna får tillsammans är störtskön och bjuder på några av seriens klart roligaste ögonblick, samtidigt som de ändå känns som verkliga hot mot Buffy. När ett avsnitt handlar om dem vet man att det kommer vara bra.

9

”Could do without the laugh track, Dru.”
”But it’s so funny!”

Nu, låt oss prata om kontinuitet. VIKTIG GREJ om man vill skapa sammanhang i en tv-serie och göra så att varje avsnitt känns angeläget. Säsong ett försökte knappt, utan hade avsnitt som isolerade öar där inget som hände fick några vidare konsekvenser. Säsong två, däremot, bjuder på kontinuitet en masse. Plötsligt minns karaktärerna vad som har hänt tidigare, relaterar till det och påverkas av det. Och det gör ju onekligen allting en aning mer intressant.

j2

Jonathan = ond?

Mycket ligger i detaljerna. När Willow frågar Buffy i ”Halloween” [2×06] hur det gick på dejten hon skulle på i avsnittet innan både hjälper det oss med tidsuppfattningen och för handlingen framåt, på ett obesvärat sätt som från och med nu är standard. Det är också nu serien begåvas med återkommande bikaraktärer, som Jonathan. Att vi lär känna honom redan nu skänker naturligtvis större tyngd åt hans självmordsförsök i slutet av säsong tre än om han bara varit en slumpmässig kille. Samtidigt som det förstås bygger upp mot den än större roll han kommer att spela först i säsong sex.

Mamma: ”Åh-åh-åh! Han! … Han är o n d !”

Säsongen lyckas även bra med att återknyta till säsong ett. I ”Phases” [2×15] kan vi till exempel se den nya karaktären Oz stå framför skolans trofékabinet och misstänksamt studera en av troféerna (den som vi vet håller en ond häxa inspärrad sedan ”Witch” [1×02]). I samma avsnitt råkar Xander avslöja att han visst minns det som hände i ”The Pack” [1×06], vilket genast får Buffy att haja till.

Men för den som redan vet vad som ska hända är kanske foreshadowing den roligaste typen av kontinuitet. Lägg märke till vad Buffys mamma säger redan i första avsnittet: ”I’ll just be happy if she makes it through the school year”, och addera Principal Snyders kommentar: ”That Summers girl. I smell trouble. I smell expulsion, and just the faintest aroma of jail.” I slutet av säsongen är Buffy både utsparkad från skolan och efterlyst för mord… och Joyce är inte glad.

Dags att ta sig en titt på hur våra hjältar mår!

 

Buffy

buffSpike: ”A Slayer with family and friends. That sure as hell wasn’t in the brochure.”

När säsong två börjar har Buffy fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid (men framförallt död) mot The Master. I ”When She Was Bad” [2×01] ser vi henne ta ut sin smärta på alla omkring sig, och även om hon lyckas övervinna sina problem lagom till slutet av avsnittet så fungerar det som en tydlig markering av att allt inte är som förr. Nu vet vi hur Buffy hanterar kriser — och vad är väl säsong två för henne om inte en enda lång kris med ett fruktansvärt, krisartat slut?

”Halloween” [2×06] är ett bärande avsnitt den här säsongen för alla tonåriga scoobisar och deras identitetssökande. Buffys självförtroende får sig en törn när hon inser att hennes c:a 240-åriga pojkvän säkert brukade dejta vackra adelskvinnor en gång i tiden, med fina klänningar och korsetter hallooch all tid i världen till att göra sig fina i håret. Det får henne att klä ut sig till en adelskvinna på Halloween, varpå hon förvandlas till en sådan på riktigt, blir helt värdelös i strid och nästan dödad. Och låt det bli dig en läxa, liksom.

Efter det fortsätter det länge bra för Buffy. I ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] visar det sig att hennes ”död” i säsong ett fått en positiv bieffekt när Kendra dyker upp, nästa utvalda vampyrdräpare som kallades till tjänst i samma sekund som Buffy dog. Buffy har fortfarande blandade känslor inför sin roll som den utvalda och är uppenbart lättad över utvecklingen; nu är hon inte längre ensam. Kendras existens ger Buffy chansen att leka med tanken på pension och ett normalt liv, och hon verkar inte direkt främmande inför idén.

Avsnittet efter, ”Ted” [2×11], bjuder på ett intressant dilemma, när Buffy får tro att hon dödat en annan människa. Tyngden av det går visserligen förlorad när vi får veta att Ted var 222_Becoming2en ond mördarrobot, men det är ändå en gripande scen när Buffy står upp för det hon har gjort inför polisen, trots att hennes mamma försöker ljuga för henne. Händelsen borde vara en viktig tankeställare för Buffy och jag tror gärna att den följer med henne till liknande situationer i framtiden, som nu närmast när Faith faktiskt råkar döda en kille (”Bad Girls” [3×14]).

Men ingenting påverkar Buffy mer än Angels transformation till Angelus. Vid det här laget går deras förhållande bra och allt är väldigt fint och romantiskt när de har sex tillsammans för första gången i ”Surprise” [2×13]. Nästa morgon är Angel försvunnen och när de träffas igen är det Angelus Buffy möter, i en fruktansvärt plågsam scen där han hånar henne för deras natt tillsammans. Men Angelus går för långt och Buffy finner styrka i sin ilska. I slutet av ”Innocence” [2×14] är hon mycket nära att döda honom, men det är för snart och hon klarar inte riktigt av att göra det. Men vid det här laget i serien händer ingenting som inte får konsekvenser och att Buffy skonar Angelus kostar Jenny Calendar livet i ”Passion” [2×17]. (Det här får mig alltid att undra om Buffy någonsin berättade för någon om att hon lät bli att döda Angelus när hon kunde. …Antagligen portalinte.)

Säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22] är intensiv. Drusilla dödar Kendra, varpå Buffy blir anklagad för mordet, utsparkad från skolan, berättar för sin mamma att hon är en vampyrdräpare — varpå hon blir utkastad av henne med — och hon tvingas slutligen döda Angel, bara sekunder efter att hon sett honom återfå sin själ. När vi ser henne lämna Sunnydale i slutet av säsongen krävs det inte mycket inlevelse för att förstå att hon är ett känslomässigt vrak.

En sak är säker: Buffy är inget barn längre efter det här.

Mamma: ”Men alltså, Buffy. Kan man HETA det?”

 

Willow

glassWillow: ”I’m probably he only girl in school who has the coroner’s office bookmarked as a favorite place.”

Säsongen är betydligt snällare mot Willow, som får uppleva en hel massa glädjande positiv utveckling. Vid säsongsstarten är hon fortfarande ganska mesig och går runt och är olyckligt kär i Xander. Men hon har hittat sin plats i gänget nu, och det är till på köpet en riktigt viktig roll hon spelar med sina specialkunskaper om datorer.

Det dröjer inte länge förrän hennes ökade självförtroende börjar ta sig uttryck. När hon måste berätta för Giles och Angel att Buffy ljugit för dem för att smita iväg på en fest (”Reptile Boy” [2×05]) är hon först nervös, men det slutar med att hon istället skäller ut dem båda två för att de gör livet svårt för vlcsnap-2011-03-26-10h13m48s99hennes vän. Den här utvecklingen följs genast upp i ”Halloween” [2×06], där Willows förmåga att stå upp för sig själv sätts på hårt prov. Buffy pressar henne att klä ut sig till något mer vågat än ett spöke, men Willow vägrar och drar lakanet över huvudet. När alla sedan förvandlas till det de klätt ut sig till är spök-Willow den enda av dem som fortfarande är sig själv och kan ta kommandot över situationen, något hon också gör. I slutet av avsnittet kastar hon, mycket symboliskt, sin spökdräkt i soptunnan och marscherar självsäkert hem genom natten.

Fortsättningsvis ser vi ofta Willow stå upp för sina åsikter inför de andra. Den här personliga mognaden bidrar bland annat till att hon äntligen klarar av att släppa Xander, vilket i sin tur gör henne öppen för möjligheterna med Oz och hennes första riktiga förhållande. Oz utövar sedan ett stilla, gott inflytande på henne under resten av säsongen.

BecomingII520

Men det är också nu Willow hittar magin. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] utför hon en trollformel för att ge Angel hans själ tillbaka. Vi får senare veta (”Dead Man’s Party” [3×02]) att Willow ägnar hela sommaren mellan säsong två och tre åt att fortsätta experimentera med magi. Det här är ju som bekant en i längden inte helt positiv utveckling för Willow, och redan nu varnar Giles henne: ”Willow… channeling… such potent magicks through yourself, it could open a door that you may not be able to close.

Om han bara visste hur rätt han hade.

Mamma: ”Hon är smart och snäll och är kär i Oz och Xander kan slänga sig i väggen! :D Och och och hon har fint hår.”

 

Xander

xand1Giles: ”I cannot believe that you are fool enough to do something like this.”
Xander: ”Oh, no, I’m twice the fool it takes to do somethin’ like this.”

Alltså UUUURRGHHHH! Xander i säsong två! Det finns inte ORD! Jag hatar honom sååå mycket. Seriöst, Xander, vad är ditt barndomstrauma?

I framtida säsonger kan jag möjligen förstå honom och förlåta honom, men hela säsong två igenom är han bara så grymt obehagligt, slentrianmässigt, misogynt sociopatisk att jag blir rädd och det hjälper INTE att mycket av det är tänkt som comic relief, för höhöhö, Xander skämtar om att Buffy inte får ha sex och slutshamar henne, höjden av humor ju (käften, Xander). Och värst av alt är att ingen ingen ingen någonsin sätter dit honom för det!

Något av det första vi lär oss i säsongen är just att Xander fortfarande går runt och trånar efter Buffy. Som förstås inte vill ha honom pga vem tusan tänder på säsong två-Xander? Till en början ser det nästan ut som om han tänker acceptera läget när han själv erkänner det osannolika i att Buffy skulle bli intresserad av honom i ”When She Was Bad” [2×01]. Buffys dåliga uppträdande i avsnittet verkar också sätta sina spår och när Willow blir bortrövad av vampyrer säger Xander, helt utan ironi, åt Buffy: ”If they hurt Willow, I’ll kill you.” Meeeen så fortsätter han ändå sextrakassera Buffy genom hela ”Inca Mummy Girl” [2×04] och ”Reptile Boy” [2×05]… och faktiskt resten av säsongen också, även efter att han skaffat sig en annan flickvän… så näh.

NamnlösPrecis som för de andra spelar avsnittet ”Halloween” [2×06] en viktig roll för Xander. Eftersom han klär ut sig till en soldat tillåts han vara okaraktäristiskt badass hela avsnittet och får dessutom behålla sina kunskaper om det militära även efter att allt gått tillbaka till det normala — något som bland annat låter honom bidra med sin första egna plan i gruppen i ”Innocence” [2×14]. Den här självförtroendeboosten får nog sägas vara den enda positiva karaktärsutvecklingen Xander genomgår under säsongen.

För sen kommer ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] och han blir inlåst i en källare tillsammans med Cordelia (dunn dunn DUNN). De börjar genast gräla om vem som hatar den andra mest (”I hate you!” ”I hate you!”) och vid upptäckten att de har så mycket gemensamt kysser de xan2varandra. Aww? Efter det smyghånglar de så fort de får chansen (”This would work a lot better for me if you didn’t talk” – käften Xander), ändå tills de blir avslöjade och Cordelia dumpar honom i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16] eftersom hon inte kan stå för att hon tänder på säsong två-Xander och fair enough liksom.

Xander bestämmer sig för att det icke-psykotiska svaret på detta är att använda svart magi för att tvinga Cordy att bli kär i honom igen så att han kan dumpa henne. (Något som får hans kommande förhållande med en före detta hämnddemon att känns rätt passande, inte sant?) Trollformeln slår naturligtvis fruktansvärt fel och hälften av alla elever på skolan plus mattanten dör nästan — men Cordelia tar tillbaka honom så det är ju bra.

Buffy är förresten ett under av logik i slutet på det här avsnittet. Hon ba: ”Åh Xander! Du är en så fin kille för du våldtog mig inte när du hade chansen, jag förlåter dig för allt, love you, puss, fortsätt så, you came through! <333

Inte för att jag själv gillar Angel, men Xander bär verkligen på ett helt oresonligt hat mot honom. Ett hat han tjatar och tjatar om hela säsongen och tycks basera uteslutande på att Buffy gillar Angel och HÅLL KÄFTEN XANDER. Fast det ironiska är ju att han visar sig ha helt rätt. När Angel väl är ond och resten av Scoobygänget fortfarande diskuterar möjliga sätt att rädda honom är det bara Xander som tänker steget längre och vågar stå för den impopulära, men helt och hållet berättigade åsikten: ”So this spell might restore Angel’s humanity? Well, here’s an interesting angle: who cares?” Faktiskt, han förtjänar viss respekt för det.

Men sen förstör han förstås allt redan i nästa andetag, när Giles berättar att det var Jenny Calendars sista önskan i livet att ge Angel hans själ tillbaka och Xander svarar: ”Yeah? Well Jenny’s dead.

kill xander

Så här känner vi då.

Och då har vi kommit fram fram till Xanders lögn till Buffy i slutet av säsongen, i vad som råkar vara en av de mest kontroversiella och omdiskuterade scenerna i seriens historia. De andra scoobisarna ska, efter många om och men, till slut utföra trollformeln som ska rädda Angels själ i ”Becoming Pt. 2” [2×22]. Willow ber Xander berätta det för Buffy så att hon kan uppehålla Angelus tills trollformeln verkar. Men när Xander möter Buffy hälsar han: ”Willow says… kick his ass.” Den här lögnen avslöjas inte förrän i säsong sju(!) och bidrar direkt till att Buffy tvingas xan3döda sin pojkvän(!!!) i slutet av avsnittet OCH antagligen också att Buffys relation till Willow börjar falla samman med start i nästa säsong. Bra jobbat, Xander. Verkligen.

Och nu kommer jag på ett ord för Xander: WARREN. Säsong två-Xander är en liten Warren in the making, for fucking real you guys. Med andra vänner, i ett annat sammanhang, hade Xander kunnat bli hur jävla obehaglig som helst, och gissningsvis är det det som gör mig så himla obekväm när hans kompisar om och om igen hela säsongen igenom ser mellan fingrarna med att han beter sig som ett as.

Nu är det ju inte det som händer. Faktum är att Xander, med facit i hand, växer upp helt okej. Det är en krokig väg, men redan i säsong tre finns det stunder där motvilligt tvingas erkänna att jag nästan börjar gilla killen.

Nästan.

 

Giles

gilesBuffy: ”I’m not gonna lie to you. It was scary. I’m so used to you being a grownup, and then I find out that you’re a person.”
Giles: ”Most grownups are.”

I den här säsongen börjar vi få lära känna Giles utanför hans roll som Buffys väktare. Vi lär oss en hel del om hans bakgrund i ”The Dark Age” [2×08], när ett ”pojkstreck” från hans ungdom kommer tillbaka för att döda honom. Avslöjandet att till och med Giles har haft en rebellisk fas i livet är välkommen och ger hans karaktär en ny dimension.

För nutida Giles är det däremot hans förhållande med Jenny Calendar som är det viktiga. Hon representerar Giles egna ansträngningar för att ha ett liv utanför sin väktarroll. Tyvärr verkar han inte kunna hålla isär sitt jobb och sin relation, varför han och Jenny är ihop i ”Some Assembly Required” [2×02], inte ihop efter ”The Dark Age” [2×08] och ihop igen i ”Passion” [2×17], alldeles innan Angelus slutgiltigt bryter nacken av Jenny. Och frågan är om Giles någonsin riktigt återhämtar sig från det — vi ser honom aldrig mer igen med någon stadig flickvän.BuffyJennyGiles

Återstår Buffy. Det märks att de förlitar sig på varandra nu, väktare och dräpare, och de har flera stycken fantastiskt fina stunder ihop som bevisar det. Mitt favoritögonblick är den bitterljuva konversation de har i slutet på ”Lie to Me” [2×07], som så väl illustrerar deras dynamik, samtidigt som den ger en föraning om att säsongen inte kommer att vara speciellt snäll mot någon av dem:

Buffy: ”Does it ever get easy?”
Giles: ”You mean life?”
Buffy: ”Yeah. Does it get easy?”
Giles: ”What do you want me to say?”
Buffy: ”Lie to me.”
Giles: ”Yes, it’s terribly simple. The good guys are always stalwart and true, the bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats, and, uh, we always defeat them and save the day. No one ever dies, and everybody lives happily ever after.”

Buffy: ”Liar.”

 

Cordelia

Xander-Cordelia-necklaceXander: ”I wish dating was like slaying. You know, simple, direct, stake to the heart, no muss, no fuss.”
Buffy: ”Sorry to say, Xand, slaying is a tad more perilous than dating.”
Xander: ”Well, you’re obviously not dating Cordelia.”

Cordelia börjar säsongen som sitt vanliga, hårda jag, men mjuknar betydligt under säsongens gång. Jag kan känna att det är nu hon på allvar blir någon att relatera till och känna sympati för.

Den stora omvandlingen börjar i ”Some Assembly Required” [2×02] när Xander räddar hennes liv, och fortsätter i ”Halloween” [2×06] när han ger sin jacka till henne. Dessa två händelser plus ett stycke läbbig maggotsnubbe bär det osannolika paret hela vägen fram till deras första, ilskna kyss i ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10]. Här kan man inte annat än älska seriens alltid lika självmedvetna ironi, som matchar den absurda kysscenen med otroligt översvallande musik. Mwah.cord

När deras förhållande avslöjas ställs Cordelia inför ett avgörande val. Antingen dumpar hon Xander för sina vänner, eller så säger hon upp bekantskapen med vännerna i förmån för Xander. Ett inte helt enkelt val för någon som är så sliten mellan sitt gamla och nya liv som hon är — för det hon egentligen väljer mellan är ju ett simpelt liv som ytlig, självupptagen brud och en helt ny typ liv, där hon måste acceptera existensen av monster. Hennes val ges stort utrymme i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16], där hon i ett svagt ögonblick väljer sitt gamla liv. Väl tillbaka trivs hon inte längre så bra som hon brukade och i en hjärtknipande scen får vi veta att hon fortfarande bär halsbandet hon fick av Xander dolt under kläderna. Trots vännernas hån och Xanders ärligt talat ganska obehagliga avsikter i avsnittet väljer Cordelia till slut att gå tillbaka till honom. Från och med nu måste hon lära sig leva fullt ut i den nya verkligheten, med Scoobygänget som enda sällskap.

Framåt slutet av säsongen är det tydligt att hennes tid med gänget har påverkat henne. I ”Becoming, Pt. 2” [2×22] ser vi henne trösta Xander på sjukhuset, samtidigt som hon ser genuint orolig ut för Willows skull. Ett närmast otänkbart scenario i början av säsongen.

 

Oz

ozGiles: ”Amy turned Buffy into a rat.”
Oz: ”Oh.” 

Oz är ett utmärkt exempel på hur en ny karaktär kan introduceras med framgång. Vi ser honom första gången i ”Inca Mummy Girl” [2×04], när han står och beundrar söta eskimå-Willow på avstånd. I följande avsnitt dyker han upp här och där, säger något humoristiskt/sympatiskt och försvinner lika snabbt igen.

När Willow äntligen repar mod i ”Surprise” [2×13] och bjuder ut honom har han redan vunnit en plats i hjärtat på alla utom de allra mest kallhamrade tv-tittarna. Och även dem vinner han sannolikt över med sin klockrena Sunnydale-reaktion på att vampyrer finns på riktigt: ”Actually, it explains a lot.”

Men det är först i ”Innocence” [2×14] som han på allvar lyckas sälja in sig som Willows framtida pojkvän. När Willow frågar om han vill hångla visar han sig vara både observant och behärskad när han säger: ”Well, to the casual observer, it would appear that you’re trying to make your friend Xander jealous or even the score or something. And that’s on the empty side. See, in my fantasy when I’m kissing you, you’re kissing me. It’s okay. I can wait.” Det är en perfekt spegling av något Willow själv sa i säsong ett och visar med all önskvärd tydlighet hur bra Willow och Oz passar ihop.vlcsnap-10684

Jo förresten, Oz är en varulv också, men det vet jag inte om det finns så mycket att säga om egentligen. Över seriens gång verkar det här mest fungera som en övernaturlig metafor för ”MÄN ÄR DJUR!”, vilket knappast gör det till min favoritstoryline. Men Oz reaktion över nyheten (i telefon med sin faster: ”Is Jordy a werewolf? Uh-huh. And how long has that been going on? Uh-huh”) är chillad och så klassisk Oz att jag måste le, och Seth Green passar på något sätt så bra in i rollen som varulv rent utseendemässigt, nästan så att man misstänker att han måste vara varulv på riktigt. Allvarligt talat, finns det någon som inte gillar Oz ? Och får jag slå den personen?

Mamma: ”Innan han är varulv är han liksom ‘rock-killen’. Fast snäll.”

 

Angel/Angelus

angelAngel: ”Things used to be pretty simple. Hundred years, just hanging out, feeling guilty. Really honed my brooding skills.”

Vid det här laget har väl alla fattat att jag inte är något större fan av Edward Cullen Angel, hans excellenta brooding skills till trots. Visst uppskattar jag att han är snäll (det är jättegulligt att han tar med Buffy och åker skridskor, även om jag inte kan begripa varför han låter henne åka själv) och jag har, tro det eller ej, även viss förståelse för hans allmänna ångesttillstånd. Jag tycker bara att det är fruktansvärt tråkig tv.

Så även om det på sätt och vis känns fel att bli glad över att Angel blir ond, så… Äsch. Klart jag blir glad, han gör sig ju så ruskigt bra som ond! Angelus är en riktigt otrevlig skurk, och jag får alltid en känsla av att David Boreanaz liksom hoppar jämfota av lycka inombords över att äntligen få spela angenågon med en personlighet. Hur annars förklara att hans skådespeleri plötsligt blir så mycket bättre?

I slutet av säsongen bjuds vi på en av seriens alltid lika fantastiska historiska tillbakablickar, där vi bland annat får en skymt av Angel innan han blev vampyr — en förvånansvärt rå och bufflig sälle. Här, i kontrasten mellan Liam, Angelus och Angel, finns den potential som kommer att göra Angel till en serie i sin egen rätt, men som i Buffy tyvärr förblir outforskad.

Nån gång skulle det vara kul att se om Buffy med ett dedikerat Angelfan. Mamma är nämligen inte till nån vidare hjälp här, för hon vårdar ett Angelhat som utväger mitt flera gånger om.

Mamma: ”Bläää vad Angel är tråkig. Han är som en hundvalp! … Fast, eh, hundvalpar är söta. Fick han nånsin sin själ tillbaka?”
Jag: ”Öh, ja. Du vet, nånstans där mellan alla dina gäspningar.”
Mamma: ”Jaha.”
Jag: ”Och sen blev Buffy ändå tvungen att köra ett svärd genom magen på honom.”
Mamma: ”Hihihi, jaaa! Det var bra.”
Jag: ”…”

(Till hennes försvar har hon faktiskt aldrig hört Angel sjunga Mandy. Högst upp på listan över Nästan Acceptabla Anledningar Att Återuppliva Angel.)

 

Spike & Drusilla

20Drusilla: ”We’re going to destroy the world. Want to come?”

Drusilla är, kort sagt, creepy som fan. Att hon är sinnessjuk står klart från sekund ett och hennes knepiga, nyckfulla beteende gör henne till en karaktär att antingen älska eller hata. Jag tillhör det första lägret; jag tycker att Drusilla är fantastiskt. Det finns ingenting som skulle kunna göra henne bättre än hon redan är.

Spike, å sin sida, är en mer mångsidig karaktär. Med sin historia av att döda vampyrdräpare utgör han ett reellt hot, samtidigt som han tidigt (1)visar prov på en unik mjukhet i den kärlek han hyser för Drusilla. Det står dessutom klart redan i ”School Hard” [2×03] att han är en stundtals inkompetent skurk som gärna låter impulsivitet gå före noggrann planering, något vi kommer få se prov på om och om igen under seriens gång. (Ironiskt nog lyckas han aldrig så bra med att skada  Buffy som han gör i säsong sex, när han försöker älska henne.) Alla de här sidorna hos Spike, tillsammans med hans humoristiska tajming, gör honom fantastiskt rolig att titta på, och jag tror ärligt att det enda riktiga problemet med säsong två är den allmänna bristen på Spike tidigt i säsongen.

Angelus uppdykande förändrar drastiskt Spikes syn på saker och ting. I början är han glad att få tillbaka sin gamla kompanjon, men i takt med att Angelus behandlar den svage, rullstolsbundne Spike allt sämre växer hans missnöje. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] vänder sig Spike oväntat till Buffy. Han förklarar att 2x21_2han hatar Angel, att han vill ha Drusilla tillbaka för sig själv och att han faktiskt råkar vara ganska förtjust i världen och inte vill att den ska gå under. Ambiguitet, thy name is Spike!

Redan här verkar det för övrigt som om den första gnistan har tänts till Spikes besatthet av Buffy. I slutet av säsongen flyr han och Dru till Sydamerika där hon (som vi får veta i ”Fool for Love” [5×07]) ska komma att säga till honom: ”I can still see her floating all around you, laughing. Why? Why won’t you push her away? You can’t blame the ghoul, Spike. You’re all covered with her. I look at you… all I see is the Slayer.” Varefter hon gör slut med honom, vilket som bekant är starten på flera säsonger av fantastisk karaktärsutveckling för Spike.

Men nu får vi ta farväl tills vidare, för än dröjer det ett tag innan vi får se Spike igen på riktigt.

(19)

 

Annat positivt

  • När Willow ska smyga sig in på Giles kontor i ”Halloween” [2×06] och Buffy måste distrahera honom, så hon säger att Jenny Calendar kallade honom ”babe”. Haha!
  • Angel hånar vampyrdyrkarna i ”Lie to Me” [2×07] och säger att de inte vet någonting alls om vampyrer, och just då går det förbi en kille klädd exakt som han. Ägd.
  • Willow som eskimå! <3
2X04IMG1719

”Sigh…”

  • De firar Buffys födelsedag! Från och med nu firas hennes födelsedag i nästan varje säsong, och varje gång slutar det i katastrof på ett eller annat sätt. Som Spike anmärker i säsong sex: ”So, you ever think about not celebrating a birthday?”
  • ”How is Angel? Pretend I care.” Åh Xander, ibland tycker jag nästan om dig.
  • Drusilla kallar sin hundvalp för Sunshine <3
  • Jenny Calendars HYSTERISKT ROLIGA kärlekskranka beteende mot Xander i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16].
  • Giles slår över i kickass-mode efter Jenny Calendars död i ”Passion” [2×17], slår Angel i fejset med en brinnande fackla och sätter eld på skurkarnas gömställe. Fuck yeah!
  • ”Go Fish” [2×20] suger egentligen som avsnitt, men det finns en positiv aspekt av det: Xander i speedos. Och allas reaktioner på det. Shit vad jag garvar.
  • Den där scenen i ”Becoming Pt. 2” [2×22] när Spike och Joyce sitter under pinsam tystnad i vardagsrummet.
  • Joyces tappra försök att bryta sagda tystnad: ”Have we met?” Spike: ”Uh, you hit me with an axe one time.”
  • Jonathan! I säsong två blir han: nästan dödad av en mumie (”Inca Mummy Girl” [2×04]), dissad av Cordelia (”Reptile Boy” [2×05]), tagen som gisslan (”What’s My Line, Pt. 2” [2×10]), hjärntvättad (”Bad Eggs” [2×12]), utstirrad av hela Scoobygänget när han försöker låna en biblioteksbok (”Passion” [2×17]), samt får huvudet nertryckt i en hink med isvatten och blir avslöjad som den som kissade i poolen (”Go Fish” [2×20]).

Annat negativt

  • Umm… När Kendra och hennes nya väktare blev inkallade, var det ingen som hörde av sig till Giles? Vet de om att Buffy lever? Och hur blev det inte en stor grej av det här?
  • Buffy är väldigt inkonsekvent stark och svag hela säsongen. Hon kan slita sönder hänglås (”Inca Mummy Girl” [2×04]) och böja gevärspipor (”Phases” [2×15]), men när Ethan Rayne binder fast hennes händer med ett vanligt rep i ”The Dark Age” [2×08] är hon plötsligt hjälplös. Och, icke att förglömma, i ”Bad Eggs” [2×12] blir hon nerslagen av Cordelia. Jösses.
  • Att Angelus plötsligt vill att världen ska gå under känns en smula ologiskt. Här har han precis lagt ner en massa energi på att terrorisera Buffy, och nu… vill han att alla människor (= all hans mat) urskillningslöst ska sugas ner i en helvetesdimension — wut?
  • Det är synd att Xanders hemsituation aldrig berörs i de två första säsongerna. I säsong två hade det sannerligen behövts. (Första gången är i ”Amends” [3×10].)

 

Slutord

Säsong två är en riktigt bra säsong. Trots sina svaga sidor, som mestadels ligger i säsongens första halva, ger den ett väldigt starkt helhetsintryck, full av träffsäker humor och diaboliska antagonister (ofta i kombination).

Säsongen är verkligen ingen lättviktare heller. När huvudintrigen väl rullar igång fullkomligt öser den på med brutalitet och jobbiga händelser, av vilka några ska komma att förändra våra Scoobyhjältar för alltid. Det är en välkommen vändning åt det lite mörkare hållet för Buffy och säsongen innehåller några av de bästa avsnitten i hela serien; speländraren ”Innocence” [2×14], chockerande ”Passion” [2×17] och den förödande säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22].

Säsong två är, om kanske inte den bästa säsongen i Buffy, så i alla fall bland kandidaterna för det.

Mamma”Jättebra säsong! Högre tempo, bättre skurkar, dialogen vassare… ja, allting var bättre. Hmm, det kanske är skurkarna som gör det? Första säsongen var så… trevande. Här hänger allting liksom samman bättre. …Förutom fiskavsnittet!”